Pia´s kennel, Japanese chin

Japanese chin är förädlade av Japanerna, men härstammar före det från Tibet. Japanese chin är framavlade enbart för att vara vacker och dekorativ. De satt i fågelburar hängandes från taket! De bars också omkring i rockärmarna på vissa damer. De skulle vara så små som möjligt så de lätt gick att bära runt, och de skulle dessutom vara extremt väl tecknade i färgen, väldigt symetriskt och exakt så som Japaner vill ha det mesta här i livet.

Japaneser är ett vänligt släkte. Alltid timid, glad och snäll. Gör inte en fluga förnär. De har ett väldigt öppet sinne med mycket kärlek till människor. De är sällan skälliga. De har sällan vakt eller jaktinstinkt, de brukar heller inte ha revirkänsla. De är väldigt enkla hundar att ha.

De har en mellanlång vacker päls, alltså tillräckligt lång för att vara dekorativ, men tillräckligt kort för att kräva ett minimum av skötsel för att vara en pälshund.

Japaneser tycker oftast om långa eller kortare promenader, men också att sitta hemma i soffan.

De har stor personlighet, men inte på ett högt och skrikigt sätt, utan på samma vis som deras eget väsen, tyst och vänligt, med en mjukhet som saknar motstycke i hundvärlden. Känner sig en Japanese icke älskad blir den olycklig. Blir den våldsamt behandlad i livet blir den nervös och/eller misstänksam, ibland t o m aggressiv, men det är mycket sällan på denna ras. Känner sig Japanesen riktigt älskad går den genom eld och vatten med dig, utan att ifrågasätta någonting. Då är den helt trygg i din närvaro och litar till 100 % på dig i alla lägen.

Om man inte uppmärksammar sin Japanese och deras förfinade signaler, kan den bli, speciellt för hanhundar, utagerande och "skrikiga" i sitt sätt, helt olik sin ras egentliga karaktär.

Vill man ha en hund för att dressera och få att lyda allt man kommenderar och vara lite hård mot, ska man INTE välja denna ras. Japaneserna blir då olyckliga. De förstår och är för intelligenta för att låta sig domderas och domineras. De har själv inga sådana drag i sitt väsen, det innebär inte att de känner sig förorättade när de så blir behandlade. Med kärlek, intelligens och tålamod kan Japaneser bli duktiga lydnads- och agility-hundar, helt och hållet beroende på ägarens förmåga att kunna lotsa sin hund dit, men med fel metoder blir Japaneserna nertryckta och hela hundens personlighet förstörs. En Japanese som en gång blir förstörd går aldrig helt att reparera, de har ärr för livet.

För att nämna ett fel som är väldigt vanligt bland dvärghundar. Att gå runt och bära på hundar, det är en styggelse! En hund har fyra ben att stå på, att ge hunden ett annat perspektiv som en hund inte kan bära, är helt förkastligt. Det hjälper endast till att förstöra psyket på en hund. De hundar som blir burna hela dagar får hela sitt psyke förstört. Hunden blir dessutom förstörd i musklerna. En hund är en hund och som hund ska den få leva, då mår den bäst. Läs mera här.

För att sedan nämna en annan modefluga som blivit populär, kläder till hundar! Fy och USCH! En hädelse! Passar på nakenhundar, P G A ATT DE INTE HAR PÄLS! För övrigt, låt våra hundar få slippa att bli förstörda i päls och skinn av att bära kläder som de vore dockor och inte hundar. Vill ni läsa mer om hundar och kläder, se här!

Något som tycks vara vanligt bland dvärghundsfolk är att använda starka parfymer, ingen hund ska inte ha så kallade dragningar (snorklingar, fnysningar, nysningar m m), då mår de inte bra! De kan t o m vara allergiska och/eller lida av astma. Man måste vara väldigt försiktig med starka dofter tillsammans med hundar, då speciellt de som har små, smala eller platta näsor som alltid är känsligare än hundar med en normalbred och normallång näsa.

Att använda starka parfymer (i t ex hundschampon, tvättmedel, skurmedel, på sig själv, på hundarna eller var som helst annars) kan rent av döda hundar! Vi som dessutom är uppfödare och därmed har små valpar ibland bör vara extra försiktiga och helst bara använda icke allergiframkallande parfymer/lukter kring oss i våra hem och runt våra hundarna. Om hundar börjar uppvisa dragningar eller förkylningssymptom bör man börja leta efter starka lukter som kan vara boven i dramat. Om hunden trots avlägsnande av parfymer har problem, ska man uppsöka veterinär!

Om man inte tål lite hundlukt så kanske man inte ska ha hundar? Hundar luktar hund och inte parfym, håller man bara rent så behöver inte hundlukten bli så stark.

Med kärlek blir dessa små hundar så tillitsfulla så man kan bara häpna! Japaneser är väldigt lätta att älska. De tar sig in i hjärtat på sina ägare så man vet inte vad man ska ta sig till den dag de inte finns hos oss längre.

Jag har haft Japanese chin sedan 1992. Min kärlek till rasen växer med åren. De är enkla att ha, vänliga i sitt sätt, skäller väldigt lite, oftast inte alls. De är sunda och glada hundar. Alltid så lätta att ha att göra med. Som unga ganska vilda och livliga, som vuxna ganska lugna. Har en Japanese en gång fått fel behandling, är det nästan omöjligt att helt omvända dem. De lär verkligen för livet med en gång, från första dagen i ett nytt hem.

