AVEL / UPPFÖDNING

Några enkla tips för en mer framgångsrik hunduppfödning från Pia´s kennel

 

Jag har som intresse, ett intresse som totalt uppslukar mig, hundar (med viss utökning på övriga djur för att på det viset få djupare förståelse av hundar). Jag har förståelse för att andra har flera intressen förutom hundar, eller t o m har hundar som ett sidointresse. Trots det anser jag att när man har med levande väsen att göra så har man ett STORT ANSVAR som kräver att man sätter sig in i enkla kunskaper för att nå framgång, eller åtminstone inte sabotera för rasen.

För er som inte orkar läsa längre än hit kan jag sätta upp tre enkla regler för en framgångsrik uppfödning:

1. Avla endast på totalt friska och sunda hundar, friska och sunda i kropp såväl som själ. Kom inte med undanflykter om varför din hund är si eller så, utan använd utan undantag friska individer, friska på alla sätt och vis. (Det kan finnas små undantag från denna regel, men för de som inte vill eller orkar ta till sig massor av kunskap i ämnet kan inte ta några risker, då man inte har kunskap för det).

2. Inavla inte, undvik linjeavel ifall du inte är MYCKET kunnig.

3. Alla hundar har fel och brister, felen och bristerna som avelshundar har får naturligtvis inte ligga under punkt 1. Avla en hund med ett fel med en hund som är nära nog perfekt i den detaljen. Försök sedan gå vidare med avkommor som inte har föräldrarnas fel.

 

För er som vill gå lite djupare:

Min avelspolicy är att avla fram friska, sunda hundar med bra mentalitet. Jag är noga med att lära mig mina rasers rasstandard och väldigt noggrann med att tolka rasstandards. Jag dubblar inte på fel och försöker därmed förbättra rasen för att också få en tillfredsställande exteriör på mina hundar.

Ibland kan det vara motiverat med SMÅ undantag. Jag är inte hysterisk på att göra alla tester som går att hitta, men om jag ser hundar ofta är sjuka så tar naturligtvis reda på vad det är för fel på hunden som är sjuk och vill oftast inte använda dem i avel senare oavsett varför den har varit sjuk ofta. Det finns så pass många hundar så vi kan unna oss lyxen att sätta de hundar till sällskap som inte håller måtten. Detta är en av fördelarna med att ha många hundar, man blir inte utan avelsmaterial bara för att man måste försaka en och annan i avel.

Jag ser t ex skotträdsla som en klar svaghet i mentaliteten, hundar ska vara glada och pigga, friska och sunda, i kropp OCH själ, anser jag. Jag undviker därmed att avla på hundar med skotträdsla (som oftast är sammankopplat med veka psyken), brock av alla de slag (som i sin tur ökar risken för flera och större brock i kommande generationer, ett större brock kan leda till akut operation eller döden, om man inte hinner fram till veterinären i tid), hundar med epilepsi (en fruktansvärd sjukdom för både ägare och hund att leva med som kan leda till för tidig död), hundar som har haft benbrott (benbrott kan i vissa fall t o m leda till döden, vissa raser har dessutom en ärftlig benskörhet), öppna fontaneller på vuxna hundar (som kan leda till en oerhört snabb död, mycket chockartat för ägarna och kan förkorta livet väldigt mycket på enskilda individer), hundar som inte parar sig själva på naturligt sätt (hur ska vi till sist få fram några valpar ifall hundarna inte ens klarar normala parningar, en hund som inte kan para / paras måste enligt mig ses som en av de större osundheten, en blodslinje som inte vill föröka sig förtjänar att dö ut enligt min mening) o s v.

Jag vill naturligtvis ha korrekta bett på mina hundar och full tandrad (hundar som till sist inte kan tugga måste betraktas som oerhört osunda). Testiklarna ska vara på plats vid 6 veckor ifall jag ska behålla en hane från egna kullar eller sälja en hanne till en uppfödare. Men först som sist, hundar som är extremt glada och friska och sunda i kropp såväl som själ kan eventuellt gå i avel, och de som inte är det ska inte gå i avel. De kan bli trevliga sällskapshundar som inte riskerar att lämna sina svagheter till nästa generations hundar.

Man måste här komma ihåg att genetiskt lämnar båda föräldrar lika mycket till valpen, men tikens uppfödande präglar dessutom valpen i allra högsta grad, vilket gör att den lämnar sitt temperament dubbelt upp till sina valpar.

Min förhoppning är att avla fram hundar som ger sina ägare en lång och frisk och glad tillvaro tillsammans, inte klippkort hos veterinären. Nog för att en bra veterinär (som tyvärr inte alltid är självskrivet) är värd mer än guld! Men därför behöver man inte avla fram sjuka hundar. Här måste jag ge en eloge till min veterinär (eller rättare sagt mina veterinärer, flera stycken på samma veterinärstation), TACK FÖR NI FINNS! Jag vet inte hur många gånger ni hjälpt mig i sorg såväl som glädje sedan jag flyttade till trakten sommaren 1992.

