Mera om Italiensk vinthund

 

Kom ihåg att mycket av dessa texter är motsägelsefulla, alla är inte författade av mig, en del av texterna är också gamla, en del väldigt gamla.

Varje ras berättelse och ursprung är präglad av ett gäng ras entusiaster som tenderar till att göra generösa tolkningar för att deras ras är främst, bäst, äldst eller liknande.

 

 

ITALIENSK VINTHUNDS temperament

De är en så kallar urhund med sina instinkter intakta. De är intelligenta. De fattar oerhört snabbt.

Fel tränade blir de misstänksamma mot alla som inte hör till familjen. Har du en gång blivit accepterad av dem, så är det ofta för livet, de har gått minne.

Vill de inte så är de heller inte mutbara. De låter sig då inte övertalas av mutor.

Den ska vara livlig (speciellt som valp och unghund) och uppmärksam, samtidigt är de enormt lata och lugna (när de vilar gör de det med besked). Rasen är tillgiven mot sin familj men kan ibland vara reserverad mot främlingar.

Rasen kräver träning och socialisering, speciellt som valp.

Rasen är oftast duktig på att stjäla mat (om den är den matglada typen), den räds inte att ta direkt ur handen på dig (alltså av din mat som du äter), ifall den vill ha något.

Rasen har en fallenhet för att bli kräsna, detta är lätt avhjälpt genom att mata på massor redan när de är små och se till att de aldrig får tillfälle att se att du vill att de äter duktigt. Då kommer de definitivt att äta dåligt.

De flesta hoppar och klättrar gärna.

Italiensk vinthund är stark fysik (trots sitt utseende), elegant, nobel, mager, muskulös, graciös och rådjurslik. De är också snabb, nyfiken, vaken, lyhörd, atletisk, älskar skoj och bus, aktiv, livlig, alert, överenergisk, väldigt snabbtänkt och snabblärd (ifall man förstår hur en sådan här hund vill bli tränad) och inte minst smart. De är samtidigt älsklig, lojal, hängiven, artig, goda och otroligt duktiga mödrar, tillgiven, lugn, skäller sällan, avspänd, reagerar väl på snäll behandling. De kan också vara avundsjuk, känslig i sinnet och de reagerar definitivt inte bra på otrevlig behandling. De har ett självständigt tänkande.

De älskar lek - lärande utmaningar. Mental stimuland o d.

Fel tränade blir rasen lätt trogen och kärleksfull mot familjen, men tillbakadragen mot främmande. Den har då en naturligt skygghet, speciellt om den inte blivit socialiserad som valp.

De är lätta att leva med, om man tränat dem rätt, oerhört lojala och lydiga, om man förstått hur en vinthund ska tränas.

De fungerar bra med andra hundar, ifall ingen varit elak med dem, för det glömmer de aldrig. De vill gärna ha en ras kamrat.

Vissa är mer försiktiga till sin natur, vissa är mer utåtriktade. Vilket som kommer det helt ann på den tidiga socialiseringen ifall de blir bra mentalt mot främlingar eller inte.

En del Italienska vinthundar gillar inte barn.

De vill springa av sig regelbundet, när vädret är fint.

Hunden ligger gärna i soffhörnen ihop ringlade som en kanelbulle. De ligger gärna under ditt täcke. Är de två ligger de alltid tillsammans hopslingrade som i ett ormbo. De vill alltid ha massor av värme.

Så fort du sätter dig har alltid en hund i knäet.

Den kommer inte från ett bekvämt ställe utan man får bära den. Är det kallt, vill den bara in oavsett hur trevlig promenaden annars är, eller skulle kunna varit.

Den flesta Italienska vinthundar gillar inte regn, blöta och kyla.

De kan lägga sig till med ett fasansfullt skrikande, tycks vara vanligt att hundar som inte har det bra och hundar som placerats och fått flytta många gånger speciellt kan lägga sig till med detta skrikande.

Den använder skriket till att få sin vilja fram. De utnyttjar situationen, speciellt om någon främmande ser på, då lär den sig snabbt att du faller till föga.

Rasen är oförsonlig, den förlåter aldrig en oförrätt, samtidigt om du än gång vunnit deras hjärta förlorar du det aldrig.

Din totalt rumsrena tik kan plötsligt kissa ner sig, då ska den börja löpa!

Rasen har en oerhört stark könsdrift.

Rasen är vildhundar och väljer själva ifall de vill vara tama eller inte. Det är omöjligt att ta vildhunden ur dem. De älskar det som är närmast och inget annat.

De är lata och bekväma och samtidigt otroligt snabba. De har ett otroligt behov av att få sprinta ett par gånger i veckan, om det inte är för kallt eller blött, då hoppar de över sprinten för den veckan. Får de bara springa av sig så är de jätte lugna hundar.

Den har ett eget tänkande och egen vilja.

Den vill gärna bo med en raskompis, den trivs inte ensam.

När det är varmt får man tillse att de har vatten och skugga att tillgå hela tiden, rasen får lätt värmeslag eftersom de har så tunn päls och hud.

De gillar inte när det är för kallt. Hundarna ska ut fort och in fort när det är kallt. De ska inte plågas i onödan. Tar du ansvaret för att gå ut fort och gå in fort lär du lätt hundarna att acceptera detta, och då gå ut med dig, utan att protestera.

Att krångla till det hela med att klä på hunden är egentligen bara besvärligt, för hunden! Den föredrar lätt att springa ut, göra vad den ska i expressfart och springa in.

Ju oftare man tar ut hunden när det är kallt (på dessa mini rundor), ju härdigare blir de, om man inte klär på dem och därmed förstör den naturliga kropps balansen.

Hundar som bara får vara inomhus på vintern blir lättare sjuk och får inte tillräcklig mental stimulans heller. För att inte tala om att det är olagligt!

Ska man gå ut en längre stund när det är kallt, får man klä dem. Se då till att ha kläder som inte skadar hunden. Skarpa sömmar. Vasst tyg. Kallt tyg. För åtliggande så hunden får hudproblem av kläderna. Dålig passform så det sitter i vägen för rörelse o s v.

Har hunden ohyra, klä den inte!

Tassarna kan man klä i skor som håller emot väta, men när det minsta lilla blött får man aldrig låta hunden gå i blöta kläder eller skor, det kyler ned hunden så den kan dö!

Klär du tassarna ofta, måste du klippa klorna oftare, då de inte längre slits normalt.

