Ohyra
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Löss
Det finns över 3,000 olika arter av löss. Här ska det naturligtvis handla om lus som angriper hund.
Hundlus, linognathus setosus, är den vanligaste lusen hos hund. Den är 1,5-2,5 m m lång och något platt med oval form, den har ett litet huvud. Den suger blod från hund och räv. Betten orsakar små sår som kliar.
Pälsätande lus, trichodectes canis, är päls- och fjäder- ätare. Den är 1,5-2 m m lång, platt och oval men har ett nästan fyrkantigt huvud. Pälsätande lus lever på blod och är vanligast på enbart hund. Pälsätande lus är mellanvärd för bandmasken. När hunden har pälsätande lus blir det lätt att se skabbig ut i pälsen, pälsätande lus gör åverkan på pälsen mer än vanlig hundlus gör.
Lössen (dessa sorter) går inte på människor eller andra djur, de håller sig till hund. Nar man försöker hitta igen dem finner man dem ofta på huvud, hals, bakom öronen, i armhålor, ljumskar och rygg. De smittar via direktkontakt. Lusen överlever endast några timmar utan värddjur. Hunden som angrips får klåda, pälsen blir lätt mjällig och glanslös, det kan även uppstå eksem som en reaktion på lössens avföring.
Man botar hunden genom att bada den i preparat som finns överallt på marknaden, följ anvisningarna noga! Innan bad ska alla eventuella tovor borstas bort, annars kan behandlingen bli värdelös, det kan ligga kvar löss under tovor, där löss trivs väldigt bra, som överlever och så börjar problemet om, om och om igen.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Noskvalster
Noskvalster är ett litet spindeldjur som lever i hundens nos och bihålor. Noskvalster är 1-1,5 m m lång och ca 0,5-0,9 m m bred och vit-gul. Eftersom den är relativt stor kan man se den med blotta ögat, men det är inte förrän hunden är så överfylld av noskvalster så hunden kan börja nysa ut dem så man ser de små rackarna, när de är färre (som de normalt är hos friska hundar) ligger de långt upp i näsan på hunden. Många hundar (i bra kondition) kan ha noskvalster utan att man vet om det, de har inga symtom alls men smittar andra hundar för det.
Hunden smittar vid direktkontakt med smittade djur.
Hundens luktsinne minskar mer eller mindre. Hunden får ofta ett klart nosflöde. Hunden kan få dragningar (snorar inåt), hunden kan även få problem med tonsillerna och känna obehag när den ska svälja.
Hos jakthundar (eller andra brukshundar som använder nosen) ställer detta till stora problem, hunden som kanske tidigare jagat bra kan helt plötsligt inte jaga!
Det är inte helt enkelt att fastställa om en levande hund har noskvalster eller inte, en obduktion av en död hund visar direkt om hunden haft noskvalster. Anledningen till att det är svårt att fastställa är för att de oftast ligger så långt upp i nosen på hunden. Det vanligaste verkar vara att man helt enkelt provbehandlar en hund som har symtom. Alla hundar som hunden umgås med ska också behandlas före de umgås igen.
Man kan spola näsan för att se ifall man får ut några noskvalster men fast hunden har noskvalster är det inte säkert att man får ut någon parasit med spolningen.
Numera finns det bra tabletter som effektivt tar bort noskvalster, tabletter som veterinär skriver ut.
En hund under behandling ska inte bli smittat igen, men så fort hunden är klar med sin behandling kan den ta emot ny smitta och återinfekteras av noskvalster.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Loppor
Hundloppan (ctenoephalides canis) är ca 2-3 m m lång och mörkbrun. Loppan kan smitta mellan hund och katt men inte till människa, även om en människa kan få sig ett bett av en hundloppa "av misstag" så kan den inte livnära sig på människan.
Hunden börjar klia sig, ganska typiskt kan vara att hunden rent akut slänger ikull sig och frenetiskt börjar klia, som det gällde "liv eller död". Hunden kan också få allergiska reaktioner av loppans bett och avföring och kan få håravfall, hårlösa fläckar och även inflammation i huden, rodnad m m.
Ägg och larver lever i hundkorgar, tyger, möbler, heltäckningsmattor o s v. Av denna anledning är det rena pesten att få in den i sitt hem, massor av extrem noggrann sanering av hunden, hela hemmet, eventuella hundgårdar, kläder m m för att bli av med ohyran. Görs det hela inte noga kommer hunden att återinfekteras av loppor direkt efter färdig behandling, så är det bara att börja om från början... Det finns massor av preparat på affärer, hos apoteket, din veterinär kan ge råd. Glöm bara inte omgivningen!
