TIPS FÖR ATT KÖPA IN VALP

TIPS FÖR ATT KÖPA IN VALP/HUND

Jag har gjort till en konstart (har jag fått höra) att hitta igen bra valpar och hundar att köpa in, många har frågat sig hur jag gör. Här kommer lite tips.

Ska jag studera vilken ras jag ska skaffa så börjar jag här. Vet ni vilken ras ni ska skaffa, kan ni hoppa över detta.

Ta reda på vad ni vill ha och till vad! Ta er en ordentlig funderare. Storlek. Hårlag. Kanske rasgrupp. Pälskvalitet. Färg. Kort eller lång nos. Stående eller hängande öron. Öppen eller inbunden. Med eller utan vaktinstinkt. Svenska ras eller utländsk. Allt som kan ha betydelse för just er! När ni vet vad ni vill ha, ta en lista med samtliga raser, finns på SKK´s hemsida. Pricka för alla raser som stämmer på det ni vill ha. Ta reda på mer om dessa raser!

Har ni blivit förtjust i "grannens hund" och vill ha en just sådan, ta reda på mer om rasen och ta därmed reda på om den hund ni känner är typiskt för sin ras. Ibland är de inte det, och så skaffar man en "lika dan", sedan sitter ni med en hund som ni inte blev som ni vill ha er hund.

Ge akt på ifall folk säger att deras hund inte är som rasen brukar vara, då är det kanske ingen ras för er, ifall ni gillar den hunden. De som äger hunden har antagligen haft gott om tid att studera rasen och gott om tid att lära känna sin egen hund, så de bör veta vad de talar om.

När man håller på att studera raser mer ingående, glöm då inte historien bakom rasen! Då pratar jag inte om de sista 100 åren, de är inte lika intressanta, som varför rasen uppkom och från vad!

Under denna process kommer ni säkert att snubbla över andra egenskaper som ni absolut vill ha eller absolut inte vill ha, så kan ni få ner listan t o m mera.

Efterfrågan och tillgång avgör också. Finns det inte tillräcklig många tillgängliga, alltså om det föds för få valpar, kan rasen vara svår att få tag i. Är rasen väldigt populär kan det å andra sidan bli tufft att veta vilka som är bra valpar av den rasen.

Av någon anledning verkar det vara vanligare för varje år som passerar att glömma rasers ursprung. Om ni funderar över en ny ras är deras bakgrund av väldigt stor betydelse, detta talar om vilken hund ni har i botten. Vill ni t ex inte ha en jakthund, så skaffa ingen jakthund, de flesta raser har mer eller mindre jakt i sin bakgrund, de få som inte har det, kan för den skull ha jaktinstinkt, men risken minskar betydligt.

Till sist handlare det dock om varje enskild individ. Det finns t ex jakthundar som inte jagar!

Jobba med listan tills ni har ett par få raser kvar, studera dem noga, och prata med uppfödare, gå på utställningar o s v, ta reda på så mycket som möjligt. Välj en seriös kennel och ställ er på kö för en bra valp som motsvarar era krav!

Kön

Hanhund eller tik?

Som uppfödare vet man i regel vad man behöver för att komplettera i kenneln.

Ska man starta upp en blivande kennel så blir frågeställningen en annan vad gäller könet.

En bra start på en blivande kennel är 2 hanhundar och 3 tikar, samtliga obesläktade. Detta ger tillräckligt med information för att man ska se vad man ska fortsätta med. Känner man blods linjerna väl så kan man nöja sig med ett mindre antal hundar som start.

Ska man ha till sällskap så är det en fråga som man måste ställa sig.

Tikar löper ca 2 gånger / år. Detta varar under ca 3 veckor åt gången. Detta är något man ska ta med i beräkningen, då är det väldigt viktigt att hela tiden ha fullständig tillsyn av tiken. T ex inte lämna den i en hundgård, bara för att din hund inte kan rymma ur den, innebär det inte att samtliga hundar i närområdet inte klarar av att ta sig in i gården!

Hormonerna svänger ständigt på tiken, strax före löp har den ett sätt, under löp går tiken igenom flera stadier av olika humör, efter löp har den ett annat sätt, ca 2 månader efter löp går tiken tillbaka till "normalt" beteende för att vara så ca 3 ½ månad, beroende på hur ofta tiken löper, sedan börjas det om!