Först och främst tycker jag det är viktigt att vi bryr oss om varje enskild individ, människor så väl som djur. Att vi gör vårt bästa för att varje individ ska lyckas så mycket som möjligt, då blir detta trevligt och folk blir positivt inställda och vill därmed ha flera hundar och trivs bättre och bättre med sina hundar och då trivs hundarna bättre och bättre med oss. Dessa hundar och ägare går då ut i samhället och visar sig för folk som vill ha likadana underbara hundar, så allt sprids som ringar på vattnet.

Alla raser har sina bak och framsidor, för och nackdelar, de behöver rätt ledning och att se till att rätt individ hamnar i rätt hem är ett stort ansvar vi uppfödare har.

Ingen ras är befriad av ras sjukdomar, däremot är vissa raser befriade från program för sjukdomar. Detta innebär INTE att de är friskare, det innebär bara att mörkertalet är större. Fakta är alltid bättre än mörker, anser jag.

Alla hundar kan få sjukdomar, av alla de slag. Vissa rasers anatomi gör dem mer behäftade för vissa sjukdomar. För att endast ta ett exemplel, stora och tunga hundar har oftare HD-defekter (mer eller mindre, fast det kan naturligtvis också förekomma på små och lätta raser men är då mycket ovanligare), medan små raser oftare har patella defekter (som naturligtvis kan finnas på stora hundar också, se ovan). Detta innebär inte att alla stora och tunga raser har bekämpningsprogram mot HD och vise versa. Detta var endast två exempel, det finns massor av sådana här exempel.

Inavel förtjänar ett eget klargörande. Ett omfattande inavelsprogram är förkastligt! Att enbart sträva efter 0,0 % är lika förkastligt!

Inavel kan räknas på många olika sätt. Det vanligaste numera tycks vara att slå en inavelsgrad på tre generationer. Ett system som jag kritiserar i allra högsta grad! Jag vet åtskilliga hundar som har nära 0 och massor som har under 6,25 (= kusiner, lika som hos människor har de flesta en rekommendation att hålla sig under 6,25 i sin avel) som har över 10-15 % om du slår inavelsgraden på 5 eller 7 generationer. Ibland t o m över 25 %. Detta är hemskt!

Att avla regelmässigt efter 3-generationers principen och strunta i vidare generationer kan ge fruktansvärda konsekvenser.

Vad är då så fruktansvärt med inavel?

Det första som slås ut, förutom att genpolen och därmed variationen minskas, är att fertiliteten och temperamentet slås ut (gäller alla hundraser utan undantag). Att avla fram ett gäng nervvrak som är sterila är väl inte så mycket att stå efter, anser jag. Fördelen är att de (förhoppningsvis) utrotar sig själva med tiden om de inte minskar sin inavel.

Det finns ett exempel på en kennel som utrotade sig själv på detta sätt bara på en av mina raser. Fantasiskt fina och SUNDA hundar från början som blev helt förstörda med tiden p g a inavel. Alla blev till sist sterila.

Lika så finns det ingen individ (ingen som helst, helt odiskutabelt) som är helt befriad från ärftliga sjukdomar! Detta gör att man oundvikligen dubblar på sjukdomsanlag när man inavlar.

Ibland kan det vara BRA att ta EN generation med linjeavel (ej inavel och endast en generation där föräldrarna INTE är inavlade, då i minst 5 eller t o m 7 generationer, annars är resultatet förkastligt). Detta för att på så vis få ett utslag av vad ens egna blodslinjer går för. Alltså ett slags expediment. Det kan också vara bra för att få fram enskilda bra anlag. Att totalt vara livrädd för inavel är ett bra sätt, ifall man ingen kunskap har eller har för begränsad kunskap. Har man en inavlad eller linjeavlad hund, så SKA den utavlas!

Inavel = mer än 6,25 %.

Linjeavel = mer än 0 men mindre än 6,25 %.

Utavel = Nära nog 0, alltså även 0,5 o s v kan räknas som utavel, speciellt på numerärt små raser.

Jag anser att det är av mycket stor vikt att slå inavelsgraden helst på 7 generationer! Tre generationer har i praktiken visat sig förkastligt på t ex vissa av mina egna raser. Inavels tendenserna är hemska (= i första hand temperament och fertilitet fast även andra defekter), fast inavelsgraden är hemskt låg, på tre generationer. Slår man samma hundars inavelsgrad på 7 generationer blir man mörkrädd! Vi har idag i vår hundavel ett stort mörkertal där, på i varje fall några av mina raser.

Om man har en inavlad hund och parar den med en helt obesläktad hund blir inavelsgraden 0 %. Om man sedan parar tillbaka den valpen i framtiden med en hund som också har samma stam inavlade hundar som mormor, så är inavelsgraden inte så speciellt hög på pappret, men räknar man på 5-7 generationer så kan inaveln vara hemskt hög.

3 generations beräkning på inavelsgrad som slår 0 % behöver inte betyda utavel!

