INAVEL - LINJEAVEL - UTAVEL - TYPAVEL - MATADORAVEL

Inavel - linjeavel - utavel - typavel - matadoravel

Inavel = mer än 6,25 % i inavelsgrad.

Linjeavel = mer än 0 men mindre än 6,25 %. Namnet syftar till att man använder en blodslinje i botten som man återkommer till hela tiden, allt för att återskapa och / eller bevara vissa detaljer i utseendet som den uppfödaren anser särskilt viktiga för hundrasen.

Utavel = Nära nog 0, alltså även 0,5 o s v kan räknas som utavel, speciellt på numerärt små raser kan man räkna de som hamnar nära 0 som utavel.

Typavel = Utavel där man tar tillvara en eller flera detaljer i utseendet som stämmer överrens med alla man anävnder i avel, trots att de inte är släkt. Detta är alltså den modärna typens linjeavel utan linjeavelns bi-effekter av negativ art.

Matadoravel = Det är att använda samma tik eller hane hela tiden på allt man har. Att grunda en kennel eller en ras på ytterst få individer.

Inavel

Inavel förtjänar ett eget klargörande. Ett omfattande inavelsprogram är förkastligt! Att enbart sträva efter 0,00 % (räknat på 3 generationer) är lika förkastligt!

Inavel kan räknas på många olika sätt. Det vanligaste numera tycks vara att slå en inavelsgrad på tre generationer. Ett system som jag kritiserar i allra högsta grad! Jag vet åtskilliga hundar som har nära 0 och massor som har under 6,25 (= kusiner, lika som hos människor har de flesta rasklubbar en rekommendation att hålla sig under 6,25 i sin avel) som har över 10 - 15 % om du slår inavelsgraden på 5 eller 7 generationer. Ibland t o m över 25 %. Detta är hemskt!

Att avla regelmässigt efter 3 - generationers principen och helt strunta i vidare generationer kan ge fruktansvärda konsekvenser helt i onödan.

Vad är då så fruktansvärt med inavel?

Det första som slås ut, förutom att genpolen och därmed variationen minskas, är att fertiliteten och temperamentet slås ut (gäller alla hundraser utan undantag). Att avla fram ett gäng nervvrak som är sterila är väl inte så mycket att stå efter, anser jag. Fördelen är att de (förhoppningsvis) utrotar sig själva med tiden om de inte minskar sin inavel.

Det finns ett exempel (och flera jobbar på det) på en kennel som utrotade sig själv på detta sätt bara på en av mina raser. Fantasiskt fina och SUNDA hundar från början som blev helt förstörda med tiden p g a inavel. Alla blev till sist sterila.

Likaså finns det ingen individ (ingen som helst, helt odiskutabelt) som är helt befriad från ärftliga sjukdomar! Detta gör att man oundvikligen dubblar på sjukdomsanlag när man inavlar.

Ibland kan det vara BRA att ta EN generation med linjeavel (ej inavel och endast en generation där föräldrarna INTE är inavlade, då i minst 5 eller t o m 7 generationer, annars är resultatet förkastligt). Detta för att på så vis få ett utslag av vad ens egna blodslinjer går för. Alltså ett slags expediment. Det kan också vara bra för att få fram enskilda bra anlag. Att totalt vara livrädd för inavel är ett bra sätt, ifall man ingen kunskap har eller har för begränsad kunskap. Har man en inavlad eller linjeavlad hund, så SKA den utavlas!

Jag anser att det är av mycket stor vikt att slå inavelsgraden helst på 7 generationer! Tre generationer har i praktiken visat sig förkastligt på t ex vissa av mina egna raser. Inavels tendenserna är hemska (= i första hand temperament och fertilitet fast även andra defekter), fast inavelsgraden är hemskt låg, på tre generationer. Slår man samma hundars inavelsgrad på 7 generationer blir man ibland mörkrädd! Vi har idag i vår hundavel ett stort mörkertal där, på i varje fall några av mina raser.

Om man har en inavlad hund och parar den med en helt obesläktad hund blir inavelsgraden 0 %. Om man sedan parar tillbaka den valpen i framtiden med en hund som också har samma stam inavlade hundar som mormor, så är inavelsgraden inte så speciellt hög på pappret, men räknar man på 5 - 7 generationer så kan inaveln vara hemskt hög.

3 generations beräkning på inavelsgrad som slår 0 % behöver inte betyda utavel!

