recept

Operationen jag genomgått innebär att de klipper bort hela magsäcken och första tredjedelen av min tarm, den tredjedel som står för det mesta fettupptaget. Den operation som jag genomgått går inte att göra ogjord.

2 veckor innan planerad operation fick jag dricka pulver uppblandat med vatten 5 gånger om dagen + dricka en massa vatten, och inte äta något.

Den perioden har jag förstått är väldigt tuff tid för de flesta, jag hade inte som helst problem med det, faktiskt en underbar tid, när jag slapp att laga mat, slapp massor av disk och slapp sitta och tugga! Hade jag vetat det var så enkelt hade jag gjort detta för länge sedan, alltså ätit pulverdiet.

Fast dyrt var det, det var väl nackdelen. Det var hårt, eftersom jag inte har några marginaler alls i min ekonomi efter att ha levt under existensminimum i över 20 år p g a min sjukdom. Hela extra kostnaden kring operationen har jag fortfarande inte hämtat mig ifrån (december 2010).

Jag har förstått att de flesta går ner i vikt under den tiden, det gjorde inte jag, men jag gick inte heller upp speciellt i vikt heller (endast + 0,4 kg), det får man ju vara tacksam för.

Efter några dagar med den dieten fick jag oroväckande lågt sockernivå, så jag fick konsultera min diabetessköterska igen, men hon tyckte att jag inte skulle ändra på något utan kämpa på. Fick lägga till sockervatten för att klara mig. Så kom jag till operations doktorn för förundersökning, han sa åt med att omedelbart sluta med diabetes medicinen, alla sorterna, omedelbart. Efter det var allt bara bra.

Jag hade flera gånger under föreberedelserna blivit lovad att det var endast ett enda stick, sedan skulle alla andra bli givna när jag sov, jag hatar nålar OCH är svårstucken! Detta löfte visade sig vara en förbannad lögn! De hackade mig, som jag hade varit en nåldyna. Jag blev visad lite sprutor, tabletter o d som jag skulle lära mig ta efter operationen, jag fick sopa i mig enorma mängder tabletter, allt var bara bra, förutom alla nålstick. Så rullades jag in på operationen, där det vimlade av en massa människor som gjorde allt möjligt, satte sladdar, kollade instrument, och sist men inte minst, hade mig som nåldyna! Den söta, unga killen som torterade mig med alla nålstick ville inte sluta fast jag sa att jag blivit lovad att detta skulle göras när jag sov. Han bara fortsatte och stack mig, han förklarade att det var enklare nu när jag var vaken, för när jag sov skulle ådrorna rulla undan mera, så då skulle det bli besvärligare. Men varför hade de då lovat?

Så vaknade jag på uppvaket, det minns jag inte, jag hade visst tagit sista droppet som sattes precis innan jag somnade och rivit ut det i ilska och anklagat personalen, främst den unga söta pojken. De kallar det för snedtändning. Jag kallar det för logisk fortsättning på deras behandling av mig, först löften, sedan svikna löften...

I vilket fall somnade jag igen. Sedan när jag vaknade minns jag, det var jobbigt att be om hjälp med att ta sig till toaletten hela tiden, eftersom jag inte kunde gå själv, alla apparater satt fast i mig, så de var tvungen att lösgöra massa sladdar för att jag skulle kunna gå. Så fick jag dropp så jag var kissnödig hela tiden också, jag fick dock mer och mer häng på pinkeriet, framför allt när de tog bort droppet. Efter ett dygn på uppvaket fick jag åka till avdelning.

När jag kom till avdelning skulle jag dricka igen, massor, och pinka, och gå, och blåsa, det där blåsandet i pipan började jag med redan på uppvaket. Sagt och gjort, jag gick, jag drack, jag pinkade, och så började jag om. Efter ett dygn där ville jag bara hem. Det var knappt jag fick komma hem, de ville hålla kvar mig över natten en gång till. Det ville inte jag.

Mina föräldrar tog hand om alla recept åt mig, och var ner till apoteket och tog ut alla mediciner som jag skulle ha. Det var så många så jag satt mig aldrig in i det hela, jag brydde mig bara om vilka som skulle tas när och hur. Vilka sorters tabletter jag skulle ta tog jag för givet att läkarna hade koll på, så jag slapp.

Tack vare min mamma som rev i så fick jag trots allt komma hem på kvällen. Underbart! Jag saknade hundarna så jag bara ville dö!