Grundläggande ärftlighets lära (genetik) är viktigt att kunna. Läs mer här.

Ingen människa fungerar bäst med alla raser. Alla raser har sina sidor som varje hundägare måste hantera. En del människor vill gärna mest bara umgås med sina hundar, en del hundägare gillar att träna och kommendera med sina hundar, en del vill jaga med sina hundar o s v. Vilken hund som helst tycke mig dock vara bättre än ingen hund alls!

Att som uppfödare sälja sina valpar till vilka ägare som helst speciellt om man har en ras som har mer speciella egenskaper, detta är ett sätt att ge folk en negativ bild av hundarna/rasen. Att låta vem som helst som slänger fram pengar få en valp/hund bara för att man snabbt vill bli av med dem, är helt förkastligt. Varje gång man säljer en hund till fel hem, varje gång sprider den hunden och de hundägarna negativa ringa omkring sig om vår ras eller t o m hundar som helhet. Grannar, släkt och vänner vill i regel inte ha en så ”besvärlig” hund och rasen (eller hundar som helhet) får dåligt rykte. Rätt hund till rätt person, detta är en väldigt viktig sanning. Hundar som blir avlivade eller omplacerade ger i regel många negativa följder. Sådana omplacerade hundar är i sin tur oftast svårare att träna om eftersom de redan en gång är felbehandlade och ger därmed negativt rykte till hundar/rasen i ytterligare en krets.

Misstag kan vem som helst göra, det är speciellt lätt att göra misstag när folk inte säger sanningen om sitt hundinnehav. Ibland är det hemskt svårt att avgöra vad som är ett bra hem hur noga man än är, vi gör alla misstag, men man måste göra sitt bästa! För hundarnas skull, för den/de blivande hundägarens/ägarnas skull och för rasens skull. Vi uppfödare har ett stort ansvar över levande liv.

Ett av de större problemen inom hundvärlden när folk närmar sig att bli mer aktiva hundägare tycks för mig vara allt detta skitsnack, antaganden, oftast dåligt underbyggda dessutom, fullt av fördomar. Folk går in i detta med rosafärgade glasögon, tror att alla ska tycka lika för att de har samma ras/intresse, tror att alla som har samma ras ska vara sams och ha samma åsikter om olika saker. Så är det naturligtvis inte, även i hundvärlden är vi alla individer med egna åsikter och idéer. Men vi måste kunna samsas ändå precis som i resten av samhället.

Att välja hundar eller avelsdjur efter vilka ägare/uppfödare det är istället för att titta på hundens kvalité är verkligen inte det bästa för att nå framgång! Man måste välja bästa hund till bästa tik för att nå framgång, oavsett kennelnamn eller avsaknad av sådant! Naturligtvis är det alltid trevligare ifall man kan ha en bra relation till de människor man har att göra med, men vi är ju ändå VUXNA MÄNNISKOR! Vi borde kunna uppträda som sådana för våra hundars bästa.

Hundarna blir på sätt och vis våra barn och gud nåde de som kritiserar våra barn, känslorna svallar. Allt är uppbyggt för att bli problem när man börjar kritisera andras hundar. Det är en svår situation. Så länge hundarna är älskade och mår bra och har ett bra liv, så kanske vi inte ska kritisera så mycket? I alla fall om vi inte får en direkt förfrågan. Då kanske man t o m ska fråga en gång extra ifall de verkligen vill höra vår åsikt, innan vi uttalar oss.

Jag hör väldigt ofta folk som vill byta ras på grund av att folk i den ras de har är så elaka. Att de snackar skit om varandra. Sprider elakheter omkring sig. Så är det mer eller mindre från och till i varje klubb! Vill vi göra något är det nog bäst att hjälpa till genom att själva inte "sprida dynga" omkring oss utan uppträde med gott exempel.

Vi som hållit på ett tag med hunduppfödning måste inse är att om vi stöter bort alla kommande uppfödare, blivande kollegor och medmänniskor har varken rasen eller hunderiet någon framtid. Vi måste vara rädda om varandra och hjälpas åt, allt för rasens och hundarnas framtids skull. Vi måste förstå att vi en dag måste ha flera och nya medarbetare som har vettiga åsikter och bedriver en vettig avel för att också kunna fortsätta med våran egen kennel. Vi måste tänka framåt. Om vi delar med oss så mycket som möjligt så har vi möjlighet att sprida vidare vår kunskap, de som lyssnar och lär kan i sin tur lära sig mera i sin tur som de sedan kan förmedla vidare till oss. Allt blir en god spiral som sprider sig vidare och vidare som ringar på vattnet. Detta är vad hunderiet behöver och förtjänar.