Tiken är oftast lite envisare, mer bestämd, inte lika högljudd, lugnare, lite segare att träna.

Har man flera tikar och två tikar blir riktigt osams, är det sällan de två blir helt återställda som tidigare i sitt förhållande till varandra, det finns tikar man får hålla isär resten av livet.

Hanhundar är oftast mer jämn i humöret. När den gått igenom könsmognads perioden är den sedan ungefär lika resten av livet. Ofta lättare att manipulera än tikar, mer mutbara, mer direkta och ofta med mer framåtanda, livligare, lättare att distrahera på gott och ont.

Har man flera hanhundar tillsammans, och de blir osams, brukar det inte ta lång tid så är de bästisar igen.

Hanhundar som har könsdrift får ägna en stor del av sin "lediga" tid till att bevaka reviret. De är mer territoriella. En kastrerad hanhund befrias från denna uppgift. Tikar är mer eller mindre territoriella oavsett sterilisering (= ta ut livmodern) eller kastrering (= snöpa av äggledarna och ha löpet kvar).

Det finns tikar som är mer som hanhundar och vise versa, lika som hos folk, vi har väl alla träffat fruntimmer vi trott vara karlar och vise versa!

Hanhundar som kastreras före känsmognad, på småhundar brukar man räkna tidigast vid 6 månaders ålder, bibehåller då sitt härliga valphumör hela livet och utvecklar aldrig hanhunds beteenden. Det är då bäst ifall man skaffar in en valp som har båda testiklarna på plats, då den hunden inte behöver utsättas för så stort ingrepp vid kastreringen som en med testikel - testiklar uppe i buken.

Likaså tikar får utstå ett extremt stort ingrepp om de ska steriliseras. Tikar är därför inte lika lämpliga att skaffa in för framtida sterilisering.

Könet handlar mest om personliga och praktiska val. Båda könen kan bli utmärkta sällskapshundar beroende på vad man gör dem till. Vad det blir av valpen framöver är alltid först och främst beroende på uppfostran och träning, d v s ägarens egagemang och kunskap.

Se mer om kön/sterilisering/kastrering.

Nästa steg, försök leta för att få en bild av vad som finns på rasen (inom överskådligt område), jag gräver i all information jag kan komma över.

Jag tittar på var enda hemsida (numera) som jag kan hitta, förr var det mera rasklubbens och SKK´s information man fick gå på, som är något begränsad, jag hittar MYCKET mer information via Internet, ett fantasiskt verktyg!

Jag läser rasstandarden om och om igen, så jag får en total bild av hur rasen ska se ut.

Letar jag en ny ras, sitter jag med ras standarden i handen när jag jobbar! Det gäller här att förstå och göra en bra och så långt det är möjligt, en korrekt tolkning av rasstandarden. Jag bildar mig en uppfattning om vad jag vill ha, vilka hundar jag är intresserad av.

När jag fått grepp om vad som finns, börjar det verkliga jobbet!

Förr sa man: To get healthy dogs breed on OLD sirs! Det är som ett ordspråk minst från 1950-talet. När jag läser stamtavlor försöker jag spåra hur gamla hundar blivit, hundar i stamtavlan. När de senaste är utställda, när de senast fått valpar. Ålder vid fotografier. Ju fler aktiviteter vid hög ålder, ju friskare och sundare avelsmaterial. Hundar som är sjukliga kan bli gamla, men är då oftast inte presentabla för utställningar, inte heller i kontition att bli förälder. Och på bilder ser man oftast att hunden är i dåligt skick om hunden är gammal och sjuklig. Hunden kan också ha deffekter som inte gör den lämplig som avelsdjur men kanske ändå använts som avelsdjur. Men har den allvarliga deffekter så klarar den inte av det. Tänk efter, vill du ha en hund som har ökad risk att dö ung eller ha en liten deffekt som inte förkortar hundens livslängd? Rent generellt kan man alltså säga att bevis för hög ålder i härstamningen oftast visar på bra härstamning. Man ska inte glömma det bra som var förr, samtidigt är det viktigt att ta till sig det nya, som är bra.

Det gäller att få fram mesta möjliga information, fakta, inte skvaller, ju mer framstående en person är, ju mer skitsnack tycks också vimla kring personen/kenneln. Ska man gå efter det så får man nog problem med att välja ut det bästa. Och det är det bästa vi vill ha tag i!

