Schakal

Schabrak Schakal

Guldschakal

Sidstrimmig Schakal

 

Utbredningsområdet för Schakal (eller sjakal som en del skriver) innehåller de områden som man ser som Homo sapiens.

I Afrika fanns mindre vildhundar i form av Schakal och vildhund med nätta kroppar, knappa vinklar, ofta stora öron, grunda bröstdjup med förmågan att svettas genom fötterna så de klarar högre värme, förmågan har att svettas genom fötterna har både Schakaler och vildhundar, liksom dagens hundar. Vargar däremot saknar förmågan att svettas genom fötterna.

Hunddjuren i Afrika (söder om Sahara) består av Guldschakal, Sidstrimmig Schakal, Schabrak Schakal och Etiopisk Varg.

Schakalen finns i flera underarter, de är små till mellanstora arter i familjen hunddjur (Canidae), som lever i Afrika, Asien och sydöstra Europa. Schakaler tillhör ordningen rovdjur.

Schakalen väger ca 6-15 kg och lever på smådjur och vegetabilier och döda djur, ibland t o m fisk. De föredrar nattmörker, men vid kallt väder kan den också vara aktiv på dagen.

Schakalen jagar ibland i flock. Fjolårs ungar hjälper till vid fostran av de senaste barnen. Maten spys upp till de små barnen.

De olika arterna är spridda över hela Afrika utanför regnskogen, men har kontinenten uppdelad med delvis överlappande områden.

Schakalen äter mest råttor och andra gnagare. De slår också små antiloper. Schakaler är även utpräglade asätare.

Schakalen som stryker kring begravningsplatser är ett omen om död, och avbildas på gamla ikoner som svart, samma färg som balsamerarnas harts som stod för tro på evigt liv.

 

Anubis

Anubis hette i Egypten Anpu. I egyptisk mytologi var han son till Osiris och Neftys. Han räknades i mytologin också som en son till solguden Ra. Han kom i mytologin från Abydos i övre Egypten.

Anubis fanns redan i den nittonde dynastin (ca 1000 f kr).

I det gamla Egypten var Schakalen ett heligt djur. De gamla egypternas döds - Gud och även balsamerings - Gud Anubis framställdes för det mesta med en Schakals huvud och människas kropp, men ibland kunde han också vara helt och hållet Schakal. Han återfinns av naturliga skäl i många egyptiska gravar.

Eftersom egypterna ofta såg hundar smyga runt på natten kring begravningsplatser, fick Anubis rollen som dödens Gud. Också allt runt ikring döden som begravningar och balsameringar.

Balsamering var en stor och viktig ritual på den tiden, inget som sågs med lätthet på, det var skillnaden mellan odödlighet eller helvetet, skulle man kunna uttrycka deras resonemang med idag.

Anubis ledsagade de avlidna till Osiris domstol i Underjorden där han placerade deras hjärta i en vågskål och en fjäder från rättvisans gudinna Ma´at på den andra. Var hjärtat tyngre än fjädern slukades den av det krokodilhövdade vidundret Ammat. Var hjärtat lätt som en fjäder fick den döde träda in i Efterlivet.

Anubis har många titlar, t ex "han som är på sitt berg". Detta syftar till att han vakande över gravarna, alltså pyramiderna.

Han kallas också "han som är på balsameringsplatsen", vilket syftar på Anubis med i mumifieringsprocessen.

Som många gudar har Anubis många olika roller i sammanhanget.

Det äldsta kända omnämnandet av Anubis finns i det gamla rikets (2650 f kr till 2150 f kr, eller dynastierna 3-6 och iland räknas också 7-8 dynastin hit) pyramidskrifter och bland texterna i Jumilhac - papyrusen (350 f kr), där han associerades med den dåvarande kungens begravning.

Detta torde vara det närmaste gudomlighet hunddjur kommit.

 

Schabrak Schakalen eller svartryggad Schakal (Canis mesomelas) eller Black-backed Schakal, är en art i familjen hunddjur som förekommer i Afrika.

Denna art kännetecknas av en gråsvart rygg som är mörkare än resterande päls som är rödaktig eller guldgul. Kroppen är ungefär 90 cm lång och svansens längd är ca 35 cm. Vikt ca 10 kg.

