Personliga upplevelser med hund

Till viss del formas vi att olika upplevelser vi varit med om. Själv tycker jag det kan vara skoj och höra olika anekdoter. Här kommer några ut mitt liv.

Trots alla gamla bilar och miljontals km efter vägarna så har det sällan varit några problem med bilarna på resorna, och endast en gång någonsin har jag blivit stående på vägen till en utställning.

Den gången var det en trasig fläktrem.

Utställningen vi (jag och en vänninna med våra hundar) var på väg till var en rasspecial ca 35 mil hemifrån. Så där så alla känner alla, mer eller mindre.

Ca 1 - 2 km före utställningsplatsen stannar bilen. Min vänninna lyckas lifta till utställningen med sin hund i en plast bur, talar om för alla på utställningen vad som hänt. Minns jag rätt hade jag anmält 7 hundar. Min vänninna hade "tjatat" hela resan om att hon skulle få visa åt mig, det tyckte hon skulle bli toppen kul. Hon såg verkligen fram emot detta med stor förväntan.

När så folk hörde vad som hänt var det en snäll make på utställningsplatsen som åkte iväg till mig och vi hivade in en bur, mina hundar i den stora buren (som var så stor så den fälldes upp inne i bilen för att kunna få plats med), deras papper, och i stort sätt inget mera, allt blev så hastigt.

Väl framkomna på utställningen var det massor av människor engagerade i att försöka få ut buren, uppfälld, med hundar och allt! Det hade krävts åtskilligt av de inblandade. Ingen kunde fatta hur vi fått in den i bilen förrän jag kom dit och berättade hur det gått till!

Jag själv hade fått hjälp av en främmande karl, som visade sig vara vän till min släkt. Detta ca 35 mil hemifrån! Hur stor är chansen? Liver är underligt ibland. Hjälpen lyckades hjälpa mig efter vägen i vägrenen, och bytte fläktrem, diverse resor till närmaste mack, köpte material, låna specialla verktyg o s v. Det tog en stor del av dagen.

Hundarna var hos min vänninna på utställnningen, hon försökte reda ut vem som kallades vad och hette vad i stamtavlan. Halva utställningen var engagerad i projektet. Grejen var bara det att hundens tilltalsnamn stod skrivet på baksidan av nummerlapparna, som faktiskt hade skickats med i all hast, men ingen tänkte på att vända på dem och titta efter!

Utställningskoppel fick lånas ihop.

Eftersom jag bl a hade anmält två champion tikar så var det beräknat att vi, min vänninna och  jag, skulle gått in med en varsin championtik i klassen, nu fick snälla och hjälpsamma människor hjälpa till med visningen av mina hundar också. Min vänninna sprang med sin egen Champion hane och en främmande fick gå med min champion hane. Så fortgick dagen. På utställningsplatsen var det rena rullgruset, nästan omöjligt att gå i, mycket jobbigt att springa i en hel lång dag.

Lagom till bästa tikklass kom jag inseglande på gårdsplanen där utställningen var. Det var bara att kavla upp ärmarna, ta de oljiga, skitiga händerna och ta över en ren och vacker utställningshund!

Min vänninna klagade hela vägen hem över hur ont hon hade i benen, hon kände sig lam! Hon önskade aldrig igen springa en hel dag på sådant underlag!

Jag åkte till utställning i Malmö en gång för väldigt många år sedan (skrivet 2011), det var i mars. Tänkte det skulle vara kul att se hur hundarna såg ut så långt söderut, de jag bara sett på bild tidigare. Så var det väl kul att åka ner och hälsa på våren där nere på söderns nejder.

Det var helt underbart när jag satt där med mina hundar och körde ner i fullt solsken. Havet låg från och till synligt på vår högra sida, klarblått och vackert som ett vykort. Träden var utslagna med den där ljusa, fräscha grönskan som hör våren till. Massor av blommor blommade för fullt. Termometern visade på 20 grader. Det var som en dröm!

Så kom vi då fram till utställningsplatsen, och klev ut ur bilen, och fick en enorm CHOCK! Vi höll på att frysa ihjäl, båda hundarna och jag själv. Det var bara att studsa in i bilen igen och sätta på mig full vintermundering, som jag hade haft när jag åkte hemifrån, vid tillfället hade det varit - 12 grader, full vinter och massor av snö, när jag åkte därifrån. Trots full vintermundering, + 20 grader, så fick jag sitta i bilen, för att springa ut och snabbrasta mina hundar, som höll på att skaka ihjäl sig! Och sedan rusa in på hundutställningen, som tur var, inomhus!