Grundläggande ärftlighets lära (genetik) är viktigt att kunna. Läs mer här.

Vad gäller genetik, tumregel, undvik inavel! Vill du kontrollera inavelsgrader så har SKK en bra sida för det. Läs mer här. Problemet med denna inavelsberäkning är dock att den slår på, i mitt tycke, för få generationer.

Jag känner till uppfödare som köper in "obesläktade" hundar till sina kennlar, som härstammar på deras egna hundar! Man kanske inte förstår att det är inavel, det döljs enkelt genom att endast beräkna inaveln på 3 generationer, beräknar man dock samma härstamning på 5 eller 7 generationer kan inavelsgraden bli högre än på kusiner eller t o m helsyskon!

INAVEL - SJUKDOMAR

Jag har undersökt vissa alvarliga rassjukdomar på flera olika raser. Det gemensamma för de sjuka hundarna är att i stort sätt alla är inavlade eller i undantagsfall har minst en förälder som är hårt inavlad.

Det fanns ett enda fall av utavel på en sjuk hund som jag undersökte för en speciell rasbnden sjukdom, den var varken inavlad på varken individen och föräldrarna. Detta var på över 100 undersökta hundar över hela världen. Detta resultat får mig att tro att någonstans fanns det ett fel i den stamtavlan.

Inavel, om man tänker på det, är allvarligt, väldigt allvarligt.

Inavel = ta fram sjuka hundar.

Att vissa stammar är så "starka" och "friska" att de klarar av inavel är inte sant, det är oftast enbart en tidsfråga innan man ser resultatet, bieffekterna av inavel.

Hundar som enbart utavlas generation efter generation får mer sällan svåra sjukdomar av ärftlig art om inte rasen är så behäftad med samma genetiska fel på alla blodslinjer.

Inavel "försvinner" i kommande generation när man utavlar. Detta sker redan i första generation, under förutsättning att individerna som paras är totalt obesläktade.

Vi tar ett exempel, detta är taget från levande livet, jag har bara bytt "namn" på hundarna.

Detta är på inget vis en ovanlig stamtavla, utan högst ordinära vad gäller "linjeavel". Lägg särskilt märke till hur det finns bara olika "namn" i de tre första generationerna som ger en illution av utavel, speciellt om man enbart bedömer inavelsgrad utifrån de tre första generationerna i SKK idag. Det är oftast de siffrorna folk hänvisar till när man pratar inavelsgrad i Sverige.

De som har samma färg är alltså samma hund. De hundar som förekommer både bakom mammans och pappans sida är linjeavlade i stamtavlan. Det går att fortsätta generationerna och det blir bara mer och mer "färgglatt" för var generation. Jag tror detta räcker för att alla ska förstå att det är inte bra med detta generation efter generation.

Denna speciella hund har en inavelsgrad på 1 % beräknat på SKK´s rasdata.

Vad gör man då?

Jo, man undersöker alltså en stamtavla långt tillbaka innan man köper in nytt avelsmaterial eller åker och parar med en hanhund. Man ser till att inte hamna i denna situation mer än nödvändigt.

Har man en ras med stor bredd bör man inte ta till linjeavel alls.

Har man raser där det inte förekommer så många individer, se till att minst varannan generation sätta in en total utavel så man bryter denna inavel hela tiden och den får svårt att få fäste, helst ska man utavla hela tiden i alla fall, om möjligt.

På numerärt små raser är linjeavel svårt att helt undvika.

På raser som är utrotningshotade är det näst intill omöjligt att inte hamna i minst linjeavels svängen.

Varför ansågs det förr vara så bra med inavel och linjeavel, så som man gärna ville ha de förr i tiden? Jo, det är enkelt. Man skaffar in en eller flera hundar som man är väldigt förtjust i för att de har det man vill ha hos sina hundar. Sedan vill man till varje pris hålla kvar det och senare återkomma till det. Detta försöker man återskapa med inavel och linjeavel.

När man konserverar vissa detaljer i utseendet på det viset och befäster det, så befäster man på samma sätt de oönskade anlagen också. Alla individer bär på oönskade arvsanlag, vare sig vi ser det eller inte.

Naturen är väldigt "förlåtande", den viker sig oftast för det friska, individen vill inte utrota sig själv. Vid inavel kan den till sist inte undgå att bli sjuk. Läs lite mera om recessiva arvsanlag så förstår man bättre denna process. Läs lite djupare i ämnet.