Schabrak Schakalen lever i stäpp och halv öknar. Den kan även överleva i extremt torra regioner. Det finns två geografiskt skilda populationer. Den första finns i Tanzania, Kenya, Somalia och Etiopien. Den andra finns i Sydafrika, Namibia, Botswana och Zimbabwe.

Fossil visar att Schabrak Schakalen är en stabil art, som funnits i södra och östra Afrika i flera miljoner år.

De lever i flock. En dominant hanne och hans hona leder flocken. Alfahonan är den enda i flocken som föder ungar, vanligen 4.

Födan består till hälften av insekter, gräshoppor och skalbaggar. Resterade är möss, fågelägg, ödlor och växtlig föda.

I östra Afrika följer Schabrak Schakalen efter lejonflockar och väntar tills lejonen lämnar kadaver och sedan äter de resterna.

Större flockar av Schabrak Schakal jagar ibland ungdjur av gaseller.

I Namibia, i södra Afrika, förekommer Schabrak Schakalen i närheten av kusten och livnär sig av unga sälar eller tar placentan (=livmoder kakan) som sälhonor lämnar efter sig.

I södra Afrika finns Schabrak Schakaler i närheten av människor. Dessa djur letar i soptunnor efter mat, de kan t o m döda får och getter.

Schabrak Schakalen ylar i Sydafrika där den är den enda Schakalen, men där Guldschakal också finns är det bara Guldschakalen som ylar.

Andra ljud hos Schabrak Schakalen är kraftigt gläfs, följt av kortare gläfs med högre ton. Den har också ett klapprande varningsläte och ett hundlikt överraskat woof.

 

Schabrak Schakal

 

Guldschakal (Canis aureus), Golden Schakal och kallas även enbart Schakal, är en art i familjen hunddjur som är nära släkt med Vargen.

Guldschakalen har en kropp som är mellan 80-130 cm lång. Svansens längd är ca 20-30 cm. Mankhöjd 40-50 cm. De väger 7-15 kg. Pälsens färg är vanligen guldgul men skiljer sig mellan de olika levnads områdena. Guldschakalen lever i bergstrakter har däremot en gråaktig päls och individer i östra Afrika byter päls under årets lopp.

Guldschakalens huvudsakliga levnadsområde är norra och östra Afrika, tropiska och subtropiska regioner i södra Asien samt sydöstra Europa, t ex norra Grekland, Rumänien, Bulgarien och Kroatien. Sporadiskt även i Ungern och Österrike.

Guldschakal är en öken anpassad art som också koloniserade Sahara.

Guldschakal föredrar öppna landskap som svann och halv - öken. I några regioner lever de i närheten av människan. I bland i Burma, Thailand, Indien och Bangladesh förekommer den även i skogar.

Guldschakalen lever i grupper som omfattar par, ofta med ungdjur från tidigare kullar. Kullen har ett fast revir med en yta på upp till 3 kvadratkilometer. Revirets gränser markeras med urin.

Kommunikationen sker genom ett stort antal olika ljud som skall, ylande och morrande. Men sina långa och kraftiga extremiteter har Guldschakalen lätt att springa lång distans. Den är även en skicklig simmare.

I naturen blir Guldschakalen upp till 8 år gammal, i fångenskap upp till 14 år gammal.

Guldschakalen är monogam. Lite är känt om parningstiden. I Tanzania anges parningstiden till oktober-november, och ibland en tidigare period i juni-juli. I Europa sträcker sig parningstiden till mellan januari-februari. Efter en dräktighet på ca 60 dagar letar honan efter ett lämpligt bo och föder där 1-9 ungar. Vanligast är det 5-6 ungar. Dessa är blinda under de första två veckorna.

Under de första tre veckorna för ungarna bara modersmjölk som föda. Senare, när regntiden börjar, får de även fast föda som börs fram av föräldrarna i deras magar och spys upp vid boet. Efter ytterligare 5 veckor slutar honan ge di till ungarna.