Rumsrenhets träningen måste startas omedelbart med valpen, man får vara oerhört konsekvent, då blir det inga problem med rumsrenheter, förutom ofta ett återfall på hanhundarna när de blir könsmogna, då får man börja om, fast i regel räcker det att tillrättavisa dem en eller ett par gånger, så är allt bra igen. På tikar kan man få återfall under hela livet, vid varje löp!

De är oerhört lättskötta i pälsen, så till vida man inte börjar med kläder! P g a deras tunna päls och avsaknad av underull är det många allergiker som kan leva med dessa hundar.

 

 

Längst ner på storleksskalan hittar man den Italienska vinthunden - rasen får inte överstiga 5 kg och betraktas tyvärr i en del länder som dvärghund. Ett allt för ensidigt storlekstänkande kan bli till allvarligt men för rasens sundhet, speciellt när de små Italienarna är mest populära. Det gäller för uppfödarna att hålla ögonen öppna och huvudet kallt. Den Italienska vinthunden ska inte vara något bortklemad knähund, utan en käck och sportig men naturligtvis också gracil vinthund.

Exteriört är det en greyhound i miniatyr, men den skiljer sig en en viktig detalj, medan greyhound ska ha långa och fjädrande rörelser ska Intalienaren ha höga, trippande rörelser.

Rasen har under ett par tusen år varit högt uppskattad som sällskapshund åt drottningar och adelsdamer. Den synes inte innehålla några främmande element, utan dagens Italienska vinthundar härstammar i rakt nedstigande led från de små vinthundsvarianterna i det antika Rom.

 

 

Italiensk vinthunds fördelar: Tillgiven, lättfostrad, gracil, elegant uppenbarelse, intelligent, luktar inte hund, minimala hårfällnings problem.

Att beakta, såras djupt av hårda ord. Skall inte hållas i kennel.

Den Italienska vinthunden är en perfekt greyhound i miniatyr, en gracil och läcker liten varelse som är en idealistisk sällskapshund. Dock behöver den få mycket motion och tackar inte nej till en uppiggande harjakt om tillfälle visar sig.

Storlek 32-38 cm, vikt max 5 kg.

Historik: Denna lydiga och lättfostrade lilla hund härstammar från de vinthundar som finns avbildade i faraonernas gravar. Den har i sin nuvarande form existerat i århundranden och har fått sitt namn av rasens stora popularitet i Italien under 1600-talet. Den favoritiserades av drottning Victoria, som gjorde mycket för att popularisera så många som möjligt av dvärghunds raserna under sin långa regeringstid.

Till all olycka för rasen blandades Engelsk Toy Terrier in i ett försök att reducera storleken. Detta spolierade raskaraktären, och för att hjälpa upp situationen importerades åtskilliga hundar från Amerika. Tyvärr hjälpte det föga, och i början av 1950-talet fanns bara fåtal hundar registrerade i Engelska kennelklubben. Så småningom importerades nytt avelsmaterial från Italien, och tack vara beslutsamma uppfödare, kunde Italienska vinthundar se sin framtid tryggad i England i början av 1970-talet.

 

 

Italiensk vinthund

Minst av vinthundarna och betydligt sirligare än greyhounden. Den åtnjöt stor popularitet i det medeltida Italien, därav sitt namn. Utmärker sig idag främst som behaglig, elegant sällskapshund, men används också på sina håll som stötande fågelhund och som kapplöpningshund. 

 

 

Italiensk vinthund. Rasen antas härstamma från de egyptiska vinthundarna och vara framavlade på grundval av småvuxna exemplar av dessa, Den finns avbildad på väggarna i egyptiska gravar, man har funnit den vid utgrävningarna av Pompeji och den förekommer flitigt på gamla målningar. Den lilla "italienaren" är elegant och graciös med lätta, höga frambensrörelser. Huden är mjuk och smidig och pälsen kort, fin och glänsande. Tillåtna färger, liksom storleken, varierar i olika länder. Enligt den hos FCI deponerade italiensk standarden är endast enfärgade hundar tillåtna, men vitt på bringa och tassar godtas. Färgerna får vara svart, skiffergrå och isabell i alla nyanser. Mankhöjd 32-38 cm. Vikt: högst 5 kg.

 

 

Den Italienska vinthunden är den minsta i vinthundsgruppen. Det hävdas, att det är en mycket gammal ras, och den förekommer på  många målningar från renässansen. Det är en livlig hund, som behöver mycket motion, men eftersom den är så liten kan den hålla sig i form, även om den bara har en mindre trädgård at röra sig i. Den är också en väldigt renlig hund med kort hår, som blott behöver torkas av med en mjuk duk, och den har ingen speciell hundlukt, vilket gör den till en utmärkt innehund. 

 

 

Hemland Italien.

Den Italienska vinthunden är den minsta av vinthundarna och räknas i en del länder t o m som dvärghund. Det är emellertid en ren vinthund, den var en uppskattad sällskapshund redan åt antikens damer och har alltsedan dess hållits fri från inblandning av främmande raser.

Till skillnad från övriga vinthundar har den Italienska vinthunden egentligen aldrig utnyttjats som brukshund, även om den som favorit vid medeltidens europeiska hov ibland använder vid kaninjakt, ofta tillsammans med jaktfalkar - ännu idag kan man förresten i en del länder se Italienska vinthundar visa goda takter på kapplöpningsbanan.

I utställings ringen är rasens elegans, fina benstomme och höga, graciösa rörelser av största vikt, men hunden måste också vara proportionerlig och sund och får inte uppvisa några av de drag man förknippar med förkrympthet. I många avseenden påminner de om sina större kusiner, whippet och greyhound, men ska inte bara vara mindre utan också betydligt sirligare.

Önskvärd färg och tecken varierar något mellan olika länder; t ex gul, creme eller blå är dock alltid tillåtna. Rasens storlek och tyngd varierar också från land till land. Oftast önskar man en vikt under 3,5 kg och en mankhöjd mellan 32-38 cm.

 

 

Hemland: Italien.

Ursprung: Den Italiensk vinthunden är en mycket gammal vinthunds ras. En hund som liknar den Italiensk vinthunden av idag har hittats i egyptiska gravar som är 6000 år gamla. Rasen kom till Europa med fenicierna.