Det finns alltid de som om och om igen byter ras, genom hela livet. Det är väl egentligen inget fel så länge man gör ett bra jobb med de raser man håller på med. Men faktiskt, det tar ca 10 år innan man börjar ha koll på vad man egentligen föder upp. Låt mig förklara:

Efter ca 10 års uppfödning av en ras/stam börjar man få rapporter om att de första valparna som man fött upp av den rasen är döda eller närmar sig döden och man kan börja sammanställa hur de hundarna blev och hur de levt och vad de dog av. Då börjar man skönja konturerna av vad man gör. Många kroknar här eftersom de tror de föder upp sjuka hundar för att de får ”negativa” rapporter från sina valpköpare. Men det är viktigt att hålla perspektivet. Inga individer är helt och hållet felfria. Alla har sina fel och brister likväl som förtjänster. Man måste sammanställa det hela och räkna ut vilka sjukdomar som är alvarliga eller inte, vilka som varit till men för hunden och vilka som är komna av eventuella ärftliga egenskaper. Man måste titta till helheten av hundens liv och komma ihåg att hundar som får ynnesten att bli gamla också normalt drabbas av vissa åldersrelaterade sjukdomar.

Om vi uppfödare försöker att enbart föda upp hundar efter fullständigt friska hundar, mentalt såväl som fysiskt, är mycket vunnet. Att vi sedan håller oss till i huvudsak utavel, redan där är mycket vunnet! Inaveln tycks kunna ta fram det sämsta generna i individerna, någon som numera är vetenskapligt fastställt. Att därför titta på hundar från hela världen är faktiskt inte så dumt, under förutsättning att man kan få fram så mycket information som möjligt om blodslinjerna. Här är det väldigt viktigt att man hittar en örlig uppfödare som är villig att dela med sig så mycket som möjligt. En långvarig kontakt med utländsk uppfödare tycker jag är ett måste, då har man möjlighet att lättare bedöma vad man köper in. Kom ihåg att dyrast är inte alltid bäst (eller som ett av mina favorituttryck, allt är inte guld som glimmar)! Lika så är det viktigt att dela med sig av sin erfarenhet så mycket som möjligt till andra uppfödare.

Kan vi sedan para yngre hundar med äldre friska hundar och gärna para med hundar som har föräldrar som levit länge och friska liv så är redan här vinsten enorm! Gamla hundar vet vi redan en hel del om, men oprövade unga hundar endast går att bedöma efter härstamning som i och för sig är bättre än att inte kolla alls. Det är alltid bäst att veta så mycket som möjligt, men p g a att många uppfödare/ägare inte lämnar så mycket information så får vi nöja oss med det vi kan få fram. Fakta, inte sådant som antas eller gissas.

Om man dessutom ser till att vara väl förtrogen med sin hunds rasstandard och därmed undvika att para två hundar med samma fel så har man kommit långt. Man kan gott läsa standarden för sin ras om och om igen genom åren. Att läsa och FÖRSTÅ rasstandarden kräver att man kan grundanatomi för hundar, i annat fall kan man inte förstå vad som avviker, d vs det som rasstandarden ska förklara, alltså vad som gör varje enskild ras så speciell. Att kunna grundanatomi för hund är alltså avgörande för att kunna läsa och förstå en rasstandard och därmed bedöma vad en hund har för fel eller förtjänster.

Att lära sig grundläggande anatomi tycker jag dessutom är väldigt viktigt för den som vill satsa på uppfödning. Utan att kunna anatomi är det svårt att förstå vad en sund hund är. Det är ett ansvar som en uppfödare har för att kunna avgöra hur bra en hund är eller var den verkligen har sina fel och brister, inte enbart gissa eller gå på utställningsresultat, som i och för sig kan fungera till en viss del, men inte ge tillräckligt bra underlag för att bygga upp en framgångsrik kennel på längre sikt. Läs mera om grundläggande anatomi här.

Ifall någon hund har ett fel (alla hundar har fel, det är endast det okunniga ögat som inte hittar dem) så ska man para med en som är så nära idealet som möjligt i den detaljen. Inte någon som är fel på åt andra hållet.

Det som inte dyker upp i första generationen ligger oftast latent och dyker upp i framtida generationer, så man ska inte nöja sig med att den enskilda hunden inte har lämnat sin egenskap till sina avkommor, det betyder inte så mycket som härstamning, utan kommande generationer kommer att utvisa vad som finns bakom.

Om man hör om alvarliga fel i härstamningen på sina hundar, sådant som påverkar hundar på ett allvarligt negativt sätt, t ex allvarliga sjukdomar som ger hunden handikapp i livet eller dåligt psyke (dåligt psyke ger hunden handikapp resten av livet, oftast varje dag dessutom). Ta ur dessa hundar ur aveln! Fortsätt INTE att avla på hundar där det några generationer senare kan ploppa upp mycket allvarliga fel. Plugga grundläggande genetik så ni har en möjlighet att avgöra vilka individer som är nödvändiga att ta ur avel. Se till att felen hunden har inte påverkar hunden negativt fysiskt eller psykiskt.

Var däremot noga med att skilja på skitsnack och fakta. Tyvärr finns det allt för många som t ex vill sprida dålig information utan underbyggda fakta, endast lösa antaganden, om hundar och kennlar, speciellt snackas det om de som lyckas stort i något sammanhang, utställning, avel eller på annat vis eller helt enkelt har mycket hundar eller/och många kullar.

