ANATOMI

 

Här kommer lite om grundläggande anatomi uppspaltat liknande en rasstandard där kroppsdel för kroppsdel specificeras för att enklast förstå och lättast kunna lära sig som nybörjare.

Detta beskriver "normal" anatomi för hund, ingen enskild ras.

Allt som ska avvika från normalhunden ska alltid finnas beskrivet i rasstandarden. Det som inte finns beskrivet ska efterlikna normalhunden.

I en rasstandard beskrivs ibland ändå det som är självskrivet.

 

Ursprungsland/hemland: Här kan man till viss del förstå lite mer av rasen genom att veta vilket land den kommer ifrån och vilken kultur som finns i det landet.

 

Användningsområde: Vad hunden används till är till stor hjälp till att förstå vad den behöver för att må bra.

 

FCI-Klassifikation: Till viss del fastställer denna klassifikation vad hunden är bäst att använda till.

 

Bakgrund/ändamål: Igen säger det en del om vad och hur hunden mår bäst av att leva och hur den ska vara konstruerad för att kunna använda till det den är gjord för i begynnelsen.

 

Helhetsintryck: Detta är det helomfattande uttryck som man omedelbart SKA greppa när man ser en hund av den rasen. Har hunden inte det helhetsintryck den förväntas ha, är den inte speciellt lik sin ras! Alltså mycket viktigt för att bibehålla rasens särart som gör denna ras speciell och annorlunda.

 

Viktiga måttförhållanden: Proportioner bidrar väldigt mycket till helhetsintrycket varför man bör fästa stor omsorg till måttförhållandena. Normala proportioner är 9:10. Detta innebär enkelt sagt att hunden är aningens längre än den är hög.

 

Uppförande/karaktär: Temperamentet är extremt viktigt, felaktiga temperament är inte alls bra. Ett normalt temperament är glatt, öppet och vänligt.

 

Huvud Ett huvud är medellångt, medelbrett. Skallens längd = nosens längd. Detta mäter man från nackknölen till mitten av stopet (= skallens längd), från stopet till yttre änden av tryffeln (= nosens längd).

Skallens vinkel ska bibehållas i nosens vinkel.

Nostryffeln är medelstor och medelbred. Stopet är normalt markerat, inte jättemycket, men heller inte jättelitet markerat.

 

Käkar/tänder: Käkar ska vara normala, med torra (åtslutande, inte hängande men heller inte extremt åtsmitande) läppar. Underkäken ska vara normalkraftig. Tänder ska vara vita och normalkraftiga. På en vuxen hund ska det vara 42 tänder. Saxbett är det som ska vara på normalhunden. Tandraden ska var jämn och fin.

 

Ögon: Ögonen ska vara normalt placerade isär, men inte överdrivet långt isär, de ska vara lätt mandelformade. De ska vara bruna till mörkbruna i färgen. De ska vara normalstora. De ska inte vara utstående utan förr aningens inbäddade, fast inte för djupt liggande heller.

 

Öron: Öronen ska vara normaltjocka, sitta normalt isär.

 

Kropp En normalhund är ca 9:10 i proportioner, alltså lite längre än hög. Höjden mäts när hunden står normalt från underlaget till högsta toppen av skuldran (mankhöjd). Längden mäts från bröstknappen till sittbensknölen.

 

Hals: Halsen börjar vid skuldrans översta topp och slutar bakom öronens fäste. Halsen består av 7 kotor oavsett ifall hunden har lång eller kort hals. Halsen är normallång. Den har inte överflödigt skinn hängandes fast heller inte överdrivet stramt skinn, utan medel, som det mesta på normalhunden. Halsen övergår mjukt mellan hals och rygg men ändå med lätt markering.

 

Rygg: Ryggen är rak, en LITEN dipp strax bakom manken (d v s strax bakom skulderbladets högsta topp) är dock normalt.