Gäller det Svenska hundar har SKK gjort det enormt enkelt för oss. Det är bara att gå in på deras hemsida och rasdata, kolla på varje enskild hund i hela härstamningen till hunden/valpen som du kan vara intresserad av, kolla när varje enskild hund lämnade en kull sista gången, när de ställdes ut sista gången, när de genomgick en veterinärundersökning sista gången, alltså sådana undersökningar som publiceras på SKK´s sida, HD-röntgen, ögonlysningar, patella o s v. Här underlättar det massor ifall rasen har ett bekämpningsprogram som man kan dra nytta av! Försök att se till att så många hundar i härstamningen som möjligt är/har blivit gamla!

Om många hundar i härstamningen försvinner från publika samband tidigt kan man börja undra, det står nog inte riktigt rätt till!

Kontrollera också att valpantalet är högt i kullarna. Det tyder på bra arvsanlag och bra skötsel. Att få för små kullar kan innebära mer problematik kring förlossningar också, det är inget vi vill starta en ny ras med, eller få in i en befintlig kennel.

Försök att få se så mycket bilder som möjligt på släkten, eller ännu hellre, försök träffa dem personligen! Var extremt noga med temperament, speciellt på mamman som dels lämnar sitt temperament rent genetiskt till sin avkomma och sedan också präglar valpen under den första tiden. Detta innebär inte att hanen kan vara dålig, utan det menas att tiken måste vara av absolut högsta klass rent mentalt.

Se till att så många hundar som möjligt är av hög kvalitet. De ska vara korrekt byggda och sunda rakt igenom. Läs på om hur en hund ska vara konstruerad och glöm för all del inte rasstandarden.

Det är bättre att få tag i en enstaka hund från en underbar släkt, än en enda stjärna i en medioker eller undermålig släkt. Den förre har mycket större chans att ge dig den framtid som du vill ha på rasen.

Tyvärr är det så att vissa uppfödare pratar bort det mesta, så information från uppfödaren/ägaren själv är ibland inte lika intressant som fakta. Men visst ska man, efter man gjort noggrann undersökning, och känns sig nöjd med resultaten, ta kontakt med uppfödaren och försöka få fram så mycket information som möjligt. Man måste här lyssna mellan raderna.

T ex fick jag höra av en uppfödare att en viss hund gick i avel, trots två benbrott, och trots att rasen bevisligen lider av benskörhet, för att det var otur! Ägaren talade om att hon var så oansvarlig att hon lyckades slarva med hunden så mycket så den bröt benet (samma ben) två gånger! Om så ens vore fallet, om någon går på detta skitsnack, så skulle jag i alla fall inte vilja köpa hund av någon som är så vårdslös med sina hundar, hur ska vi då veta ifall ägaren/uppfödaren varit lika vårdslös med "vår" kommande valp? Dolda skador är inget att stå efter. Jag skulle aldrig ta den risken.

Låt er inte förblindas över hur många titlar som hundarna i stamtavlorna har! Detta kan vara väldigt vilseledande, det säger mer om ägarnas plånbok än hundarnas kvalité, anser jag. Försök istället se hur lång tid det tog för hunden att bli champion och ställ det i relation till rasens omfattning (i utställningsringen). Kika också på hur många olika domare som gett priser till en viss hundägare/hunduppfödares hundar, är det samma domare om och om igen kan man börja undra. Kontrollera också hur många hundar som är meriterade i en kennel, är det endast en eller två som har titlar, och sedan en hel hoper som kanske inte ens är utställda, då är det inte speciellt hög kvalitet i kenneln, kan man utgå ifrån. Titta sedan framför allt på hur hunden ser ut, det är mycket viktigare! Är den din typ, så låt då domare ha sin åsikt. Det finns tyvärr allt för många detaljer som bortses från av domare, detaljer som ibland är helt avgörande för rasens särart. Bilda din egen uppfattning, och lita på dig själv!

Matadorhundar är något man kanske ska vara lite försiktig med, för många matadorhundar i stamtavlorna gör dig hemskt begränsad och tvingar oss ofta att i framtiden frestas at ta till linjeavel, något som man bör undvika om man inte har väldigt mycket kunskap och gör det på ett vettigt sett, inte regelmässigt.