Beskrivning: Mankhöjden varierar mellan 32-38 cm och vikten får ej överstiga 5 kg. Den har ett långt huvud som gradvis smalnar av mot en spetsig nos. Ögonen är stora, runda, mörka och uttrycksfulla. Öronen är små, tunna rosettöron. Halsen är lång och smal. Svansen är lång och nederdelen är böjd uppåt. Pälsen är kort, mjuk och blank. Färgen är enfärgad svart, skiffergrå eller gul. Vitt på bröst och tassar är också tillåtet. I en del länder, t ex England, USA och Skandinavien godkänner också vita och brokiga hundar.

Temperament: Den Italiensk vinthunden är känslig, livlig, uppmärksam och tillgiven. Den lever lämpligast inomhus. Den måste skyddas från kyla. Det är en vänlig hund.

Användningsområde: Den är en mycket fridsam sällskapshund, som måste behandlas vänligt.

 

 

Italiensk vinthund ursprung: Även om rasen kallas Italiens har den säkert inte uppkommit i Italien. Den är känd sedan mycket längre tillbaka i Egypten och Grekland. Cleopatra ägde små vinthundar. Charles I införde liknande små hundar från Frankrike till England, och Fredrik den store ägde dem i stort antal. De kan återfinnas på många äldre porträtt av betydande personer. Ursprungligen var rasen större och mindre finlemmad än nu, och sådana hundar användes för att fånga kaniner, råttor och möss. I dess nuvarande form, mindre och med klenare benstomme, har rasen uppfödds i England.

Utseende: Huvud: flat skalle, spetsig nos, lika lång som skallen, ej särskilt markant stop. Ögon: tunda, stora, mörka. Öron: rosettöron. Bett: saxbett. Hals: lång. Bål: kort med välvt ländparti, djup bröstkorg och starkt uppdragen buklinje. Ben: långa med fin benstomme. Tassar: av harfotstyp. Svans: lång. Behåring: kort, mjuk, glänsande.

Karaktär: livlig, intelligent, glad, tillgiven, god vakthund. 

 

 

Italiensk vinthund kan beskrivas som en liten greyhound. Den ska vara liten, lätt och elegant. Av formatet att döma kan man tro att den räknas till dvärghundarna. Rasen har hållits ren från inblandning under lång tid. Den har uppstått genom avel på små individer hos forna tiders jagande vinthundar. Till och från har rasen varit mycket populär vid hoven. Färg: gul, gulbrun, grå, svart, vit, brokig. Mankhöjd: 32-38 cm. Antal inregistrerade i SKK 1974 = 62.

 

 

Italiensk vinthund är en Greyhound i miniatyr. Den är helt avlad utifrån små vinthundar utan främmande inblandning.

Italiensk vinthund är en gammal ras. Riktigt hur gammal vet man inte exakt men det hävdas att miniatyr vinthundar påträffats i kungliga gravar i Abydos. Där finns dock inga konkreta bevis. Däremot i antikens Hellas finns bevis för små vinthunds lika hundar.

Hos de kvinnliga romarna var de små vinthundarna populära. Det har hittats åtskilliga avbildningar i Pompeji.

Det finns en sockel i marmor från romerska kejsar tiden på konservatoriepalatset i Rom, föreställande två Italienska vinthundar.

Under medeltiden spred sig dessa små hundar över större delen av södra och mellersta Europa. Under renässansen var de på modet vid de flesta Europeiska hov.

Sin nuvarande utsökta elegans tros rasen ha fått i England, där de blev populära under slutet av 1500-talet.

I Hampton Court finns det en målning av kung James I:s gemål, prinsessan av Danmark, omgiven av flera Italienska vinthundar.

Veronese har målat en tavla av Italiensk vinthund som tillhörde Maria d´Easte av Modena, James II maka.

Sin höjdpunkt både numerärt och kvalitativt nådde rasen under sen viktorianska tiden. Både drottning Viktoria och prince Albert var varma anhängare av rasen och många av drottningens hundar deltog på utställningar. Flera av dessa Italienska vinthundar har målats av Landseer.

Det finns många historier om rasen, för att nämna en återgiven av Rawdon Lee som visar vilket intryck rasens elegans gör också utanför västerlandet.

Under slutet av av 1800-talet var kung Lobengula av Matabele (en av de sydafrikanska negerstammar som ständigt låg i krig med England) på besök i Johannesborg. Där fick kung Lobengula av Matabele upp ögonen för de eleganta Italienska vinthundarna att han absolut ville köpa en. Men ägaren var ovillig att sälja, till sist fick dock kung Lobengula köpa den, till priset av 200 kreatur!

Italiensk vinthund har aldrig uppnått stor popularitet, troligen p g a deras extrema elegans och förfining, men trofasta vänner har rasen världen över.

På mitten av 1900-talet ville man att den Italiensk vinthund skulle se ut så här:

Lätt, elegant och sirlig vinthund. Ju mindre, dess bättre, om den blott är välbyggd. Max vikt är 4,5 kg, normalvikten är 3-3½ kg.

Huvudet är långt med plant och smalt skallparti. Stopet är obetydligt, nospartiet långt, torrt och lätt, bettet saxbett. Ögonen är ganska stora men får inte vara utstående, ögonöppningarna är runda, öronen är tunna rosettöron som är ansatta långt bak på skallen. Ryggen är förhållandevis lång med tydligt välvd länd. Skuldrorna ska vara så bakåtladga som möjligt, med litet avstånd mellan skulderblads spetsarna.

Bröstkorgen är djup, bukpartiet är uppdraget. Extremiteterna är långa med spenslig benstomme, bakbenen är relativt väl vinklade. Fötterna är långa harfötter men skall ha väl slutna tår. Svansen är lågt ansatt, lång och avsmalnande mot spetsen, den bärs i sabelform.

Hårremmen är tät med tunna silkesglänsande hår.

Tillåtna färger är klara färger i gult, vitt, gräddfärgade, blå, svarta, svarta och gula samt nyanser av harlekin. Svart eller blått med ljusbruna tecken anses vara felaktigt.

I första delen av 1900-talet fanns rasen i en stadig men liten omfattning i Sverige, första gången den fanns på utställning i Sverige var 1901 och 1902 i Göteborg och Malmö där sammanlagt 5 Italienska vinthundar av tysk härstamning visades. Nästa gång den visades i Sverige var i Stockholm 1911 och 1912 då en hane och en tik efter tyska föräldrar fick 1:a pris på utställningarna.

Under 1920-talet ägnade sig fru Desirée Örn, Håknäs kennel, åt denna ras och hade stor framgång med bl a importerna Ch Mucki von der Schillerhöhe och Ch Elfe II von der Frieden-Au samt Ch Gisela av Håkanäs.