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Öronskabb
Öronskabb (otodectes cynotis) drabbar ibland hundar (och är väldigt vanligt på katt som vistas ute ibland och kan även förekomma hos iller), öronskabb är nästan osynligt för det blotta ögat. De lever nere i hörselgången och ytskiktet i innerörat, där den får näring från vävnadsvätskan i de tunna väggarna till hörselgångarna och vaxet och orsakar svår klåda. Efter endast några veckor kan en hund ha tusentals öronskabb i och runt örat.
Öronskabb kan vara svår eller helt omöjlig att få bukt med ifall man inte behandlas samtliga djur samtidigt!
Öronskabb ger oftast brun-svart klet i öronen. Kletet är skabbdjur, levande som döda, skabbdjurens avföring, eventuell svamp eller bakterier. Bakterier kan extra lätt uppstå när hunden river sönder sig i örat genom intensivt krafsande, hunden kan skaka mycket på huvudet, den kan gnugga öronen mot väggar eller dylikt, den kan t o m luta huvudet snett med den sjukaste sidan nedåt, öronskabb kan också ge öroninflammationer, då kan t o m hunden få feber. En hund som går väldigt läge med öronskabb kan t o m få s k blodöra. Blodöra uppkommer när hunden kliar sig intensivt och till sist skadar blodkärlen i ytterörat så blodblåsor bildas. Det finns hundar (och katter eller iller) som har öronskabb som inte har någon av symtomen men ska trots det behandlas när övriga djur behandlas ur samma flock.
Tittar man på skabbsmuts från örat (med blotta ögat) ser det ut som en hög med brun-svart sekret som är tydligt ojämn, känner man mellan fingrarna känns det som det är korn i smeten. Tittar man mot ljus (man kan med fördel lägga smutsen på ett vitt papper för att se tydligare) kan man ibland se att högen rör sig. Man kan även titta med förstoringsglas, så ser man djuren, små vita spindeldjur som kravlar runt i den brunsvarta smutsen.
Katter eller andra hundar är den absolut vanligaste smittkällan. Det behövs inte många skabbdjur i hundens öra innan hunden börjar känna av dem och börjar klia sig, den kan visa obehag och smärta när man tar mot öronen, lukten förändras t o m före smutsen syns, den kan också få en inflammation som följd av skabben. En katt kan betydligt oftare ha skabb utan att visa några som helst symtom. Hundar som har haft öronskabb länge utan behandling tycks ibland sluta klia sig, som om de blir vana vid att det ska klia i öronen. Även en hund kan vara bärare av öronskabb men hålla dem i schack så de inte syns, de finns dock nedanför svängen i örat och smittar även andra djur, trots att hunden till synes verkar frisk.
Öronskabbens livscykel sträcker sig över ca 21 dagar. De går igenom 4 stadier.
Hundjuren lägger ca 5 ägg per dag tills de dör. Äggen läggs under överskiktet på innerörats hudyta, äggen kläcks inom 4 dagar och ut kommer en larv.
När larven väl kläckt äter den i 4 dagar för att sedan via i 1 dygn och därefter övergå i nymfstadiet.
Nymfen äter i 3-5 dagar, vilar, övergår i nymfstadiet nummer 2 och äter igen i 3-5 dagar, vilar.
Öronskabben är kläckt.
Man bör fastställa hos veterinär om det är skabb eller inte som hunden lider av, det är endast veterinär som kan skriva ut behandlingar mot öronskabb. Alla hundar, katter och iller som hunden umgås med (eller vistas på samma område som) måste behandlas samtidigt. När kuren är över kan hunden extra lätt drabbas av öronskabb igen eftersom den naturliga balansen i örat är rubbad och därmed extra känsligt efter en behandling kommer hunden att ännu lättare ta till sig en ny smitta.
Ibland kan man inte komma åt smittkällan. Det vanligaste där man inte kommer åt problemet är fritt strövande katter. Om din hund blir smittad om och om igen trots att du behandlat alla dina djur efter konstens alla regler så måste man titta runt ifall det t ex kan vara grannens katter som är problemet och försöka hjälpa dem att bota sina djur för att få stopp på det hela. Problemet med dessa katter är att de i sin tur strövar runt och träffar andra katter som troligen är smittade de med. Kringströvande katter kan på detta vis bli ett väldigt stort problem för att hålla våra älskade djur friska.