Så kom jag då hem, mina föräldrar skjutsade hem mig. Madelene hade skött mina hundar exemplariskt, som vanligt! Hundarna förstod att ta det lugnt med mig, de märkte att jag hade "en svår dag", de är så snälla.

Jag fick jobba hårt första dagarna på att dricka, vila, ta tabletter, dricka, vila, ta tabletter, och hela tiden emellan promenaden från och till köket, släppa in hundar och släppa ut hundar däremellan, fylla vatten åt hundarna, fylla mat åt hundarna, min "motion" var avklarad, här behövde jag minsann inte gå i en tom korridor för att få motion inte. Allt gick strålande.

Efter några dagar fick jag dock en liten infektion i ett av operations såren som spred sig, så jag fick penicillin, då gick det gradvis över.

Det lustiga var att under denna tid hade jag mindre värk av min reumatism än vad jag haft på 20 år! Någon smärta av såret märkte jag inte, ifall ingen hund skulle hoppa upp och landa på min mage, då gjorde det ont, men inte annars.

Efter 15 dagar fick jag nog på "blötmat", så jag gjorde en nästan självrinnande potatismos, det fick bli min första "mat" sedan 2 veckor före operationen. 1 vecka efter det började jag med puréer. Efter ytterligare en vecka gick jag tillbaka till vanlig mat, fast med mer blöt konsistens.

Efter ett tag tog en tablett sort slut. Då ringde jag till sjuksystern i stan. De sa att det var ok, jag skulle inte ha dem mera, bra!

Efter detta började helvetet! Jag fick en enorm smärta, min reumatiska smärta, den kom tillbaka under ca 2 dygn lite i taget, det var en chock! Den blev värre för var dag, efter ca 2 veckor var smärtan outhärdlig! Jag kunde inte tro att det var sant!

Så jag pratade med min ordinarie läkare, tyvärr hade min gamla läkare som jag tyckte så mycket om gått i pension, och den nya fick för sig att jag var någon jäkla narkoman som tiggde droger, eller så var de för att sälja, föreslog han!!! En riktigt "sjuk" läkare. Han höll på att bli min död.

Efter att ha bytt läkare har jag dock kommit tillrätta med problemet. En bra läkare är oersättlig. Men jag har funnit en som är minst lika bra som min gamla pensionerade läkare, och det redan på första försöket också. Ibland ska man ha tur (fast jag fick varma rekommendationer från flera håll om den nya läkaren). Innan jag fick nya läkaren var det hela ett riktigt helvete. Det kan nog ingen föreställa sig vad jag genomled.

Det är tur att jag tidigare led av samlarmani. Under viktnedgångens tid har jag haft gott om kläder att använda, kläder som jag ibland har krympt ur innan jag hunnit använda dem! Det jag däremot inte kunde förställa mig var att jag skulle bli mindre än när jag var riktigt smal, så jag har inte kläder längre. Antingen hänger de som en säck på mig, eller så är de normalstora på ett ställe på kroppen men inte på ett annat ställa. Nedanför midjan har jag numera en kraftig bilring hänger av löst skinn. Det finns inte mycket kläder att välja på med sådan "passform". Inte för att passformen var så mycket att skryta om före operationen heller, men då var jag åtminstone jämntjock.

Jag har i nuläget gjort mig av med ca 20 säckar kläder, som jag hoppas att aldrig fylla ut igen. Det känns skönt, jag tror att jag inte haft sådan ordning i garderoben sedan jag fick min första garderob. Det är underbart, fast ibland känna det lite "fattigt" att aldrig ha kläder i rätt storlek. Än är det mycket som ska rensas ut, kläder jag aldrig ner sätter på mig av mellanstor storlek, jag rensar vart efter. Så sent som januari 2011 rensade jag ut en säck med kläder.

Så har vi fötterna. Innan operationen hade jag haft 42 i sko storlek i många år, minst 20, bortsett från graviditeten, då hade jag 46! Under de 20 åren har jg inte hela tiden varit tjock heller, fast fötterna har haft stor storlek i alla fall. I vilket fall så har fötterna blivit mindre också. Numera har jag 38 i sko storlek, det har jag inte haft sedan jag var 18 år. Det är bara att skaffa nya skor också, inte ens det passar längre. Fördelen är att på fötterna hänger det inte extra skinn i alla fall, så passformen går ann.