Omkring 1923 startade skådespelaren Ludde Juberg sin kennel av Herrestad med en kull efter Ch Mucki och den från fru Örn införskaffade Ch Gisela. av Herrestads kennel införskaffade dessutom två Italienska vinthundar från England, Ch Presto och Camilla of Spieland. Från dessa kom senare ett antal goda hundar, främst Ch Rocko, Ch Bettina Gisela och Ch Gisela Mafalda, alla av Herrestad.

Den lilla graciösa Italienska vinthunden fanns på utställningar endast i ett exemplar i mitten på 1950-talet i Sverige. En holländsk import Bluedons Ludmilla med ägaren köpman G. E. Rosengren. Utländska domare som dömde denna utmärkta tik beklagade livligt att rasen inte hade utvecklats mera, speciellt då från denna vackra Ludmilla.

 

 

Min kärlek till rasen Italiensk vinthund är mycket stor. De är helt underbara hundar, med en fantastisk mentalitet. De kräver en stark ledare och hundkunskap, t o m gärna vinthundskunskap, ingen nybörjarhund alltså. De har stark personlighet och kan vara väldigt manipulativa när de vill. De kräver därför också en intelligent ägare. De är superlyckliga, sunda, lättskötta och roliga, livliga, snabba men på något konstigt vis också lugna och extremt vänliga hundar. De är fantastiskt lättlärda, väldigt lydiga och extremt tillgiva sina ägare. Jag bara älskar att leva med mina Italienare.

De två stora problemen på rasen som jag ser det är en utbredd ohälsa i rasen som gör aveln besvärlig, och att hitta bra hem till hundarna då de kräver rätt ägare för att få ett lyckligt liv. Deras utseende drar till sig fel hundägare för denna ras, det är många som vill ha en hund att tycka synd om som gärna skaffar sig Italiensk vinthund för att de ser så "stackars ut", dessa människor kommer utan att tveka få en rädd hund. Hunden kommer inte till sin rätt och lever helt klart ett olyckligt liv, i stället för ett lyckligt liv, även om ägaren blir lycklig som har fått de det ville och förtjänade.

P g a den överproduktion som nu sker på rasen vill jag inte ta fram några fler valpkullar under den närmaste framtiden (skrivet hösten 2008). Det har varit svårt och tagit så lång tid att hitta bra ägare till de valpar jag föder upp. Därför kan jag endast tänka mig att ta fram en kull under förutsättning att jag får beställningar, säkra beställningar eller ska behålla själv. Utan det, inga fler kullar på denna ras i framtiden från Pia´s kennel.

 

Italiensk vinthund

Italienare avgudar varma och mjuka liggplatser. Som ung är den väldigt livlig, vild, hoppar högt och kan göra illa sig, en viss mått av extra beskydd och säkerhetsarrangemang kan de behöva för att de inte skall skada sig själva. Framför allt behöver de fostras i tid. Som vuxen är de markant värdigare i sitt uppträdande i regel.

Italienaren söker ofta värme, under tröjan på ägaren, i knäet, i soffhörn med många kuddar, under filtar och täcken, överallt där den kan hitta värme. De bara älskar värme.

Italienaren tänder snabbt och avtänder snabbt. De har i regel mycket dådkraft och lite skärpa. 

De passar bra till agility, om den tränas rätt från början. Känner den press och otålighet från ägaren, är gräset blött, är den trött o s v så får det vara. Inget hjälper, lock eller godis och definitivt inte hot. De blir de helt "tvärs-över". Så ganska lik Japanese chin vad gäller träning / tävling utom att somliga Japaneser kan vara lite väl lugna. Italienaren är snabb!

Italienaren är hemskt tillgiven sin familj. Deras darrande kan missuppfattas, många tror de fryser ständigt eller är rädd, men det stämmer inte. Det finns Italienare som älskar att gräva gångar i snö o s v så länge de sedan får gå in och bädda ner sig i ett varmt soffhörn. Darrandet kan vara tecken på hunger, iver och trötthet bl a, likväl som kyla förstås. Skakandet är också ett sätt att hålla musklerna i rörelse, för att hunden INTE skall börja frysa. Däremot är det extremt ovanligt att en Italienare skakar av rädsla! De är små tuffa varelser. Deras mentalitet kan dock förstöras av ägare som inte förstår sig på dem och därmed vekar ur deras psyke och gör dem osäkra.

För att nämna ett fel som är väldigt vanligt bland dvärghundar. Att gå runt och bära på hundar, det är en styggelse! En hund har fyra ben att stå på, att ge hunden ett annat perspektiv som en hund inte kan bära, är helt förkastligt. Det hjälper endast till att förstöra psyket på en hund. De hundar som blir burna hela dagar får hela sitt psyke och sina muskler förstörda. En hund är en hund och som hund ska den få leva, då mår den bäst. Läs mera här.

För att sedan nämna en annan modefluga som blivit populär, kläder till hundar! Fy och USCH! En hädelse! Passar på nakenhundar, P G A ATT DE INTE HAR PÄLS! För övrigt, låt våra hundar få slippa att bli förstörda i päls och skinn av att bära kläder som de vore dockor och inte hundar. Italienarna är särskilt känsliga för kläder eftersom de har så tunn päls och ingen eller nästan ingen underpäls som skyddar dem från skavandet av kläder.  Man kan se Italienare som under vintern inte har ett strå päls på ryggarna, en styggelse! Allt för att folk tycker om att se sin hund i kläder!!! Skaffa en docka! De lider inte. Vill ni läsa mer om hundar och kläder, se här!

Något som tycks vara vanligt bland dvärghundsfolk är att använda starka parfymer, Ingen hund ska inte ha så kallade dragningar (snorklingar, fnysningar, nysningar m m), då mår de inte bra! De kan t o m vara allergiska och/eller lida av astma. Man måste vara väldigt försiktig med starka dofter tillsammans med hundar, då speciellt de som har små, smala eller platta näsor som alltid är känsligare än hundar med en normalbred och normallång näsa.

Att använda starka parfymer (i t ex hundschampon, tvättmedel, skurmedel, på sig själv, på hundarna eller var som helst annars) kan rent av döda hundar! Vi som dessutom är uppfödare och därmed har små valpar ibland bör vara extra försiktiga och helst bara använda icke allergiframkallande parfymer/lukter kring oss i våra hem och runt våra hundarna. Om hundar börjar uppvisa dragningar eller förkylningssymptom bör man börja leta efter starka lukter som kan vara boven i dramat. Om hunden trots avlägsnande av parfymer har problem, ska man uppsöka veterinär!