Får man tag i fel valp/hund så har man ändå lång väg att gå, fostra, undersöka, vaccinera, ställa ut, man lägger ut massor, rent konkret i form av pengar, men också massor i hopp, planer för kenneln, hårt arbete, kärlek, tid o s v. Att sedan, kanske efter 2-4 år (eller huvaligen 10 år), få veta att man måste börja om på nytt för att man inte lyssnat till varningssignaler, och då gör ett mastodontarbete med att kolla upp härstamningen noga i efterhand, och då se att man kunde ha anat felen innan man köpte, då är det redan för sent! Det har sinkat ens start med en ras/avel enormt länge helt i onödan!

Genvägar är som oftast senvägar.

VÄLJ KVALITÉ!

När man jämför hundar, speciellt dvärghundar som kan skilja mycket i storlek, men även större raser, så ser de större valparna i kullen mer färdiga ut och därmed ser de betydligt bättre ut, det gör att det är lätt att tro dessa valpar är de bästa. Men så är inte alltid fallet. Troligare är att man ändat upp med en hel hoper hundar som är på större sidan eller för stora, vilket inte alltid är så kul.

Det behövs inte stora storlektsskillnaden för att den större/de större ska se betydligt bättre ut, speciellt inte på dvärghundar.

När man tittar på valpar så ska man titta på hur framåt de är rent allmänt, det kan vara svårt att veta på endast ett besök, då en hund kan vara tröttare än den andra just då. man får till viss del lita på uppfödaren som ser hunden hela tiden och därmed man bedöma detta bättre. Men valparna ska inte vara skygga, då ska man inte ta valp.

Så ska man allmänt titta på hur hunden är konstruerad. Även hos den lilla valpen kan man se enkel konstruktion, fast det blir ju lättare när hunden blir mer färdig.

Det är oerhört vanligt att låta sig luras av att den mest utvecklade är dem bästa, jag känner en hel del rutinerade uppfödare som inte ser skillnad på den bästa och kan skilja ut den från den mest utvecklade. Det krävs ofta många års erfarenhet för att lära sig att hålla isär detta.

När man tittar på detaljer måste man hela tiden ställa dem i relation till resterande storlek på hunden, man kan t ex inte jämföra två olika stora hundar och tro detaljerna ska vara lika stora. Detta är ett vanligt misstag som ofta också görs när det gäller vuxna hundar, även bland vissa domare.

Tillgänglig adress

Ska man köpa en hund och inte har möjlighet att hämta den, så kanske man inte kan ha hund?

Och om man inte kan åka långt och hämta den så kanske man måste anlita någon.

Om man inte vill göra sig det "besväret" för sin nya familjemedlem så kanske man ska välja en hund som man kan få tag i lokalt. Var och en gör naturligtvis som de vill.

Väljer man hund efter vad som är lättast att få hem så får man nog kvalitet därefter.

Lättja och tillgänglighet får aldrig vara avgörande vid val av kvalitet. Det är inget som jag rekomenderar.

Tillgängliga valpar

Förr trodde man att alla hunduppfödare var ok. Det var liksom inte någon som var vansinnigt mycket bättre eller sämre. Däremot fanns det olika praxis för olika raser och rasgrupper.

T ex molosser och liknande extremt stora hundaraser hölls oftare än andra raser i boxar i ladugårdar eller liknande ibland med hundluckor och hundgårdar. Större jakthundar och draghundar hölls oftare i hundgårdar och togs in på timbasis. Dvärghundar föddes oftast upp inomhus. O s v. Detta var alltså vanligare förhållanden hos vissa kennlar, inte alla.

Sedan när man som sällskapshundsmänniska väl hade valt sin uppfödare, oftast efter hur nära den fanns så skulle man till valparna.

Praxis var då att man åkte till uppfödaren. Man fick träffa mamman och ibland pappan. Ibland även andra släktingar. Man bedömde då om det var trevliga hundar, annars ville man ju inte ha hund därifrån!

Sedan skulle kullen granskas, då skulle ta den som kom fram till en!

Det som är så extremt bra med den testen är att de som är försynta gärna drar till sig likasinnade valpar. De som är busiga drar till sig sådana valpar. När hundar läser människan så ohyggligt mycket snabbare än en människa läser en hund så är det mycket smart att låta hunden tala om vilken som är bäst för dem. Det finns alltså en bästa familj till varje valp och vise versa. Alla individer behövs.