För att läsa mer om örat rent allmänt, om rengöring av öron och om öroninfektioner, kan ni klicka här.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Demodex
Hårsäcksskabb, demodex canis, är ett kvalster som är mindre än 0,5 m m långt men smalt. Djuret har 8 ben (som talar om att djuret är ett spindeldjur). Demodex smittar inte från hund till hund på vanligt vis. Däremot kan valpar smittas av sin mamma under fosterstadiet eller i diåldern. Mamman behöver inte själv ha symptom utan kan vara smittbärare.
Sjukdomen är vanligare hos korthåriga hundar.
Demodex är relativt vanligt men normalt så tar hundarnas eget immunförsvar hand om demodex kvalster.
Demodex ger hårlöshet (mer eller mindre) ofta i fläckar, en eller flera. Hudrodnad. Mjäll, krustor och med tiden, under långvarit sjukdom, förtjockningar i huden. Infektioner i de skadade huden kan uppstå och ger då oftast upphov till inflammationer.
Demodex förekommer i två olika former.
Den lokal varianten av demodex som man oftast ser hos valpar under 1 år som har blivit smittade av sin mamma. Det brukar yttra sig som små hårlösa, fjällande, runda, rodnande fläckar och/eller hårlösa partier på framben och/eller i ansikte. Det får finnas högst 5 fläckar om det ska klassas som lokal demodex. Den går i 90 % av fallen över av sig själv utan någon behandling.
Den generella varianten som ses hos djur i alla åldrar, men företrädesvis hos ung och gamla hundar. De har flera än 5 hårlösa partier, symtomen är lika som hos lokala varianten, men här kan även hela områden bli drabbade, t ex hela ansiktet eller ett helt framben eller mer än en tass. Skabbdjuret lever i hårsäckarna, hela djurets livscykel tillbringas på hundens hud. Hårsäckarna irriteras av skabbdjuret och hårsäckarna skadas eller dör så pälsen inte får chans att växa som den ska. Även omgivande vävnad i huden runt kan skadas. Det kan se ut som hunden drabbats av elefanthud. Generell demodex är svårbehandlad.
För att fastställa sjukdomen tar veterinären skrapprov (på flera ställen, både de sjuka områdena och de till synes friska områdena) och därefter skräddarsyr behandling efter er hunds behov.
De så kallade T-cellerna eller mördarcellerna som de också kallas, är en slags blodkroppar som hjälper hundens immunförsvar. De förekommer i hela hundens kropp och dödar demodex. T-cellerna kan drabbas av genetisk skada som gör dem mer eller mindre oförmögna att döda demodex kvalster, då kan demodex kvalster få fäste i kroppen hos hunden, demodex kvalster i sin tur framkallar ett ämne som ger upphov till en ännu mer fullständig blockering av T-cellerna.
Den genetiska skadas som finns hos vissa hundar är recessiv, detta innebär att om man aldrig avlar på en demodex sjuk hund, dess eventuella avkommor (som alltid är minst bärare av anlaget) eller föräldrar (som är minst bärare för anlaget) så kan man få bukt med sjukdomen med tiden.
De som bär på anlaget i enkel uppsättning är frisk, men kan ändå lämna sjukdomen vidare till sin avkomma. Så även om föräldrar och eventuella barn till en demodex hund är friska betyder inte det att man kan använda dem i avel, de är bärare av sjukdomen och kan lämna den till sin avkomma.
Eftersom sjukdomen är så pass klarlagd kan uppfödare ställas till ansvar inför valpköpare med sjuka hundar och kan därför få bära samtliga kostnader för hunden för all framtid, ibland även återbetala köpesumman förutom betala alla kostnader som sjukdomen medfört.
Säljer man en hund som redan är sjuk eller som man vet är bärare av sjukdomen (och därför har en chans att få sjukdomen i framtiden om den bär på dubbla uppsättningar av genen) måste man som säljare skriva in i köpekontraktet att sjukdomen finns på hunden och nedsätta priset för det och informera köparen noga därom, då friskriver man sig från framtida krav.
Hundar med demodex ska naturligtvis inte användas i avel, ej heller föräldrar eller eventuella barn till demodex hundar. Helsyskon till demodex hundar ska också tar ur avel.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Rävskabb
Rävskabb som orsakas av skabbdjuret sarcoptes scabiei, de tillhör familjen kvalster och är ett spindeldjur. Rävskabb ska egentligen i medicinsk term heta sarcoptesskabb, men sjukdomen är allmänt känd under namnet rävskabb.