Efter ca 5-6 månader är ungarna helt självständiga. Ofta stannar några ungar hos föräldrarna och hjälper till vid uppfödandet av nästa kull. Guldschakalen blir könsmogen vid 11 månaders ålder.

Guldschakalen har ett typiskt jaktbeteende. De jagar i par eller i grupp och detta huvudsakligen nattetid. 80 % av alla angrepp som görs av ensamma djur misslyckas. Hos par misslyckas 30 % av angreppen. De äter sällan as och fångar den största delen av sin föda med hjälp av god hörsel och snabbhet. De sätt som Guldschakalen jagar på liknar rödrävens. Liksom den reser de öronen, kröker ryggen, lyfter svansen och gör sedan ett hopp och landar med sina främre tassar på bytet, som dödas efteråt med ett starkt bett.

Guldschakalen äter bär, vindruvor, majs, insekter, gnagare, fåglar, amfibier och unga gaseller. När den inte äter hela bytet bär Guldschakalen den till en buske eller gräver ned det för att återkomma till bytet senare. För att lätt komma åt bytet följer Guldschakalen i östra Afrika större kattdjur som lejon. De väntar sedan tålmodigt tills lejonen lämnar sitt byte och tar därefter resterna.

Största hotet mot Guldschakalen är industrialiseringen och ett ökande, intensivt jordbruk. Fienden i naturen är bl a örnar, pyton, leopard och gepard.

Guldschakalen har många olika läten och har ungefär samma läten som tamhunden. Guldschakal kan vara en av hundens anfäder (eller tvärs om) med sina hundlika läten.

 

Golden Schakal / Guldschakal

 

Sidstrimmig Schakal (Canis adustus) eller Side-striped Schakal är en art i familjen hunddjur.

Denna vildhund är mellanstor, den har en mankhöjd på ca 45 cm. Kroppen är ca 65 cm lång och vikten ligger mellan 8-12 kg. Hanar och honor är vanligtvis lika stora men hanen är lite tyngre. Pälsen är gråbrun och vid sidorna finns ofta en ljusare remsa.

Sidstrimmig Schakal förekommer uteslutande i Afrika, och då endast söder om Sahara. Schakalen undviker öppna landskap och lever i regioner med många buskar där de kan gömma sig. Även i täta skogar är arten förekommande. I östra Afrika förekommer de i bergsregioner som ligger 2500 m över havet.

Sidstrimmig Schakal är anpassad till varmt, fuktigt klimat och är den mest allsidiga Schakalen både i beteende och matvanor.

Den Sidstrimmiga Schakalen lever hela livet monogamt. Varje par har ett territorium som försvaras mot andra Schakaler. Jakten sker under natten och ensam. Vid jakten springer de i genomsnitt 15-20 km.

Bytet är ofta mindre däggdjur och insekter. Den huvudsakliga födan är däremot växtämnen som frukter och bär. Ibland tar Sidstrimmig Schakal även as som föda.

Parningstiden är vanligast mellan juli-september. Efter 2 månaders dräktighet föder honom vanligen ca 4-6 ungar. De föds upp i en lya i marken.

Bägge föräldrarna tar under 11 månader hand om ungarnas uppväxt.

Den Sidstrimmiga Schakalen kan bli 12 år gammal.

Sidstrimmig Schakal har en vid repertoar av läten, den kan morra, bjäbba, kackla, gny, skrika. Ylandet låter hos denna art som ett tutande.

 

Sidstrimmig Schakal

 

Sulimoy hundar

I ryssland pågår ett "experiment". Man korsar Lapsk vallhund med guldschakaler. Rasen avlades fram av Klim Sulimoy i Ryssland, så hundarna har därför kallats rätt och slätt Sulimoyhundar. Dessa hybridhundar är helt och hållet framtagna för funktion, de letar bomber på flygplatser. De ska jobba utifrån naturlig fallenhet, utan att hundarna ska anstränga sig, de avlar in Schakal för deras utomordentliga väderkorn. På detta vis ska de kunna jobba hela sin vakna tid, om så behövs, utan att bli trötta. Rasen finns i ca 40-60 individer, de är ej registrerade i någon klubb, de får heller inte lämna landet.

 

Updaterad 2018-04-17