Om man inte tål lite hundlukt så kanske man inte ska ha hundar? Hundar luktar hund och inte parfym, håller man bara rent så behöver inte hundlukten bli så stark. Italienare har p g a sin korta päls och oftast avsaknad av underull väldigt lite hundlukt i sig själv. Läs mer här!

En sak som kan knäcka en Italienare är bråk-aggresivitet, ilska (precis som för Borzoi och Japanese chin), speciellt inom den för Italienarna älskade familjen. Italienaren gillar heller inte att bli bortstängt från familjen, men vilka hundar gör det?

 

 

Jag vill ha Italienska vinthundar som är allt igenom sunda i kroppen och med glada och öppna psyken. Jag vill ha de korrekta proportionerna, rasen ska vara fyrkantig eller t o m kortare än lång! Detta för att få det rätta helhetsintrycket för rasen. Jag vill gärna ha storlek ca 35 cm, det är mitt ideal. Inte för stort, inte för litet. Ska jag välja efter hjärtat väljer jag hellre en som är 32 än en som är 38. Men ska jag välja efter vad som går bra på utställning så vet vi att i dagens läge har man inte en chans på utställning med en Italiensk vinthund som är 32 cm medan en som är 38 är nästan lämpligaste storleken för utställning i dagens läge. Jag vill ha linjer, lång, smal hals, lång smal svans, långa smala ben, lång smal front. utan dessa linjer är all elegans förlorad, tycker jag. Men först som sist, sunda hundar! Inga benbrott. Ingen epilepsi. Ingen patella. Ingen som helst sjukdom som är/kan vara ärftlig.

 

 

Historia

Gamla historien bakom dessa hundar vet man inte så mycket om. En del tror att Italiensk vinthund är en dvärgvariant av Greyhound.

 

3200 - 3000 f kr

Man kan nog med fog anta att de på ett eller annat sätt kommer från den egyptiska slanka vinthundslika hundarna som återfinns så mycket i historien kring faraonernas pyramider m m. Det finns bl a små vinthunds liknande hundar avbildade i flera gravar från faraoner (3200 f kr - 3000 f kr). Dvärgvinthundar har avbildats på konstföremål och målningar från många kulturer.

 

3000 f kr

Den Italiensk vinthunden är en mycket gammal vinthunds ras. En hund som liknar den Italiensk vinthunden av idag har hittats i egyptiska gravar som är 6000 år gamla. Rasen kom till Europa med fenicierna.

 

3000 f kr - 500 e kr

Den var en uppskattad sällskapshund åt damer i Medelhavsområdet redan från 3000 f kr till 500 e kr, och har alltsedan dess hållits fri från inblandning av främmande raser.

 

Grekisk (rött), fenicisk (gult) omkring 550 f kr

 

500 f kr

Rasen antas härstamma från de egyptiska vinthundarna och vara framavlade på grundval av småvuxna exemplar av dessa. Den finns avbildad på väggarna i egyptiska gravar, man har funnit den vid utgrävningarna av Pompeji (Pompejis storhetstid började ca 500 f kr) och den förekommer flitigt på gamla målningar.

 

3200 f kr - 146 f kr ?

Italiensk vinthund är en gammal ras. Riktigt hur gammal vet man inte exakt men det hävdas att miniatyr vinthundar påträffats i kungliga gravar i Abydos. Där finns dock inga konkreta bevis.

Problemet med Abydos är att det finns två ställen med det namnet. Den ena finns i mellersta Egypten, den andra i dagens Turkiet. Båda har gamla kungagravar och omfattande utgrävningar har gjorts på båda ställena.

Platsen i mellersta Egypten är från 3200 f kr - 1080 f kr.

Abydos i Turkiet är vid Hellespontes, dagens Dardanellerna, ca 2 km från dagens Çanakkale. Platsen ledde via ett sund till Europa, på Gallipolihalvön, där låg staden Sestos. År 480 f kr byggde kung Xerxes pontonbroar.

I antikens Hellas, som är gamla namnet på Grekland. Antikens Grekland startade 800 f kr, finns bevis för små vinthunds lika hundar.

Den hellenistiska perioden sträckte sig från 323 f kr - 146 f kr.

 

69 f kr - 30 f kr

Cleopatra (född 69 f kr, död 12 augusti 30 år f kr) ägde små vinthundar.

 

753 f kr - 79 e kr

Hos de kvinnliga romarna, romarriket startade ca 753 f kr och det Östromerska riket varade till 1453, romerska republiken grundades ca 509 f kr till 27 f kr, var de små vinthundarna populära. Det har hittats åtskilliga avbildningar av dessa små vinthundar i Pompeji. Pompeji är en stad i Italien, staden förstördes i ett vulkanutbrott från Vesuvius 79 e kr.

 

753 f kr - 1453 e kr

Enligt vissa innehålla inte Italiensk vinthund några främmande element, utan dagens Italienska vinthundar tros härstammar i rakt nedstigande led från de små vinthundsvarianterna i det antika Rom (753 f kr -1453 e kr).

 

27 f kr - 476 e kr

Två små vinthundar finns på sockel i marmor från romerska kejsar tiden (27 f kr - 476 e kr) på konservatoriepalatset i Rom.

 

500 e kr - 1500 e kr

Under 500- 1500- talet har rasen spritts från södra Europa. Små vinthundsliknande hundar och andra små hundar var under 1500-talet favoriter i Italien. Det var under denna tid som rasen blev känd som Italiensk vinthund. Från denna tid och framåt är det lätt att följa hur rasen spreds.

 

500 e kr - 1500 e kr

Den åtnjöt stor popularitet i det medeltida Italien, därav sitt namn. Under medeltiden (500 - 1500-talet) spred sig dessutom dessa små vinthunds lika hundar över större delen av södra och mellersta Europa.

 

1000 e kr

Man tror att ursprunget till Italiensk vinthund är ca 2000 år gammalt. De ska då ha funnits i och kring området som idag är Grekland och Turkiet. Det fanns i alla fall under denna tid flera konstföremål från den tiden och från det området som avbildar små vinthundar. Man har också funnit små vinthundslika skelett funna från den tiden i det området.

 

1000 e kr

Rasen har under ett par tusen år varit högt uppskattad som sällskapshund åt drottningar och adelsdamer.