Rävskabb är inte ovanligt, det förekommer över hela Sverige, det smittas från både smittade djur eller från platser där skabbdjur vistats (vanlig smittkälla är nedsmittande gryt och hundkojor). Sjuka rävar söker sig gärna närmare bebyggelser och går med fördel in i öppna hundgårdar och hundkojor, speciellt under natten, speciellt om det ligger gamla ben eller annat där som attraherar. Håll eventuella hundgårdar stängda när hundar inte vistas där!
Skabbdjuren överlever dock ingen längre stund utanför värddjuret, upp till 3 veckor under optimala förhållanden, rätt värme och fuktighet. Skabbdjuren smittas inte lika lätt i temperaturer under +18 grader, de blir väldigt slöa när temperaturen är lägre. Exempel på smittande djur kan vara räv, varg, lo, mård, hund och katt. Sjukdomen ger en intensiv klåda och ibland hårlösa fläckar och små sår.
Rävskabben kom till Sverige på 70-talet med vilda infekterade rödrävar, före det hade inte sjukdomen funnits på väldigt länge i Sverige varken hos vilda djur eller tama djur. När skabben kom till Sverige dog under de första 15-20 åren ca 80 % av rävstammen ut. Nu har stammen av rödräv återhämtat sig men det förekommer utbrott av rävskabb bland vilda rävar från och till, här och där runt om i Sverige. Sjukdomen är här och kommer antagligen vara för LÅNG tid framöver.
Rävskabb påminner väldigt mycket om andra hudsjukdomar, t ex eksem, allergier, mjällkvalster, hårsäckskvalster, olika typer av ohyra, bakterieinfektioner, svampinfektioner m m.
Människan kan smittas av rävskabb, men eftersom inte rävskabben kan överleva på en människa och dör därför fort ut. Människan hinner därför endast få milda symtom eller inga alls. På människa brukar man kalla angreppen för skenskabb.
Livscykeln för rävskabb är ca 2-3 veckor från ägg till vuxen. Skabbkvalster är ca 0,2-0,45 m m långa och 0,2-0,35 m m breda, med något tillplattad kropp och korta ben liknar de en sköldpadda. Kvalstret lever i hudens översta cellskikt, väl gömt och skyddat. I huden gräver skabbkvalstret gångar där honan lägger 3-4 ägg per dag under sin levnadstid. Hon lever ca 3-6 veckor. Äggen kläcks efter några dagar och blir då larver som via olika nymfstadier blir vuxna.
Fördelen med rävskabb är att de inte tål att torkas ut, ej heller för hög eller för låg temperatur (under 0 grader räcker för att döda rävskabben) utanför värddjuret. I +8 grader överlever skabbdjuren ca 2 veckor utan värddjur. I väldigt torr inomhusmiljö överlever skabbdjuren, utanför sitt värddjur, endast ca 2 dagar.
Nackdelen är att den ibland är svår att få diagnostiserad och den är seg att bli av med. Sanera, tvätta, skura, använd gärna skållhett vatten, då dör skabbdjuren, eller stoppa t ex hundens mjuka leksaker i frysen! Eller om det är kall vinter ställ ut hundens saker över en natt. Men saneringen överallt i hundens (och eventuella katters) närområden är av yttersta vikt för att bli kvitt eländet.
Man märker ofta att hunden börjat klia sig, hunden tycks kunna få mer klåda under natten, ibland är klådan extremt intensiv, men det finns också exempel på hundar som har knapp märkbar klåda (katter har oftast mindre uttalade besvär eller inga besvär trots att de har sjukdomen). Hunden kan få mjäll, hudinfektioner, gråvita eller gråsvarta skorpbildningar och blåsor, hunden kan också få håravfall. Oftast börjar angreppen runt öronkanterna, men även svansfästet, framknän, has och rygg, men de kan uppträda var som helst på hunden. Hunden kan ibland klia sig så mycket att den får rivskador.
Man går till veterinären som tar blodprov för att se om hunden har utvecklat antikroppar mot rävskabb, då vet man om hunden varit i kontakt med rävskabb eller om den är smittad. Blodproven är dock inte 100 % tillförlitliga, man kan också ta skrapprov, skrapprov är också till hjälp för att utesluta att hunden inte har drabbats av något annat. Trots skrapprov (ibland även efter flera skrapprov) ser man i alla fall inte rävskabbdjuren. Misstänker man rävskabb sätter man i regel in behandling även om inte blodprov eller skrapprov visat för rävskabb.