De kan vara långtjuriga om de blir felbehandlade, ha lätt till att visa vad de tycker, om man bryr sig om att lära känna sin hund tillräckligt så man kan läsa av de små signalerna denna ras sänder ut. De är inte som t ex Phaléner, som visar allt med stor tydlighet, högljutt, om ingen har sett vad de säger, Japanesen är lågmäld, väldigt vän till sitt sätt. De tycker om att komma ut på promenader, men tycker också om att bara gosa i soffhörnet. De är förnöjsamma hundar.

Framför allt hanarna av denna ras är också förträffliga att träna med, om man t ex vill prova lydnad eller agility. Japaneserna påminner mig lite om mina gamla Cavalier king charles spaniel som jag haft i många år tidigare. Men Cavalieren var mer mån om att vara sin ägare till lags och en del kunde hänfalla till grubblerier och gråtmildhet (tyck-synd-om-mig-syndromet), det är Japanesen härligt befriad från, även om alla hundar kan spela teater när det passar dem, speciellt med lite uppbackning.

Japanesen är otroligt tillgiven sin ägare och familj. Ett visst mått av extra beskydd behöver denna ras, eftersom har den en gång varit med om någon obehagligt, så kommer de att avsky den situationen för evigt. Den är godtrogen och tror den kan visa vem som helst att den är snäll, när så någon är elak med den blir den djupt chockad! Vardagslydnad i hemmet är synnerligen lätt på denna ras, en smärre tillsägelse, oftast bara att man via en ledsen röst visar vad man menar, så fattar de direkt, liten och mjuk tillsägelse och beröm när hunden gör rätt, så går det hela galant. Vid bråk kan Japanesen bli djupt olycklig men är annars väldigt orädd och kavat, väldigt tillitsfull, om den inte blivit felbehandlad.

Japanese chin är väldigt trygga i sig själv, när de har det rätta temperamentet, de är trygga av födseln, sedan, ifall det händer något negativt, så kan de bli rädda, vissa perioder kan de bli lite fjantiga i vissa åldrar men så går det bara över, precis som hos barn, fast de annars är helt trygga. Det är perioder som bara går över, men under de perioderna är det väldigt viktigt att hunden inte råkar ut för något chock-artat samtidigt som det är viktigt att inte visa hunden/valpen att de inte är i fara genom att inte visa att de till viss del blir överbeskyddade fast på rätt sätt.

Sista två perioderna tycks mig vara mest uttalade, vid ca 9 månaders ålder i samband med att de blir könsmogna, sedan i sista persioden vid ca 18-22 månaders ålder då de ibland kan bli riktiga ungdomsslynglar, jättetuffa kontra jätterädda på samma gång. Värsta humörsvängningarna.

Vad gäller färger. Jag tycker det är kul med alla färger, framför allt alla godkända färger. Jag önskar bara att det var godkänt med alla färger på alla raser, visst är det väl endå vackert med en trefärgad Japanese, så säg?

Pia´s Catchu Cho-Cho
(en av de tre trefärgade som jag fött upp)

På Japanese chin är det ju vanligast med vit/svart, vilket var min favorit först när jag började med Japanese.

På röda sidan finns det ju massor av godkända varianter. Allt från alla varianter av sobel, rött, brunt, kopparluster, orange eller gul till ljusaste lemon. De är lika fina allihopa har jag börjar tycka efter att ha levt med rasen ett antal år.

Det som är av vikt angående färgen för en Japanese är dock att färgen är jämt fördelad på höger och vänster sida och att den vita färgen är klart lysande vit utan orenheter i.

Färgen är dock aldrig det viktigaste, det är bara en parantes i livet, sundhet och temperament är alltid det första och sista att tänka på, anser jag.

Jag personligen vill ha glada pch pigga och friska Japaneser, med en kort och sund rygg. Långryggade Japaneser får ofta krokig rygglinje dessutom, hela långa ryggen ger en osund belastning på båda knän, höfter, rygg och nacke. Jag anser det vara väldigt osunt med för lång rygg, även om lång rygg är lätt att dölja på en fullpälsad Japanese. Japanese ska vara fyrkanting, Pia´s Japaneser är fyrkantig. Storleken vill jag har mellan 2-4 kg. P g a rasens ojämnhet i storlek har jag inte högre krav än så. Får jag välja mitt ideal så är det nog ca 3 på hanhund och ca 3 ½ på tik. På våra dvärghundar får vi värna om att tikarna ska kunna valpa. Mindre storlek på en redan liten hund ökar risken för att tiken inte klarar av en förlossning. Sundhet framför allt. Jag vill heller inte ha för mycket vitt i ögonvrån, heller inte utstående ögon, p g a osundhet, ökad risk för ögonskador och infektioner. Jag vill ha korthals som är högt ansatt för att få den rätta siluetten på en Japanese chin. På det viset får jag också de typiska eleganta och lätta rörelserna som en Japanese ska ha, inte dessa "vägvinnande" rörelser som vissa allround domare numera efterfrågar.

Annika Hagström
Phone: +(0)653 310 33 (10-20 a´clock)
or + (0)730 73 03 82
E-mail: annika@piaskennel.com

	MALE / AVELSHANAR
	FEMALE / AVELSTIKAR
	YOUNGSTERS / UNGDOMAR
	EARLIER males / TIDIGARE hanhundar JAPANESE CHINS
	EARLIER females / TIDIGARE tikar JAPANESE CHINS
	PHOTOS
	Rasstandard Japanese chin FCI 206