 

1300 - 1600

Under renässansen (sent 1300-tal till tidigt 1600-tal) var de små vinthundarna på modet vid de flesta Europeiska hov.

 

1400 - talet

Det hävdas, att det är en mycket gammal ras, och den förekommer på  många målningar från renässansen. Under renässansen från sent 1300-tal till tidigt 1600-tal finns mycket dokumenterat, speciellt från Italien och med hjälp av boktryck som blev stort under sent 1400-tal.

 

1559 - 1567

Maria Stuart (också känd som Mary I) född 8 december 1542 i Skottland, avrättad 8 februari 1587 i England. Hon var drottning av Skottland 14 december 1542 - 24 juli 1567. Drottning av Frankrike 1559 - 1560. Hon levde de sista 20 åren av sitt liv i fångenskap i England. Under sitt korta liv i frihet ska hon ha ägt Italienska vinthundar.

 

1500 - talet

Sin nuvarande utsökta elegans tros rasen ha fått i England, där de blev populära under slutet av 1500-talet.

 

1600 - talet

I Hampton Court i London (anlades 1515) finns det en målning av kung James I:s gemål, prinsessan Anne av Danmark (född 12 december 1574, död 1619), omgiven av flera Italienska vinthundar. Kung James I och Prinsessan Anne hade flertalet sådana här små hundar.

 

1600 e kr

Den har i sin nuvarande form existerat i århundraden och har, enligt vissa, fått sitt namn av rasens stora popularitet i Italien under 1600-talet.

Rasen kom till England under 1600-talet.

 

1625 - 1649

Charles I (född 19 november 1600, död genom avrättning 30 januari 1649, kung av England, Irland och Skottland 1625-1649) införde liknande små hundar till sin ägo från Frankrike till England.

 

1700 - talet

Veronese har målat en tavla av Italiensk vinthund som tillhörde Maria av Modena, (Maria Beatrice Anna Margharita Isabella d´Este född 5 oktober 1658, död 7 maj 1718), James II av Englands maka.

 

1740

Fredrik den store (24 januari 1712 - 17 augusti 1786, han var kung av Preussen från 1740) ägde Italienska vinthundar i stort antal.

 

1803

Under 1800-talet har flera gjort sig ett skämt på Italienska vinthundens bekostnad. De ansåg det vara en obetydlig liten hund som inte var bra för något. Tapin skrev en uppsats om Italiensk vinthund, där rasen betraktades som en skämt p g a sin litenhet och avsaknad av jaktliga möjligheter var den helt enkelt inget att ha, detta var 1803. Alla vi som haft små hundar bland ägare till stora hundar på 1970 - 1980 - talet vet hur det var, småhundar betraktades som leksaker, inte hundar!

 

1800 - talet

Det finns många historier om rasen, för att nämna en återgiven av Rawdon Lee som visar vilket intryck rasens elegans gör också utanför västerlandet. Under slutet av av 1800-talet var kung Lobengula av Matabele (en av de sydafrikanska negerstammar som ständigt låg i krig med England) på besök i Johannesborg. Där fick kung Lobengula av Matabele upp ögonen för de eleganta Italienska vinthundarna att han absolut ville köpa en. Men ägaren Mr Murcombe Searelle var ovillig att sälja, till sist fick dock kung Lobengula köpa den, till priset av 200 kreatur, detta var rekord på sin tid!

 

1853

John Henry Walsh (född 21 oktober 1810, död 12 februari 1888), en känd och flitig författare som stundtals kallade sig för Stonehenge födde upp och skrev om Greyhounds. Annars var han i första hand känd inom sport.

1853 skrev han (under pseudonym Stonehenge) sin första viktiga bok, "The Greyhound, on the Art of Breeding, Rearing and Training Greyhounds for public Running, their Deseases and Treatment", reviderad 3 gånger, sista gången 1875. Till att börja med tillägnades boken hans egen Greyhound Bell. Under Bell´s liv skrev han artiklar om henne och Greyhounds, som sedan låg till grund för boken.

Under namnet Stonehenge finns bl a också boken "The Dog in Health and Disease", skriven 1859, redigerad fyra gånger, sista gången 1887.

Han skrev också "The Dog of the British Islands" 1867, tre gånger reviderad, sista gången 1886.

Under en period i sitt liv var han kirurg (Ophtalmic Institution) och också lärare i ämnet kirurgi och anatomi (Alders-gate school of medecine).

Han älskade sport, jakt och hundar. Han jagade bl a till häst med hund. Han hade Greyhounds, han deltog med dem i coursing möten. Han tränade dessutom hökar, det var extremt ovanligt i England då.

Då han själv hade så stort intresse och erfarenhet av hundar och medicin var det få veterinärer som kunde jämföra sig med honom när det gällde att behandla sjuka hundar.

Han var också, som säkert lätt förstås, extremt intresserad av vapen och allt som därtill hör, när han skulle rengöra ett vapen förlorade han en stor del av sin vänstra hand.

Walsh var en av grundarna till Engelska Coursing Klubben.

Han hade en hel del att göra med de tidiga hundutställningarna och jakthunds tävlingarna. Han satt också i styrelsen i Englands kennelklubb.

Han skrev att Italienska vinthunden var snabb nog för att ta kanin, men för liten och klen för att hålla fast en kanin. Han ville också framhålla att rasen Italiensk vinthund var en korsning med terrier. Han, om någon, med sig breda erfarenhet av jakt, vilt, hundjakt, fysiologi m m borde ha god grund för sitt uttalande.

 

1856

Gowan´s Billy var en svart hund som vann silver halsbandet 1856. Han betraktades av ras experterna vara nära nog perfekt överallt. De sa han hade de bästa proportioner. men enligt "John Henry Walsch "Stonehenge" var Billy för stor. Han var 14 ½ inches hög och 8 3/4 lbs i vikt.

 

1872

Pastor Pearce skrev 1872. Han hade åsikten att rasen var förkrympta Greyhounds framtagen via inavel och selektiv avel. Han ansåg också att rasen i Italien och Södra Frankrike var grövre och tyngre i typ och därför kunde eventuellt vara något att ha, medan de i England var mer lätta och smidiga, och således god för inget.

 

1891

Under 1891 skrev James Watson en artikel om Italiensk vinthund att rasen var på tok för stor (hans egna ord var "helt enkelt monströsa"), de måste ner i storlek. Han tolkade rasstandarden så att rasen skulle vara så liten som möjligt inom sin storleksklass. Då ansåg han rasen vara betydligt över max höjd, storlekarna låg i allmänhet på 10 - 12 pounds (eller lbs som det också heter, det motsvarar ca 4,5 kg - 5,4 kg), alltså var situationen med storlekar ungefär som nu, fast nu kämpar inte många längre med att få tillbaka den mindre storleken.