Det har gått bara bra, jag har efter ca 1 ½ år lärt mig att äta lite torrare mat, utan lika mycket sås i. Jag äter ca 2 dl per portion. Jag äter ca 5 gånger om dagen. Jag har aldrig mått så bra i min magen som jag gör nu.

Tack vara värk medicinen, som jag till sist fick reda på var den första medicinen efter operationen som jag fick sluta med, så har jag idag fått en värktablett som passar min reumatism bättre. P g a mera värk får jag dock starkare medicin numera.

Diabetes hade jag, som sagt, innan operationen, den är borta. Jag behövde aldrig mer börja med medicin. Mitt morgonsocker är så gott som normalt numera (december 2010) ca 5 och där hålls det med liten marginal uppåt varje dag. Förr varierade det från 2-18, varje dag! Jag höll på att slitas i stycken av diabetes, vilka mediciner jag än så fick fungerade det inte för mig. Allt detta är ett minne blott.

Totalt har jag numera så många läkarbesök och mediciner så det tär något enormt på ekonomin, det är dyrt att vara sjuk, trots alla våra skydd som vi ändå har, jämfört med andra länder. Vissa av medicinerna som jag ska äta livet ut täcks inte ens av högkostnadsskyddet.

Jag drömde om att flytta utomlands för min hälsas skull (jag mår bättre i värme och MYCKET sämre i kyla), men det kan inte bli av nu, det har jag inte råd med, jag är för fattig och kostnaderna för omfattande.

Mitt blodtryck är hemskt lågt, detta har blivit värre, jag har lätt att få yrsel och det svartnar framför ögonen, men så var jag före jag blev överviktig också, jag hade bara glömt bort det, men blev påmind när problemen började igen. Jag kan t ex aldrig resa mig upp snabbt, då svimmar jag.

Jag får ofta eksem av fukten i naveln och under det lösa skinnet nedanför midjan. Det blir öppna, röda sår. Det svider som elden. Jag smörjer så gott jag kan, men min favoritsalva slutade tillverkar, så nu har jag inget riktigt effektivt mot detta, utan får bara lindra de akuta problemen så mycket jag kan. Det går också at ta papperstussar och lägga i vecken som får suga upp fukten en stund när man sitter still, de gör i alla fall lite nytta.

Jag har under hösten 2010 fått zinkbrist, annars har alla världen varit fantasiskt bra hela tiden. Numera får jag ta en oerhört illasmakande brustablett med zink 3 gånger om dagen, det smakar extremt illa, men det får man stå ut med, bara man blir bra.

Jag tappade enorma mängder hår, det har heller inte kommit tillbaka, utan bara fortsatt att slitas. Jag har inte ens en 20-del av håret var från före operationen.

Nu fick jag reda på att det kan bero på zinkbristen, så då får vi se om det rättar till sig framöver. I januari-februari 2011 har jag nästa besök, då har jag ätit zink i mer än 3 månader, så får vi se ifall värdena är bättre då.

Februari 2011 har fortfarande inte håret börjat återhämta sig, men slitaget är mycket mindre tack vare mandeloljan jag borstar in i håret dagligen. Zink nivån är också tillbaka till det normala. Däremot har jag nu kaliumbrist istället, då ny kontroll om 3 månader efter att ha tagit kaliumtabletter dagligen under samma tid + fortsätter med zinken.

Augusti 2011 har kaliumvärden blivit normala igen, håret börjar växa ut också. Fortsätter dock med extra kalium och zink som vanligt tills vidare.

Viktnedgången har varit ok, sakta med säker, i ett alldeles lagom tempo, fast vid varje kg nedgång har jag haft extra mycket smärta och flera blodtrycksfall. Hade jag gått ner fortare undrar jag om jag hade orkat med det hela. Fast vi människor är helt klart sega, vi orkar mer än vi tror.