Får man rävskabb på sin hund är det viktigt att alla djuren som din hund umgås med (hundar och kattor) undersöks och behandlas samtidigt. Får inte hunden rätt behandling kan hunden få infektioner i huden och hela hunden drabbas, då är sjukdomen dödlig. Hunden biter och river gärna i såren, också när de håller på att läka, det kan i sin tur öka risken för infektioner också. Har hunden infektioner fortsätter behandlingen även efter att själva rävskabb medicineringen är över, man kan inte sluta behandlingen förrän hunden är helt bra på alla sätt och vis.
Man behandlar med upprepade bad av medel som veterinären skriver ut. Eller så finns det tabletter som veterinär skriver ut. Det finns sprutor som veterinären kan ge (och som ska upprepas), men preparaten är inte godkänt på hund.
Var alltid noga att följa anvisningarna för den behandling din veterinär ordinerar.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Man måste vara noga att hela tiden se till att följa instruktionerna noga för det medel man använder. Man måste sedan skydda hunden från återsmittning genom att inte låda din hund umgås med den/de som inte behandlat sina hundar/djur. Det gäller grannars djur. Släktingar och vänners djur. Alla som din hund kan tänkas träffa. Man bör heller inte låta sin hund vistas på samma marker som obehandlade djur. Risken ökar att då får tillbaka problemet.
Om hunden får problem och man måste hindra den från att skicka, bita på skinnet medan det läker, då brukar veterinären ordinera så kallad tratt. Det finns numera uppblåsbara tjocka halskragar man kan använda istället som gör att hunden inte stöter i så lätt överallt, en del hundar trivs inte alls med tratt. Man kan också prova munkorg, man kan ta till munkorg av läder eller tyg (nylon). Se bara till att hunden kan dricka sitt livsviktiga vatten!
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Jag har haft löss några gånger under årens lopp på mina hundar, men det var nog i mitten av 90-talet sista gången, då fick jag det via en valp jag köpte in. Före det har jag tyvärr dragit hem det någon enstaka gång från hundklubbar.
Noskvalster har mina hundar aldrig drabbats av.
Jag tog emot en hund för trimningen en gång som var full av loppor! Huvaligen vad äckligt! Det var på 80-talet, som tur var lyckades jag sanera så pass duktigt så mina hundar aldrig fick det! Ibland ska man ha lite tur också. Det hade kunnat sluta i en katastrof.
Öronskabb har jag drabbats av ett antal gånger, hemskt, första gången fick jag det via samma hund som bjöd oss på löss på 90-talet. Sedan fick jag det en gång till på 90-talet av en annan kennel. Sedan slapp jag eländet under många år. Däremot drabbades jag 2007 igen och fick denna gång smittan via en tik som var här för parning. Tyvärr var jag dum nog att ta emot samma hundägare en gång till på parning och mina hundar drabbades onyo 2008 av öronskabb, fast de precis var botade! Sedan har jag ytterligare gånger senare under 2008 fått öronskabb via tikar som varit hos mig på parning. För att slippa det problemet i framtiden har jag ändrat mina parningsvillkor. Tidigare tog jag en summa för parning och en summa per valp. Inkomsterna täckte inte ens utgifterna jag fick för att behandla mina hundar, än mindre för allt lidande mina hundar fick utstå i onödan och allt extra jobb för mig, vissa av mina gamla hundar har fått inflammation i öronen efterpå som har krävt extra lång och dyrbar behandling och extra mycket lidande för den stackars hunden. Sedan ska vi inte tala om alla kostnader som mina vänner fått på sina hundar som under tiden umgåtts med mig och mina hundar mellan smittillfället för mina hundar och tills smittan uppdagas så man påbörjat behandling. Numera tar jag 6,000 kronor i parningsavgift, vid parning. Oavsett ifall tiken går tom så täcker det åtminstone kostnaderna för mina eventuella behandlingar som kan tillkomma. Jag hoppas på det sättet slippa besök av de som är så fattiga så de inte ens bryr sig om att hålla sina hundar friska.
Demodex har jag haft ynnesten att vara förskonad av än så länge.
Rävskabb har jag aldrig haft hittills på mina hundar, tack och lov!
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Updated 2010-02-05