 

Ländparti: Ländpartiet börjar bakom sista revbensbågen och slutar vid lårets framkant. Ländpartiet är normallångt. Ofast på en tik lite längre än hanhundar, för den ska ha plats att bära valpar.

 

Front: Fronten ska vara något framskjuten, men inte överdrivet. Den ska ha lite bredd men inte för mycket. Men fronten får heller inte vara för smal, bröstkorgen måste få plats.

 

Bröstkorg: Bröstkorgen är normaldjup, den ska i siluett sluta vid armbågsknölen på en färdigutvecklad hund. Revbenen ska vara måttligt välvda, inte för mycket men heller inte för lite.

 

Underlinje: Underlinjen är normalsluttande, aningens liten bit uppdragen i ljumskpartiet.

 

Svans: Svansen är normaltjock, ansatt inte extremt långt, men heller inte högt. Svansens ansättning är helt beroende på korsets vinkling och längd. Svansen är normallång, alltså ska den om man drar den nedåt sluta vid hasspetsen.

 

Extremiteter Normal benstomme. Inte överdrivet kraftig men heller inte tunn.

 

Framställ: Skuldrans bakre kant och armbågens bakre kant skall ligga i lod. Vinkels mellan skuldra och överarm ska vara 90 grader. Benet ska sett från sidan vara rakt, med en svag lutning framåt mellan underarmsbenet och handloven. Sett framifrån ska benen vara raka. Tassarna ska vara något ovala, inte extremt spetsiga men heller inte helt rundade.

 

Bakställ: Korset och svansansättningen är helt förknippade med varandra. Det finns flera rasstandards som motsätter varandra vad gäller svans-kors, men det kan vi inte göra något åt. Ibland sker detta i rasstandards, och vi får leva med det. Ska vi bibehålla båda typer här som är "korrekta" så får vi väl para båda varianterna med varandra och på så viset få båda sorter bland avkommorna, så att båda sorter finns att tillgodose. En dag kanske våra rasstandards kommer ändras så de blir mer uppnåeliga.

Korset ska vara normallångt, normalsluttande, normalbrett. Hos tikar är det oftast önskvärt med något bredare kors än på hanhundar. En könsprägel som många inte tänker på.

Överbenet går ner i knäleden för att tas vid av underbenet. Vinkeln ska vara något mer öppen än på frambenet, men inte överdrivet rak. Underbenet går ner till hasen, igen, ifall denna vinkel blir för rak eller för väl markerad är det vanligare att hunden får svagheter i bakbenen, knäledsfel eller häftledsfel t ex. För stora överdrifter åt båda håll kan ge svagheter i konstruktionen. Galloppörer (sprinters, t ex en del vinthundar) har en något öppnare vinkel än travare (travare är naturliga gångarten för hund).

Tassen bak är som fram fast oftast något längre.

 

Rörelser: När man bedömer rörelser gör man det när hunden travar.

Rörelserna på en normal hund ska vara balanserade i alla lägen och från alla håll. Inte överdrivna på något vis.

Framifrån ska benen röra sig parallellt, med en lätt dragning inåt, som botten på en svagt sluttande strut. Benen ska vara raka (inte krokiga).

Bakifrån är rörelserna parallella, igen, benen får inte vara krokiga. Bakbenen rör sig inte i inåtgående lutning.

Från sidan ska frambenen röra sig lätt pendlande, inte för högt, inte för stelt. Frambenen ska ta ut ungefär lika mycket framåt som bakåt från parallell linjen.

Från sidan ska bakbenen röra sig drivande, det är bakbenen som ska driva hunden framåt, den ska röra sig med normal steglängd och inte för mycket under sig utan mer bakåt.

Bakbenens sidrörelser är mycket avhäng av hundens kors.

Ifall en ras ska ha något annat framgår det av rasstandarden, det gäller naturligtvis alla andra punkter också.