Efter denna tur lärde jag mig om sambandet mellan vind, hög luftfuktighet och kyla. En viktig lärdom för mig som inte klarar av kyla numera, p g a min reumatism.

Jag lärde mig också att allt är inte guld som glimmar, hade före resan sett bilder på flera väldigt fina hundar, men live var jag inte så imponerad av de flesta av dem, resan hade väl varit ganska bortkastad om jag inte kommit hem med 2 BIR i bagaget, men lärdom är också ett tungt vägande skäl till att uppskatta resan i efterhand. Kunskap är ibland dyrköpt.

Jag var en gång hemma hos en uppfödare kollega som skulle sälja en blandras valp av dvärgstorlek. När hunduppfödaren gick ut i hundhuset och hämtade valpen som skulle säljas satt jag och hundköparna i köket och väntade. Då frågar kvinnan sin make om han hade sätt alla fina rosetterna som hängde i trappen i hallen. Det hade han inte, så de gick ut och tittade tillsammans. De konstaterade då att blandras hunden de skulle få köpa nog var väldigt fin och exlusiv när det fanns så många rosetter hos uppfödaren. Det allra "skojigate" i kråksången var att rosetterna var över 20 år gamla, då just denna uppfödare var väldigt aktiv med en helt annan ras, en stor hundras, på utställningar och vunnit en del.

Var och en tror gärna det de vill tro.

En uppfödare ringde mig för hennes Cocker spaniel tik som skulle ha valpar ca 1 vecka senare uppförde sig som den skulle valpa när som helst. Den flåsade och skakade och dräglade. Hennes make, som stod för plånbok och körkort i familjen ville inte köra dem till veterinär då den inte var sjuk, och uppfödaren var orolig då den betett sig så i 3 dygn. Jag åkte dit för att hjälpa henne att titta på tiken, då visade det sig att uppfödaren satt och stirrade på tiken, tiken var uppträngd i ett hörn och helt i upplösningstillstånd. Jag fick omedelbart kommendera bort hunduppfödaren från all ögonkontakt, tiken satt hårt tryckt inne i hörnet, flåsade och saliven flög kring tiken, efter ca 15 minuter la sig tiken ner av pur utmattning och somnade och snarkade tungt. När jag åkte därifrån så gav jag uppfödaren instruktioner att inte titta på sin tik utan enbart hålla ögonen på den i ögonvrån, hon uppförde sig då som en normal hund i ca 1 ½ vecka till, sedan satte hon igång och valpade som vilken normal tik som helst.

Naturligtvis var ju uppfödaren bara mån om att inte missa ett ögonblick av början av valpningen och ville därmed hunden väl, så gick det som det gick...

En vän till mig fick en tjuvparning som var ganska kreativ, men inte helt otrolig. Hundar kan räkna ut det.

Tomten var uppdelad i två delar, nedre delen var den kring huset, där gick de ut via en köksdörr. Övre delen var en inhägnad runt gästhuset. I gästhuset fick tikarna bo när de löpte. Staketet mellan var "idiot" säkert (så långt det nu är möjligt). I vilket fall, under alla år lyckades inte en enda tik ta sig in till resten av gänget eller vise versa.

En gång tog maken i huset och högg upp ved och travade mot yttre staketet i övre inhägnaden, där gick vid tillfället en löptik. I obevakat ögonblick tog sig tiken över vedtraven och ut, gick runt huset, till framsidan, och vid grinden på framtidan gömde hon sig tills matte kom och gick genom grinden, då passade hon på att smita in bakom mattes fötter!

För ytterligaren en gång i ordningen skulle jag ta hand om en "vakthund". Denna gång en 7 årig Schäfer tik, den hade varit mer eller mindre ilsken i hela sitt liv. Jag tänkte att - "Äntligen har jag min vakthund". För vilken gång i ordningen vet jag inte, men det tog bara en vecka innan den sprang omkring som en svansviftande Labrador på min gårdsplan, vilket den gjorde i 3 år innan hon fick avlivas eftersom hon under sina 7 första levnadsår hade burit på stenar så alla tänderna var nerslitna och hon fick våldsamma tandplågor på slutet.

Uppdaterad 2012-03-09