 

Slutet av 1800-talet

Under slutet av 1800-talet avlades Toy Terriers in i Italienska vinthundarna för att desperat få ner storleken fort. Detta höll på att fullständigt förstöra rasens temperament. Men stor drivkraft från rasklubben i England togs åtgärder för att återskapa vad som blivit förstört. Bästa storleken var 6 - 8 lbs (ca 2,7 - 3,6 kg), en Italiensk vinthund större än 12 lbs (ca 5,4 kg) var inte att betrakta som en Italiensk vinthund!

 

 

1886

Amerikanska kennelklubben erkände rasen 1886, den första registrerade Italienska vinthunden i USA hette Lilly. Rasen syntes också (i flera exemplar) på utställning i Amerika redan under 1886. Den äldsta kända kenneln på Italiensk vinthund i USA var Aira Vana kennel, kenneln registrerades 1892.

 

 

1900

Rasklubben för Italiensk vinthund i England startade år 1900.

 

 

1837 - 1901

Den favoritiserades av drottning Victoria (född 24 maj 1819, död 22 januari 1901), som gjorde mycket för att popularisera så många som möjligt av dvärghunds raserna under sin långa regeringstid (drottning av Storbritannien och Irland 1837-1901 samt kejsarinna av Indien 1877-1901). Rasen nådds sin höjdpunkt både numerärt och kvalitativt under sen viktorianska tiden. Både drottning Viktoria och prins Albert var varma anhängare av rasen och många av drottningens hundar deltog på utställningar. Flera av dessa Italienska vinthundar har målats av Landseer.

 

 

1914 - 1918

Under första världskriget ( 1914 - 1918) lades i stort sett all hundverksamhet ner och många raser kom i gungning, värst drabbade var de stora raserna. Före kriget var Italiensk vinthund en väldigt populär ras med många uppfödare, utställare och anhängare till rasen och hundar av hög klass. Efter kriget var Italiensk vinthund nära att dö ut i England. Mrs Porter, Isola kennel, England, importerade två nya Italienska vinthunds tikar från Aira Vana kennel, USA. Med dessa tikar kunde rasen så småningom återbyggas i England.

 

 

1945

Före andra världskriget var rasen på topp igen. Under andra världskriget upprepades avbrottet, följt av krisen efter kriget (krigsslutet 1945), denna gång lyckades igen några entusiaster restaureras rasen igen.

 

 

1950-talet

Italienska vinthundsklubben i Amerika grundades 1951 eller 1954 (det finns två olika uppgifter om detta). Klubbens första ras special utställning hölls 1954 i Rye i New York.

 

1963

Första gången en amerikansk Italiensk vinthund blev BIS var 1963 i USA.

 

Italienare är känsliga, goa, lydiga, enormt fästa vid sin ägare. De älskar soffhörnen. eller bara att ligga under täcket med sin husse och matte i sängen. De älskar promenader. De är soldyrkare. De är ganska lata som vuxna, de är ofta morgontrötta. De är envisa, glada, skojiga, väldigt personliga. De är härliga sällskapshundar. Att leva med en Italienare är en fröjd. Att leva med två är en välsignelse. Att leva med många på en gång är en mardröm.

 

Idag finns de som sällskapshundar, utställningshundar och ibland tävlar man lure coursing med dem.

Italienska vinthundar återfinns, som sagt, på många äldre porträtt av betydande personer.

Även om rasen kallas Italiens har den säkert inte uppkommit i Italien. Den är känd sedan mycket längre tillbaka i Egypten och Grekland.

Italienare har använts till jakt på småvilt, de fångade kaniner, råttor och möss. Då var rasen lite grövre i benstommen och lite större. Det sirligare utseendet avlades senare fram i England, efter den nya typen avlades fram användes den troligen inget mer som jakthund.

Till skillnad från övriga vinthundar har den Italienska vinthunden egentligen aldrig utnyttjats som brukshund i första hand (i dagens tappning), även om den som favorit vid medeltidens europeiska hov ibland använder vid kaninjakt, ofta tillsammans med jaktfalkar - ännu idag kan man i en del länder se Italienska vinthundar visa goda takter på kapplöpningsbanan.

Som jag ser det är det nog uppenbart att långt tillbaka har alla vinthundar liknande förflutet, med tiden har de skilts åt och delas upp i dagens raser.

Något som är väldigt speciellt hos Italiensk vinthund och som jag inte sett hos någon annan ras någonsin, när de är nyfödda börjar de springa omkring! Trots att de är helt blinda. De är riktigt livliga, rörliga och vilda!

Italienska vinthundar, liksom flera andra vinthunds raser, har ovanligt kraftiga tänder och tandrötter. Valptänderna har ofta kraftigare rötter än vuxna hundar av andra raser. Därför får man se upp särskilt med dem under tandömsningen så valptänderna inte sitter kvar och tränger undan nya tanden från att komma upp på rätt ställe och i rätt vinkel. Ser man tendens att nya tanden kommer upp fel p g a att en valptand sitter kvar och spränger bort nya tanden måste man ta hunden till en veterinär så de får ta bort valptanden, annars kan hunden få ett felaktigt bett som vuxen, som annars skulle blivit korrekt.

Alla raser kan drabbas av detta, men p g a vinthundars kraftiga tänder och rötter är det vanligare att detta förekommer på dem.

 

 

LC och Italienare tror jag inte är den bästa kombinationen. Jag har sett flera som haft sina Italienare på LC, de hundarna har ofta varit sjuka, ofta halta. När man frågar ägarna säger de att de inte får skador av det, men sedan när man träffar dem på utställning och frågar varför de inte ställer ut hunden de tävlar LC med så är det för att de är skadade på LC! Jag känner att det blir synd om de stackars hundarna som inte kan hjälpa det. Det är helt klart att sporten inte anpassas för Italienare och dess behov.

Annars är jag mycket för att man aktiverar sig med sina hundar, men skadar dom, det vill väl ingen, hoppas jag.

 

 

En vinthund kan vara så kär i sin familj så att den får panik om den lämnas ensam och agerar ut. Eftersom de är så intelligenta och kreativa kan de bli rena rymningsexperterna. De kan gå väldigt långt för att få vara tillsammans med sin älskade matte eller husse.

