Mjölkstockning drabbar en del tikar med hög mjölkproduktion eller tikar som har spenar som är missbildade så att valparna inte gärna vill dia dem. Det är inte ovanligt att de bakersta, mest högproducerande spenarna är dubbla, vilket gör det svårt för valparna att greppa om dem i början. Juvret blir även i detta fall svullet, hårt och ömt.

Behandlingen består i urmjölkning och varma omslag. Tiken ska bara mjölkas ur så mycket att trycket släpper. Tar man mer stimuleras istället till ytterligare mjölkproduktion.

 

För liten mjölkproduktion

Detta drabbar framför allt tikar som har valpat för tidigt. Behandlingen består främst av att ti­karna ges mjölkstimulerande foder, som lever och välling. Är juvret någorlunda fyllt kan en be­handling med oxytocin få tiken att släppa ned mjölken och stimulera till ytterligare produk­tion. Bristande mjölkproduktion är vanligare ef­ter kejsarsnitt än efter en normalförlossning.

Tikar som utfodrats restriktivt under dräk­tigheten kan drabbas av denna komplikation. Det förekommer tyvärr att en bantningskur sätts in först när tiken väl är dräktig.

Ibland föreligger en hormonell störning som bakgrund till bristande juverutveckling. Sådana tikar har kunnat bli dräktiga och har valpat helt normalt, men har aldrig fått igång någon mjölk­produktion. Försök med hormonell behandling har inte lyckats. Avel bör avrådas. Det är van­ligt att hela kullen dör till följd av mjölkbristen.

 

Eklampsi - mjölkkramp

Eklampsi är ett akut livshotande tillstånd hos ti­ken. Det drabbar framför allt de små och medelstora raserna och uppträder vanligen i den period då tiken ger som mest di, dvs under tredje till fjärde veckan efter valpningen. Det kan dock uppträda redan under de sista tre dräktighetsveckorna och så sent som 45 dagar efter valpningen. Orsaken är inte helt känd men störningen uppstår på grund av att tiken har en rubbad reglering av sin blodkalknivå.

Denna rubbning resulterar i att tiken får kramper. Första symptomen är ofta att tiken blir orolig och nervös. Hon bryr sig plötsligt inte längre om sina valpar. Hon kan dregla, flämta och gnälla. Därefter får hon ofrivilliga muskel­ryckningar. Inom allt ifrån några minuter upp till 8 - 12 timmar utvecklas kramper. Dessa blir snart livshotande om inte tiken kommer till be­handling. Tiken får ofta hög feber - upp till 41,5° C huvudsakligen som en följd av den kraf­tiga muskelaktiviteten.

Behandlingen består i att tiken ges kalk. Tiken ska därvid svara snabbt på behandlingen. Om kramperna kvarstår kan man misstänka att hon istället eller samtidigt lider av för låg blodsockerhalt. Den kraftiga muskelaktiviteten kan ofta leda till att blodsockret sjunker, vilket i sig också kan leda till kramper hos tiken. Tiken ges i dessa fall sockerlösning.

Tikägaren får sedan fortsätta behandlingen hemma med kalkgivor under några dagar. Tag ifrån tiken hennes valpar under 24 timmar och handmata dem under tiden. Försök därefter att lägga till dem igen. Skulle tiken få återfall så måste valparna avvänjas. Många gånger är de i lagom ålder för avvänjning när eklampsin uppträder. Får tiken rätt mängd kalk går det vanligtvis bra att lägga till valparna igen, utan att tiken får återfall.

Förebyggande behandling under dräktigheten med höga doser kalk och D-vitamin är sannolikt inte att rekommendera. Däremot bör man se till att tiken har en fullvärdig och rätt balanserad foderstat med en kalk/fosforkvot på mellan 1:1 och 1,2:1. Uppfödare som har haft problem med eklampsi hos sina tikar har tyckt sig märka en markant förbättring när de har gått över till en välbalanserad foderstat.

Huruvida problemet med eklampsibenägenhet är ärftligt eller ej är oklart. Med tanke på

riskerna för tiken bör man ändå noga överväga situationen innan man väljer att para en tik igen sedan hon råkat ut för eklampsi.