DAG	MÅNAD	ÅR	VIKT
14	mars	2009	- 1 kg
16	mars	2009	- 1 kg
18	mars	2009	- 1 kg
26	mars	2009	- 1 kg
29	mars	2009	- 1 kg
30	mars	2009	- 1 kg
4	april	2009	- 1 kg
12	april	2009	- 1 kg
16	april	2009	- 1 kg
24	april	2009	- 1 kg
3	maj	2009	- 1 kg
4	maj	2009	- 1 kg
5	maj	2009	- 1 kg
19	maj	2009	- 1 kg
2	juni	2009	- 1 kg
5	juni	2009	- 1 kg
16	juni	2009	- 1 kg
26	juni	2009	- 1 kg
29	juni	2009	- 1 kg
7	juli	2009	- 1 kg
8	juli	2009	- 1 kg
16	juli	2009	- 1 kg
22	juli	2009	- 1 kg
27	juli	2009	- 1 kg
12	augusti	2009	- 1 kg
16	augusti	2009	- 1 kg
27	augusti	2009	- 1 kg
8	september	2009	- 1 kg
14	september	2009	- 1 kg
18	september	2009	- 1 kg
20	september	2009	- 1 kg
27	september	2009	- 1 kg
20	oktober	2009	- 1 kg
29	oktober	2009	- 1 kg
10	november	2009	- 1 kg
13	november	2009	- 1 kg
17	november	2009	- 1 kg
1	december	2009	- 1 kg
4	december	2009	- 1 kg
15	december	2009	- 1 kg
30	december	2009	- 1 kg
3	januari	2010	- 1 kg
5	januari	2010	- 1 kg
19	januari	2010	- 1 kg
26	januari	2010	- 1 kg
30	januari	2010	- 1 kg
9	februari	2010	- 1 kg
5	mars	2010	- 1 kg
12	mars	2010	- 1 kg
30	mars	2010	- 1 kg
24	april	2010	- 1 kg
30	april	2010	- 1 kg
8	maj	2010	- 1 kg
18	juni	2010	- 1 kg
4	juli	2010	- 1 kg
3	augusti	2010	- 1 kg
5	november	2010	- 1 kg
12	juni	2011	- 1 kg
22	juni	2011	- 1 kg
12	augusti	2011	- 1 kg
21	augusti	2011	- 1 kg
4	september	2011	- 1 kg
Total viktnedgång 62 kg

2 år och 9 månader efter operationen gick jag till sist upp något kg för första gången, det kändes bra att det var stopp på viktnedgången, då jag vid detta laget hade går mer mer än 50 % av min vikt.

Jag varierar med två kg upp, två kg ner. Före operationen vägde jag i regel 5 kg mer på vinter - vår, och 5 kg mindre sommar - höst. Nu är det lika, fast 2 kg istället. Troligen är detta en mindre påfrestning för kroppen, då det är slitsamt för kroppen att ändra storlek konstant.

För närvarande (februari 2011) är jag mer än nöjd med min operation. Jag har inte haft orimliga förväntningar på min operation, vilket jag tror är ett stort problem för många.

Jag har aldrig trott att jag skulle bli "fotomodell" efter operationen. Jag har heller aldrig trott att hela mitt liv skulle bli bra bara för att jag blev opererad!

Jag har hela tiden vetat att skinnet inte helt drar ihop sig utan efterlämnar häng lite här och där. Hänget i sig ger fukteksem, men det visste jag skulle hända, så ingen överraskning där, annat än att jag inte trodde fukteksemen skulle komma t o m i naveln!

Jag visste att jag inte skulle kunna äta stora portioner efter operationen, fast det har inte inneburit någon större skillnad för mig.

Jag har inte gått hungrig under min viktnedgång. Däremot äter jag från jag vaknar till jag somnar numera, skorpor har blivit min bästa vän (av "mat" sorterna), det tar lite tid med allt tuggande, men det fungerar. Jag har alltså hittat en modell som fungerar bara fint för mig.

Jag har gått ner fort, men inte orimligt fort, jag klagar inte. Se viktnedgången ovan.

Jag har totalt blivit av med min diabetes, som förut var hemskt svår, en riktig plåga p g a att vi aldrig fick en medicin som bet på min diabetes.

Jag har något lättare att t ex klättra på stolar, att vara rent fysiskt rörlig.

Jag blir lättare yrslig nu, eftersom jag har lågt blodtryck, ett faktum som jag kände till innan operationen! Alltså en väntad effekt som var lätt att förutspå.

En oförutsett effekt är att min mage - tarm som gett mig stora bekymmer under hela mitt liv har blivit totalt motsatt, inte ett enda magproblem längre! Det är helt underbart!

En annan oförutsätt vinst har varit att mina ständigt återkommande feber attacker är färre nu för tiden. Förr kom febern mycket oftare.

Min smärta av reumatismen är värre (mycket värre) än före operationen, en reaktion jag inte visste skulle komma, men nu har jag både starkare men framför allt bättre värktabletter för min sjukdom än tidigare. Denna värktablett upptäcktes tack vare operationen!