Sedan skulle man göra en till test, släppa en nyckelknippa bland valparna. De som stack och inte kom tillbaka skulle man inte ta! Var man ute efter en brukshund (arbetande hund, t ex jakthund, draghund etc) så skulle man ta den som reagerade så lite som möjligt på nyckelklippan.

Sedan var det klart, och man åkta hem med sin nya valp i tron att man hade den bästa valpen, vilket man i regel hade när man skulle ha en sällskapshund.

Om ingen valp kom fram åkte man därifrån utan hund.

Om ingen valp kom fram efter nyckelknippstestet, åkte man därifrån utan hund.

Skulle ALLA hundköpare testa detta idag skulle vi snabbt bli av med de kennlar som enbart existerar p g a vinstsyfte. De orkar inte miljöträna sina valpar nu, så som i stort sätt alla uppfödare gjorde förr.

Förr i tiden var det nästan aldrig man hörde talas om att inte hundarna höll måttet och valpspekulanten åkte hem utan valp.

Idag blir det vanligare att folk åker och tittar på valpar och åker därifrån utan valp. När jag pratar med sådana valpspekulanter så säger de valpspekulanterna väldigt ofta att anledningen till att de inte köpte på det andra stället fanns inga hundar som var sociala så som de är hos mig. Det är skrämmande.

Idag hör man oftare och oftare också om folk som åker hem med en valp för att "rädda" den från uppfödaren, och därmed ge uppfödaren möjlighet att fortsätta sin oseriösa uppfödning.

Valpköpare måste skilja på arv och miljö och intränade "konster"

Ärftliga egenskaper är viktiga att förstå så man kan köpa in rätt hund.

Miljön hunden växer upp i är otroligt viktig för att få rätt hund.

Inlärda konster är ovesäntliga, de är inte ärftliga, de konsterna präglar dessutom inte valparna.

T ex:

Jakthundasvalpar i annonser, förr och nu.

Inkallningsbar, denna "konst" hos föräldrar är ett inlärt beteende och ointressant vid köp av en valp.

Ägarens dressyrkunskap är inte ärftlig.

Däremot är det ett stort plus om valparna är väl hanterade och socialiserade för att få avkomma som i framtiden blir lättare att lära inkallning.

Förr skrev man om hur mycket man skjutit för dem. Idag skriver man jaktmeriter på tävling och inkallningsbar.

Det förefaller för mig som om det är fler hundar idag som tävlar och färre som används i praktisk jakt. Det är förekommer regelbundet idag att man aldrig skjutit ett djur för en jaktprovsmeriterad hund.

Hur bra jaktproven är utformade så är inte med automatik en jaktprovsmeriterad hund samma som en hund som är superbra för praktisk jakt. Fast utan tvekan är en jaktprovsmeriterad hund utrustad med jaktinstinkt.

Jag tror jakthundsraserna skulle tjäna massor av jaktinstinkt på att endast använda hundar i avel som man skjuter mycket djur för.

Jag hoppas att detta löjeveckande annonserande om "inkallningsbara" föräldrar snart förlorar i betydelse vartefter valpköpare blir utbildade att förstå skillnaden mellan inlärning, miljö och arv. Detta får vi hoppas sker innan jaktförmågan på våra jakthundar förloras p g a sidointressen, som t ex sidointresset ägarens förmåga att träna sin hund.

Hund som present

Att låta den nya hunden bli en present till familjen eller till en enskild person är inte fel.

Fel är att ge hundar till folk som inte längtar efter en hund och vill ha den.

Att man bestämt sig för att hunden blir julklapp etc kan däremot bli ett problem, ifall man ska ta hem den på t ex julafton.

Två bekymmer.

Det är inte alla uppfödare som vill ägna sig åt att lämna ut hund på julaftonen.

Sedan det andra, att ta hem hunden mitt i massor av släkt, vänner, paket, stoj och stök är inte det bästa.

Om man inte har en normal vardag kring sig på bemärkelsedagar och högtidsdagar är det bättre att slå in en fin bild på hunden ifråga och tala om att den kommer hem så fort allt är lugnt igen.

Priset på hundar behöver inte nödvändigtvis spegla kvalitén på hunden/valpen. Läs mera här.

Import/export.

Updated 2022-05-31