Att vara uppfödare är väldigt komplext, vi ska kunna så mycket om så väldigt många olika saker. Vi har ett stort ansvar att lära oss så mycket som möjligt om uppfödning, vi ska vara goda "barnmorskor", vi ska kunna väldigt mycket om utfodring, näring o s v. Vi måste ge våra valpar bästa möjliga start mentalt. Vi måste sköta pälsar, hud, skinn, öron, klor, tänder o s v efter största kunskap. Att se till att hundarna är i bra kondition och får tillräckligt mycket motion. Vi ska kunna en del om juridik. Vi ska kunna avgöra vad som är bra valpköpare eller inte, vi ska kunna en hel del om genetik.

Vi ska kort och gott vara allkonstnärer, det är inte konstigt om en uppfödare inte kan vara "expert" på varje område, vi är ju trots allt bara människor.

Att vara barnmorska, först får man läsa så mycket man kommer över om parningar och valpningar, sedan måste man noga lyssna på erfarna människor och ta så mycket hjälp som möjligt. Sedan kommer erfarenheten med tiden. Det är erfarenhet och att hålla sig med i tiden vad gäller nya forskningsresultat (som tyvärr ser ut att vara ganska svårt att få information om i Sverige) som gör att man kan bli så bra som möjligt. Jag själv försöker hålla mig med i tiden vad gäller forskning på människa, information som faktiskt ser ut att vara lättare att komma över och därmed jämföra mot egna erfarenheter för att se ifall det verkar stämma också på hund. För att kunna göra detta måste man ha många att jämföra med, gärna hundratals, annars är det mer slumpen som slår. Ofta får jag ca 10 år senare bekräftelse på att senaste forskningen på hund kommit fram till samma sak. Lite bakvänt egentligen när det ofta är via djurexperiment som de kommit fram till resultaten på människa, så jag tycker det borde komma ut forskningsresultat på djur innan man släpper på människa, men vad förstår jag?

Ha ett bra hemma apotek till hundar.

Om utfodring, välj ett bra hundfoder (inte efter plånboken utan efter kvalité, det kommer löna sig) som ni trivs med och som hundarna gillar och följ deras program, det brukar sällan misslyckas.

För att kontrollera hull på vuxna hundar, det finns vissa olikheter i olika raser, men generellt för alla raser gäller att känna över revbenen, där ska vara några mm hull, ifall man känner eller ser (på korthåriga) revbenen och de känns vassa mot fingrarna är hunden mager. Ifall man trycker allt man kan med fingrarna och inte känner revbenen så är hunden fet! Att ha hundar feta är precis lika förkastligt som att ha dem magra, eller värre! På ryggraden och höftbensknölarna kan man också till viss del också avgöra om hunden har ett gott hull eller inte. Man ska inte känna höftbensknölarna för mycket, och de får inte bli vassa, men på vissa raser/individer är det mer eller mindre omöjligt att göda bort dessa för vissa hundar är skapta på ett annorlunda sätt, gäller bl a vissa vinthundar. Ryggraden ska man kunna känna, men man ska inte kunna räkna ryggkotorna på håll (gäller naturligtvis korthåriga hundar), vissa hundar har tre kotor som står upp lite utan att hunden är tunn eller mager, på vissa raser ska t o m tre kotor vara synliga. Att avgöra vad som är ett bra hull ät trixigare än vad många tror, vissa hundar blir t o m felbedömda av hundkunniga människor, oftast för att de inte har kunskap om så många olika hundar och raser och deras olikheter och likheter. Många misstar en hund med kort eller ingen päls med mager, fast en behårad hund kanske är mycket mager fast det inte syns p g a päls.

Alla hundar från den minsta rasen till den största ska motioneras. De ska få trava (helst fritt) varje dag. Mer för arbetande hundar men tillräckligt mycket även för små sällskapshundar. Det är bra ifall de kan springa fritt utan att stressas en längre stund varje dag, helst flera gånger varje dag, och gärna i kuperad terräng, inte bara på slät backe, det ger inte samma motion när de då rör färre muskler. Asfalt och liknande kan dessutom vara väldigt slitsamt för tassarna på våra hundar. Valpar ska inte röra sig mer än de vill och orkar, vuxna hundar motionerar man mera, gamla hundar får man igen motionera efter hur mycket de vill och orkar.

Att bedöma vad som är bra valpköpare kräver nog en hel del psykologi, så då bör vi hunduppfödare kunna en del om psykologi också... Pust, stön, stånk, det är inte lätt att vara hunduppfödare... En lite enkel riktlinje när man får mer erfarenhet är att om en valpspekulant känns tvivelaktigt är den ofta fel hundägare. Att kontrollera mycket om en svensk uppfödare går väldigt lätt i dagens läge tack vara SKK´s eminenta offentliga register på Internet.

Angående mentalitet på var och en av de raser jag har går det att se mer på deras respektive sida.