Något vi behöver behålla i minnet är att det sämre tenderar människans minne att glömma, det bättre minnena tenderar vi att höja upp. Det som ansågs som så otroligt bra förr, kanske var bra, men kanske inte så himla bra som man minns.

Ska jag göra en historisk tillbakablick av "mina" raser så vet jag att det fanns sämre saker förr hos hundarna, men vissa saker är sämre nu. Då jag har många raser som jag studerat, har jag har ingen orsak att tro att andra raser har gjort en särskilt annorlunda resa över tid.

Jag vill här fästa uppmärksamhet på det som är sämre nu, som jag ser det, då jag anser att det är detta som var hemskt onödigt att det hände då det gjort hunderiter sämre.

120503 Matadoravel

Matadoravel är att använda samma tik eller hane hela tiden på allt man har. Att grunda en kennel eller en ras på ytterst få individer. Att para samma hundar om och om igen, speciellt när man bygger upp en ny ras, så målar man in sig i ett hörn, det är verkligen att bidra till matadoravel. Något som begränsar gen-underlaget, speciellt för den enskilda kenneln men det gäller även en numerärt liten ras, som då kan bli ett fördärv för hela rasen.

Man bör ha ENORM kunskap innan man bör lägga alla ägg i samma korg, och skall ALDRIG ske på en numerärt liten ras.

Gen-spridning är bland det viktigaste när det gäller att bibehålla och förbättra en ras. Att kringskära genunderlaget för att i framtiden finns det knappt hundar med andra blodslinjer, detta ger sjukdom, dåligt temperament, dålig fertilitet m m. Eller som jag brukar uttrycka mig mycket förenklat; vi producerar sterila nervvrak.

Rasen blir på sikt utrotad av okunniga och dåliga uppfödare.

Det finns uppfödare som lyckats få fram en stjärna en gång, så avlar de och avlar på samma hundar om och om igen för de tror att de ska få fram en till sådan stjärna. Det finns tusentals olika anlag, chansen att precis samma gener ska gå vidare till en till individ är försvinnande liten. Det ända som händer är att man bränner gångbara gener och minskar gen-stammen för rasen. Matadoravel är aldrig till nytta för rasen. Vi måste ha ett högt antal hundar i avel i en ras för att kunna driva den vidare.

Som exempel kan nämnas om man t ex köper in ett antal tikar som är nära släkt och parar alla med samma hanhund, som dessutom är släkt. Då är man illa ute och riskerar att bränna ut hela kenneln. Är rasen sedan numerärt liten så riskerar man rasens bästa på sikt dessutom. Ett farligt spel, inte för någon, allra minst en amatör, att pyssla med.

Tänk er stamtavlan ovan och dubbla, för att sedan fyrdubbla o s v. Det går åt helvete, helt enkelt.

Om vi verkligen älskar våra hundar så borde vi se till att de är väl omhändetagna på alla sätt, även avlade för att kunna möta livet så friska och sunda som bara är möjligt, i både kropp och själ.

120507 Gen-variation i släktingar

Det finns en utbredd missuppfattning att två syskon är samma hund genetiskt eftersom de har samma föräldrar. Så är det naturligtvis inte, vilket vi alla vet, om vi tänker efter.

T ex om man har en kull med säg 9 hanhundar, kommer alla dessa se likadana ut? Jag har en hanhund med 8 bröder, jag kan försäkra att de är väldigt olika.

Ett annat exempel, har man 12 hanhundar och 12 tikar från samma kombination så kommer inte dessa 24 hundar vara likadana. Jag startade en gång i tiden min Phaléne uppfödning med två tikar från sådan kombination, jag kan försäkra, dessa hundar var defenitivt olika, fast ändå var alla av väldigt hög klass för den rasen.

Alltså om man ser en hund man väldigt gärna vill använda, men så visar det sig att den hunden redan är använd i massor, men varför inte titta efter syskon, eller föräldrar, det kan vara ett nog så gott alternativ. På det viset får vi större gen-variation. Skillnaden är mycket större än man kan tänka sig. Är hunden gammal är det inte så tokigt att titta efter barn till hunden. Stora möjligheter öppnar sig.

Samtidigt ska man ha vissa minimikrav på den tilltänkta avelshundar, som alltid. Jag själv har som minimikrav förrutom det självklara, friska hundar i kropp och själ, olika krav på olika raser, läs mer under respektive ras.

Om avel, läs mer under avel för latmaskar eller mer avanserad avel.

Uppdaterad 2012-05-07