Det är inte alla individer som har detta drag, långt därifrån. Det förekommer dock oftare på vissa vinthundsraser än andra. T ex Italienare finns det en och annan som är så. Bland mina Podengos finns i djupet två som jag tror skulle kunna utvecka detta beteende i fel mans händer.

Vinthundar är ju lika i vissa gemensamma drag. Samtidigt finns det speciella drag i var och en. En sak som jag upplevt med Italienare är att det aldrig är ett enda problem att ha dem lös, tvärs om, man behöver inte ens gå igenom en trotsålder då de kan få för sig att sticka, eller vägra komma... Italienarna följer en till världens ände oavsett, för att de älskar oss så mycket och därmed litar på oss.
Man får vara enormt konsekvent med dem, och sätta gränser som man tänkt ha från första sekunden i nya hemmet. De blir trygga av tydliga gränser, t o m 8 - veckors valpar. Det tog det mig två “fördärvade” hundar att lära mig, sedan fick man leva med de “monster” jag skapat.
Vänligt men bestämt, det är vad som gäller, tydliga gränser.
T ex, första gången det är dåligt väder vill de inte gå ut i ett nytt hem, de testar om de ska slippa. Slipper de en gång, så är det klart sedan, då är det hunden som bestämmer, och den blir med tiden nervös och stressad då den har en så svag ledare.
Säger man att den för allt gå ut, och sedan föser ut hunden, om inget annat hjälper, så går det bättre för var gång. Till sist blänger de bara elakt på oss, men de går, och vi vet inte om vi ska skratta eller gråta, men det ska man ju inte visa hunden, då är man äten...
Låter man dem slippa är nästa steg att gå bakom något och sätta sig och göra sina behov... Sedan är nästa steg att gå i sängen, gärna på ägarens, och kissa. De blir riktigt vidriga. Jag tyder detta som att de föraktar sin ägare och förnedrar den på detta vis. De kan också kissa (eller skita) i en sko, i mattes eller husses favorithörna i soffan (beroende på om det är matte eller husse som varit vek) o s v.
En underbar hund blir en plåga...
Nästa steg är att de börjar bli rädd för allt.
Jag märker att Italienare är extremt snabblärda, man får tänka sig för från första stund, sedan när man talat om vilka regler som gäller, så är de väldens underbaraste hundar, om man inte har får många italienare samtidigt, då blir de odrägliga. Ett rebellgäng.
Här är de både älskade och hatade, de har varit äckliga och vidriga (inte mot mig med de andra hundarna) när de blivit för många, när jag har 1 – 3 är det små änglar som jag bara älskar.
När jag vill att mina hundar går ut t ex när de är ovilliga pekar jag på dörren och säger UT, då lommar de iväg med en arg blick på mig och lotsas dessutom på något konstigt sätt se stackars ut samtidigt. Direkt när de är ute och jag stänger igen dörren och tjuvkikar i fönstret utan att de ser mig springer de glatt iväg när de är övertygad att jag inte ser längre, oavsett hur kallt det är.
Ska jag ropa dem till mig, vilket jag egentligen aldrig behöver, så hinner jag inte säga halva namnet så är det som de vänder i luften och kommer tillbaka, oavsett vad de ser och gör, de kan vara tillsammans med ett gäng hundar och t ex få spår på hare, de kommer ändå, det är inte säkert mina andra hundar gör omedelbart, men det gör Italienarna, alla jag haft utan undantag.
Långtjurighet som Borzoierna vi hade, hade, det ligger inte för Italienare, om man inte gett dem grepp om att få beställa över något, då sätter de igång i den detaljen.
Är man elak och slår en Italienare blir den mer eller mindre omedelbart ett nervvrak. De är så otroligt snabba att ge respons, att läsa av, att testa.
Som sagt, snäll, mjuk, men bestämd, det är vad som gäller. Men jag upplever dem lätta att ha och göra med bland vinthundarna, likasom mina Podengos, de är också lätta, mer lik “vanliga” hundar. Men inte kul om Italienare blir många. Det som är speciellt är Italienarnas snabbhet i allt, uppfatta, testa, reagera o s v. Man måste vara lika snabb tillbaka och förstå att det är test redan första dagen och timmarna man umgås med dem. Man får inte “fega ur” för att man tycker “valpen” är liten, eller nya hunden ska få en lätt start... Då är det kört sen.
Fördelen är att ger man rätta responsen omedelbart så tar det bara någon dag så är de gudomliga.
Aldrig ett problem med andra människor, hundar, djur på något vis. De läser alla mötande individer lika fort och behandlar mötet därefter. De är mycket nervfastare än vad man får intryck av, samtidigt fortfarande känslig för orättvisa och våld.

 

 

En stor fördel med Italienare är om man har skaffat en från friska linjer med bra temperament har man en hund som är frisk, en hund som inga smittor biter på, lättskött, enkel att ha. Bara att älska och låta vara hund. Sportiga och med på allt när man så vill. Vill man sedan ha uppfödning kommer ännu mer fördelar. Hanhundarna och tikarna har könsdrift som kaniner. Tikarna skjuter ut valpar som skjutna ur en kanon. Mammorna gör ALLT för sina barn, de sparar ingen möda. Bättre mödrar går inte att få. Sådan är Italienarna från mig. Nackdelarna visar sig om man har för många tillsammans, två är det ideala antalet av denna ras. Har man många kan de bli små jävlar. Dessutom om de har dåligt ledarskap så blir de nervvrak. Detta sammanlagt är för mig Italienare i ett nötskal utifrån min erfarenhet.

 

 

Rasens utveckling i Sverige.

2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016
67 67 124 138 136 127 155 151 163 141 191 118 142

 

Man ser här en kraftig uppgång, ca dubbla antalet, av registrerade Italienska vinthundar från 2006 och framåt. 2010 ytterligare en ökning, lite mindre denna gång, men dock en ökning. 2015 en tillbakagång, som följer så många andra av de populära dvärghundsraserna.

Från mitt perspektiv, knappast grundat i fakta, verkar oregistrerade Italienska vinthundar tillsammans med andra dvärghundsraser ökat från dvärghundarnas popularitet exploderade i antal.

Numera återkommer annonser på oregistrerade Italienska vinthundar flera gånger årligen. När jag började med rasen och fram till dvärghundsraserna ökade i antal så såg jag aldrig en enda annons med oregistrerade Italienska vinthundar.

 

 

Updated 2018-04-17