Hundar (oavsett ras) anser jag ska vara trygga och trevliga, skojiga, vänliga och framåt. Vilken mentalitet som sedan är särskilt uttalad i rasstandarden ska man också ta tillvara i aveln.

Generellt om oss människor kan man säga att det viktigt att vara vänlig, konsekvent och dominant fast aldrig vara elak mot hundar.

Att vara dominant låter i vissas öron ganska otrevligt, men låt mig förklara. En dominant hund eller människa, en som de andra ser upp till och tyr sig till vid krissituationen är oftast en väldigt lugn varelse, en som inte startar bråk i onödan, men när det verkligen gäller tar den ledning på ett lugnt och tryggt sätt, därför att alla tyr sig till dem för de utstrålar trygghet. En riktig ledare är dominant men aldrig elak, förlorar aldrig humöret, de skriker inte/skäller inte. En dominant leder är ganska "overklig", den står liksom över de andra utan att göra någon väsen av det, en ledares utstrålning kräver respekt. Man kanske inte ens i vardags situationer lägger märke till en ledartyp så mycket.  En dominant ledare är snäll, tålmodig men bestämd. En grupp runt en bra ledare är trygg och lugn. En dominant ledare är någon att se upp till och har man en sådan ledare i sin familj/flock behövs inga uppror och få problem kommer. Har man en större grupp hundar är det dessutom viktigt att ha bra ledare bland hundarna också, att ha en bra ledare gör hela skillnaden för alla parter, även de hundar som är lägre i rang än de andra, de blir också lyckligare och tryggare hundar.

Vad gäller hundvård, se min TRIM-sida.

Vad gäller genetik, tumregel, undvik inavel! Vill du kontrollera inavelsgrader så har SKK en bra sida för det. Läs mer här. Problemet med denna inavelsberäkning är dock att den slå på i mitt tycke för få generationer. Jag känner till uppfödare som köper in "obesläktade" hundar till sina kennlar, som härstammar på deras egna hundar! Man kanske inte förstår att det är inavel, det döljs enkelt genom att endast beräkna inaveln på 3 generationer, beräknar man dock samma härstamning på 5 eller 7 generationer kan inavelsgraden bli högre än på kusiner eller t o m helsyskon!

 

Det förekommer hemskt många myter inom hund. Här kommer några myter som jag snappat upp genom åren och gärna vill slå hål på:

* Att man får flera valpar vid varje parning. Ja och nej! Varje parning kan också ha motsatt effekt, vilket gör att den "vinst" man eventuellt gör vid andra parningen äts upp av den förlust denna parning skapar på första parningen. En hane tar 2-3 dygn på sig att "ladda om", så flera parningar för tätt är alltså totalt meningslösa. Man bör också förstå att om det blir några valpar från var parning så kan åldersskillnaden vara stor i kullen, det är inte gynnsamt för de mindre valparna eller för mamman. Som ett exempel: Om första parning resulterar i en valp och andra parning vi säger efter 2 dygn som tycks vara populärt, så resulterar det i en valp, fast kanske först 5 dagar efter parning, eftersom sperma kan leva så länge, då blir det alltså 7 dagars åldersskillnad på största valpen och minsta valpen. Mitt råd: Ifall du får en riktig parning och hägning om minst 15 minuter, låt det vara med det! Det behövs inte flera parningar. Om parningen är kortare, ha hunden stående med baken högre, pressa dock inte på buken! Låt hunden stå så tills 15 minuter har förlöpt från hägningens start.

* Att man ska ge kalk under dräktighet åt tikar. Detta kan motverka tikens egen förmåga att ta upp kalken vilket gör riskerna större för mjölkkramp på tiken under digivningen. Något som t o m tiken kan dö av om det vill sig illa. Alltså inget att leka med, anser jag. han man dock en gång rubbat tikens förmåga att ta upp kalk är risten stor att man får fortsätta med tillägg resten av hundens liv, om man inte är klok och tar en sådan hund ur avel, så den slipper lämna sin oförmåga att fungera normalt till nästa generation.

* Att hundar inte behöver avmaskas. Det är MYCKET VIKTIGT att avmaska tikar och valparna, tiken redan vid början på löpet och sedan fullfölja enligt anvisningar som finns på det avmasknings medel som ni väljer att använda. Hundar har mask, mer eller mindre. För att man inte ser mask, innebär det inte att hunden är maskfri. Vid löp eller andra stressituationer (en stressituation är till exempel löp eller en förlossning) kan inkapslade maskar utlösas och sättas fria i omloppet. Därför är det extra bra att avmaska i början på löpen på tikar. Växla gärna maskmedel.

* Att om man parar en hund med ett fel men en hund som har motsatt fel, så kan det bli bra valpar, skitsnack! En hund med ett fel ska alltid paras med en individ som har nära nog perfekt egenskap i den detaljen.