Ett stort problem för mig efter jag har gått ner i vikt är att jag har jobbigt att sitta, ändan skavs innifrån, det gör otroligt ont. Det kan t o m vara svårt att köra bil för smärtan i baken. Likaså viker sig lösskinnet i baken dubbelt, det sker dessutom flera gånger om dagen, och det förorsakar enorm smärta.

Jag har däremot hört om folk som vräkt i sig olämplig mat direkt efter operationen, vissa har blivit våldsamt sjuka efter att ha ätit fel, vissa har dött.

Vissa har fått en betydligt jobbigare operation än väntat, efter att de inte skött dieten inför operationen!

En del tycks ha extremt orealistiska förväntningar på operationen, t ex att allt i hela ens liv ska bli bra bara man blir opererad, vilka kan tro att livet fungerar på det viset?

En del förväntar sig att läkaren ska bli deras bästa vän efter operationen, de har naturligtvis ett arbeta att utföra, det är inte läkarna som opererar som bestämmer allt om behandlingsmodell för patienter. De gör sitt jobb. I mitt fall ett förbannat bra jobb som jag är mycket tacksam för! Frånvaron av personlig uppföljning av läkaren (som istället skötts av läkarens medarbetare) har fungerar hur bra som helst i mitt fall.

Jag var dessutom upplyst om att alla operationer kan misslyckas eller gå snett, vilket jag naturligtvis kände till. Bland annat blev jag upplyst om att man skulle sköta dieten inför operationen extremt bra för att minska risken för en större operation än nödvändigt. Men för min del har det hittills gått extremt bra, och så har jag också skött allt till punkt och pricka. Trots det finns det risker för misslyckande, men jag har haft tur och varit en god patient.

Jag kan känna mig lite missnöjd över att jag ska äta massor av preparat resten av livet, men alla preparat ingår inte i högkostnadsskyddet. Medicinerna är löjligt dyra. Sedan blev jag inkörd på ett multivitamin preparat som sedan tas ur sortimentet, efter tvångs bytet av multivitamin preparat är inte mina värden stabila längre (som kontrolleras noga och ofta av läkare). Det är ju inte operationens fel, det är ju omläggningen av apoteken som förorsakat detta.

Efter min operation, gastric bypass, så har jag fått lägga om matvanor och sköta mig lite bättre än vad jag gjort tidigare. Jag har löst det hela genom att göra storkok och frysa in i lagom stora (små) portioner, så har jag alltid att endast ta upp och värma - äta. Enkelt, jag som är ganska ointresserad av matlagning vill inte ägna långa tider dagligen vid spisen. Dessa recept ger mig möjlighet till en halv dag i månaden vid spisen, resten av månaden slipper jag laga mat. Fördelen är också att jag slipper planera, när jag är hungrig har jag mat på 3 ½-4 minuter.

Man förlorar b-vitamin av att äta detta, men det kompenseras av att vi som är opererade ändå måste ta extra b tillskott resten av livet.

Kokt fisk, ris och äggsås, gärna med lite vita bönor i. För det där lilla extra koka fisken i lagerblad, hela nejlikor, slånbär, pepparkorn och krydda äggsåsen med citronpeppar. För opererade, ta extra mycket sås så det blir som en gryta i konsistensen.

Spagetti (eller makaroner) med köttfärssås, gärna med lite kidneybönor i. Ta inte snabbmakaroner, de tenderar att bli helt söderkokta efter uppvärmningen. Igen, ta mycket sås så allt simmar.

Chili con carne med ris (se till att riset är välkokt, till ca 4-5 dl vatten, ta 1 dl ris, lägg i riset efter att vattnet kokat upp, dra ner platan till 1, låt värmas i ca ½ timme, när vattnet är slut, är riset klart). Extra mycket sås.

Kokt kyckling, ris (välkokt) och currysås, gärna med lite vita bönor i. Använd gärna citronpeppar och örtsalt till currysåsen. Extra mycket sås.

Köttfärs, lök, potatis, majs, kantareller, vita bönor i tomatsås, kryddor (havssalt, citronpeppar, curry, örtsalt)

Bryn köttfärs, förkoka potatis till hälften, blanda köttfärs och potatis som man skär i mindre bitar, låt småputtra i vatten. Tillsätt på slutet övriga ingredienser.

Dumplings. Styckefrys och lägg ihop när de är frysta. Bara att ta upp och koka några minuter tills de flyter upp, ta soya, vinäger och eventuellt lite extra salt som du blandar i en liten skål, att doppa dumplingens i.