 

Päls, pälsstruktur och Färg: Detta är högst individuellt inom varje ras. Det är viktigt att följa dessa angivelser eftersom päls, färg och struktur på päls är väldigt iögonfallande på en hund, bland det första många lägger märke till, alltså en hund med fel i dessa avseenden är olik sina rasfränder. Pälskvalité kan också påverka pälsens bruksegenskaper, t ex hållbarhet i skogen, förmågan att klara av vatten o s v.

 

Mankhöjd: Normal mankhöjd på en hund anges inte alltid, ibland är det vikt som gäller. När man mäter mankhöjd mäter man från marken till skuldrans högsta topp, det är viktigt att hunden står normalt under mätningen för att uppnå rätt resultat. Från sidan ska benen vara absolut lodräta.

 

Fel eller diskvalificerande fel: Det är viktigt att ta hänsyn till diskvalificerande fel och inte släppa fram sådana onormalheter inom en ras. Annars är det lätt att halka iväg med rasen och få den till något annat än vad den är.

 

Testiklar: Testiklarna ska på alla raser vara normalt belägna nere i pungen och vara normalt utvecklade, jämnstora, inte för små men heller inte överdrivet stora. De ska vara släta, inte knöliga. Testiklarna är under normal utvecklig på plats senast vid 6 veckors ålder men kan även komma ner senare. Även valpar med sina två testiklar på plats kan senare dra upp en eller båda testiklarna. Normalt fastställes testikelstatus efter 6 månaders ålder fast kan även efter det ändras.

 

Kommentar: Aggresiva eller flyktbenägna hundar ska alltid diskvalificeras!

 

 

Varje avvikelse från normalhunden som ens ras ska ha skall anges i rasens rasstandard, om man inte förstår normalhundens anatomi kan man därför aldrig förstå hur ens egen ras ska se ut.

När man läser sin hunds rasstandard är det viktigt att man verkligen läser den noga.

Ganska ofta bildar sig folk en egen föreställning, oftast efter att ha fått höra påpekanden om sin hund återkommande, t o m från domare. Då ska man läsa om rasstandarden och se efter själv vad som i själva verket står att läsa där.

Ett exempel är att jag höra t ex att Japanese chin ska vara mest vita och mindre av färgen (röd eller svart), men läser man rasstandarden noga inser man att det endast står i den att färgen ska vara jämt fördelad på höger och vänster sida, ingen om hur mycket färg eller vitt som ska finnas på hunden.

Jag får höra att min Podengo P ska ha längre och smalare svans och ska vara lättare och elegantare i typen, fast läser man rasstandarden så ska rasens svans vara kraftig, tjock och medellång.

Podengo P (medio = mellanstora varianten) ska också inge ett medelkraftigt intryck, det står t o m att läsa i helhetsintrycket, och som tillägg för grande (som jag har) ska grande vara med extra mycket substans.

Jag har t ex fått kritik på ifall en Phaléne med öronen inte helt slickade kring kinderna är felaktig, medan man kan läsa i rasstandarden att öronen ska vara hängande men rörliga.

Jag har fått kritik på att min ena Italienska vinthund haft för mycket vitt på tassen. I rasstandarden står att läsa att de får ha vitt på tassarna, är då tassarna endast tårna eller upp till handloven? På min tik som fått kritik för för mycket vitt på tassen, slutar det vita mitt emellan tårna och handloven på en fot.

Jag har fått kritik på flera av mina Cavalier king charles spaniel om att de varit för små, på den tiden sa rasstandarden att Cavalier skulle vara mellan 5,5-8 kg och en mindre hund föredrogs, mina vägde runt 7-8 kg. Numera är rasstandarden ändrad, så idag anges mankhöjd istället, den storleken som nu benämns i rasstandarden stämmer mer med den modärna Cavalierens storlek.

Jag har fått kritik på dubbla sporrar bak på en Pyreneer. Det är en av de ovanliga och mera utmärkande rasdragen på en Pyreneer.

Man kan ge massor och åter massor av sådana här exempel, dessa exempel är endast till för att få er att läsa er ras standard extremt noga och utan förutfattade meningar.

 

BACK

Uppdaterad 2010-06-05