* Att man kan para hundar med dåligt psyke för att få temperamentet bättre hos individen, mamman. Har man svårt att leva med temperamentet hos sin hund kanske man ska träna med den eller i värsta fall kanske inte ha den kvar. Att producera en generation till med hundar men dålig mentalitet är inte svaret! Mamman lämnar inte bara sina gener till sina barn, hon lämnar dessutom fostran i stor utsträckning, en tik med dåligt temperament är inget som man ska använda i avel.

* Att hanhundarna bestämmer antalet valpar per kull, fel igen. Det är tiken och hennes antal av ägg som bestämmer antalet valpar per kull. Hanen har antingen bra spermier eller inte. Han har inte både ock.

* Att olika hanhundar har olika långa hägningar, fel igen, det är tiken som håller fast hanhunden, hanen kan inte göra mycket för att påverka det. Vid höglöp håller tiken oftast kvar hanen lite kortare tid (betraktar utifrån henne själv), vid början eller slutet av höglöpet håller tiken kvar hanen marginellt längre i regel. Hanar som endast stiger på tikar som är rejält mogna får därför något kortare hägningar än vad som är medel för tiken.

* Att tiken ger mycket hanvalpar eller tikvalpar. Fel! Det är hanens arvsanlag (X respektive Y-kromosomer som hanen bidrar med, tiken har endast X-kromosomer) och slumpen som avgör kön. Aldrig tiken. Det finns hanhundar som i övervägande ger hanvalpar eller tikvalpar. Sedan kan man till viss del påverka det hela med när i löpet man parar tiken. Men det vanligaste är dock att hanar ger ungefär hälften av vart kön, utslaget på tillräckligt många avkommor. Resten är det slumpen som avgör.

 

Lite tips från Pia´s kennel:

* Valpar kan drunkna i vattenskålen när de är väldigt små. De suger sig fast på mamman så hårt att de följer med ut ur valplådan och kan om oturen är framme hamna i vattenskålen och drunkna. Att inte ha vatten till en ammande tik är ju också någon som är dumt. Vatten automat för hund är ett tips, man visar dem en gång var vattnet kommer ifrån så grejar de flesta hundar att dricka ur dem, men en del tar det några gånger för innan de får häng på drickandet. Vänj dem i god tid för valning så slipper ni riskera att era valpar dödas på detta hemska sätt.

 

 

* Skurhinkar som står framme, var varsam! Jag vet valpar som drunknat i skurhinkar, ha skurhinken ifall den behöver stå framme hela tiden på en hög pall, eller i badrum t ex där man håller dörren stängd hela tiden så valpar inte kan komma in.

* Om tiken har dåligt med mjölk till sina barn bör ni i första hand se till att tiken har det lugnt och skönt utan störningar där hon vistas med sina barn (som alla tikar ska ha). Om allt är frid i och kring valplådan kan ni prova med att ge tiken yoghurt, fil eller andra mjölkprodukter, det är också bra att ge extra proteinrik mat. Ifall detta inte hjälper kan ni i första hand prova att ge tiken mjölkersättning i små doser flera gånger om dagen, det brukar öka mjölkproduktionen på tiken, i sista hand prova med att ge valparna mjölkersättning för valpar flera gånger om dagen i små doser före de tuttar på mamman.

 

Fosters preliminära utveckling:

Dag 2-4 passerar det befruktade ägget genom äggledaren.

Dag 4-5 når ägget livmoderhornet.

Dag 13 börjar kroppen formas.

Dag 14-15 fastnar ägget i livmodersslemhinnan, då ser det endast ut som en liten korv.

Dag 14 börjar ögon och ögonpigment bildas. Nervsystemet börjar skapas.

Dag 15 skapas tre hjärndelar.

Dag 17 skapas sista delen av hjärnan och öronlappar skapas.

Dag 18 börjar frambensbildningen och luktsinne skapas

Dag 19 börjar bakbensbildningen..

Dag 20 skapas hjärtanlaget, noshåla och huvudplatta. Vid det här laget börjar man skönja konturer av vad som ska bli kropp, hals, huvud och svans.

Dag 21 skapas muskler, ögonen har formats och är pigmenterade.

Dag 22 börjas bröstben bildas och frambenshandplattan.

Dag 24 börjar framtassarnas tår separeras, taktila här bildas, läppfollikar bildas och bröstbenet börjar färdigställas. Ögonlock bildas.

Dag 25 är fostret på en medelstor hundras ca 2 cm.

Dag 26 separeras baktassarnas tår.

Dag 27 är alla tår färdigseparerade. Tungan är nu synlig. Hårsäckarna på kroppen är nu anlagda.

Dag 28 börjar valparna stänga ögonlocken. Klorna bildas.

Dag 30 är klarar valparna av att stänga ögonlocken helt.

Dag 31 sammansmälter ögonlocken.

Dag 32 sluts gommen.

Dag 37 finns det känselhår på huvudet.

Dag 40 är ett foster av medelstor ras i storlek som en biljardboll.

Dag 46 börjar valparna bli behårade på kroppen. Nosen börjar pigmenteras. Klorna börjar hårdna, först i toppen.

Dag 50 börjar valparna få finhåren på kroppen. Klorna är nu vita, hårda och färdigutvecklade. Huden börjar pigmenteras.

Dag 60-63 födsel. (eller som vissa individer 57-70 födelse)

 


2 foster på 60:e dygnet.

 

Tecken på dräktighet kan vara:

3 veckors dräktig, rosa, spända spenar, lite lätt putande mage, man kan här känna follikar och räkna dem som svällt upp där valparna ligger. Lite senare under dräktigheten upphör man att känna follikarna.

6 veckors dräktig, ryggen kan bli lite bredare i midjan, buklinjen brukar ha sjunkit. Alltså tjockare sett både uppifrån och från sidan. Spenarna är nu oftast ännu rödare och mer svullna.

9 veckors dräktig, valpning, nu först kan man vara säker på att det var valpar, alltså när de kommer ut!

En valp som är ensam i kullen blir oftast otroligt fet, växer extremt fort, man kan missta sig med att tro det blir en väldigt stor hund som vuxen, men en hundvalp växer inte till sig med att bli större än vad generna tillåter. Däremot kan man få en hund att bli mindre än vad generna säger genom att missköta valpen genom undernäring eller ibland genom att tikvalpar får valpar i förtid, i allt för späd ålder, då kan hormonerna störas som i sin tur kan störa tillväxten, stoppa den fortsatta tillväxten.

 

Lagar och bestämmelser:

Dessa har hela tiden ändrats, som uppfödare måste man hålla sig uppdaterad! Här är några exempel på vad folk tror som inte alltid stämmer:

 

Exempel från levande livet på, i mitt tycke, dålig uppfödning:

1. En tik fick valpar under 2008 som är opererad i höfterna p g a grava höfledsfel med lyte därav, samma hund har dessutom dubbla patellafel, 2:or, vid mitt möte av hunden försökte den bita min hundhjälp för dagen + att den bet mina små valpar! Denna hund togs sedan valpar på!

2. Tikar som har varit på parning hos mig som haft patella, så har tikägarna inte ens velat se patellaintygen jag velat visa upp angående hanhunden, jag tycker man kunde vara noggrannare när de väljer att använda defekta hundar i avel.

3. Under bl a 2008 har en tik som haft två benbrott används i avel, mot en hane som haft benbrott en gång! Kombinationen upprepades dessutom. Detta dessutom på en ras som man vet har ärftligt stor risk för benbrott. Uppe på det sitter de i styrelsen för sin rasklubb och borde därför ännu mera föregå med gott exempel. Skandal, i mitt tycke, vissa människor borde nog inte få vara hunduppfödare.

 

Det har kommit lite nya regler från jordbruksverket som träder i kraft den 1/5 2008:

Med anledning av det vill jag informera om de punkter som rör aveln. De nya bestämmelserna innehåller även en hel del ändringar i övrigt när det gäller hållning av hund och katt, så vi rekommenderar att man läser igenom vad som gäller. http://www.jordbruksverket.se/forfattningar Använder man länken och går in under 2008 i den vänstra kolumnen så kan man sedan läsa en PDF-fil som heter 2008:5. Beträffande avelsbiten så skulle vi vilja uppdatera er lite med följande info: SJVFS 2008:5, kapitel 1.

 

Avel
24 § Djur får inte användas i avel om:

1. de har sjukdomar eller funktionshinder som kan nedärvas,

2. de är eller med stor sannolikhet är bärare av recessivt anlag i dubbel uppsättning för sjukdom,

3. de är eller med stor sannolikhet är bärare av enkelt recessivt anlag för sjukdom såvida inte parning sker med individ som är konstaterat fri från motsvarande anlag,

4. parningskombinationen utifrån tillgänglig information ökar risken för sjukdom eller funktionshinder hos avkomman,

5. de uppvisar beteendestörningar i form av överdriven rädslereaktion eller aggressivt beteende i oprovocerade eller för djuret vardagliga situationer, eller

6. de saknar förmåga att föröka sig på ett naturligt sätt.

25 § En tik eller en honkatt som har förlösts två gånger med kejsarsnitt får fortsättningsvis inte användas i avel.

SJVFS 2008:5, kapitel 2

Avel:

16 § En tik får inte paras förrän tidigast i andra löpet, dock inte tidigare än vid 18 månaders ålder. Om en tik får två valpkullar inom 12 månader ska tiken ges minst 12 månaders vila före nästa valpning.

17 § Tvångsparning av tikar får inte förekomma. Med tvångsparning menas att tvinga tiken till parning genom att hålla fast tiken trots att tiken uttrycker obehag eller försöker komma undan.

18 § Hundvalpar får inte skiljas från modern annat än temporärt, så länge de behöver hennes mjölk och omvårdnad, dock tidigast vid 8 veckors ålder. Valparna får heller inte lämna uppfödaren förrän tidigast vid 8 veckors ålder om inte särskilda skäl föreligger.

 

 

BACK

Uppdaterad 2010-08-25