Kastrering

 

Att kastrera en sällskapshund är att göra den en tjänst. Allra helst på hanhundar och tikar med extra mycket hormoner.

 

 

I länder där sterilicering och kastrering varit vardagsmat i många årtionden fler än vi anser man att en sällskapshund som inte kastreras respektive steriliceras som valp (6 till 9 månader) har en dålig ägare.

Anledningen är lätt att förstå med alla fakta på handen.

En äldre hanhund som kastreras kan bli sinnessjuk, speciellt i Sverige där många hundar inte vet var det tredje könet är. Hanhunden förlorar en stor del av sin identitet som den levt med i många år och förstår inte vad som hänt, därav kan de bli de helt förvirrade. Sjukdomen i sinnet kan minska eller försvinna med tiden.

En tik som steriliceras har lättare att bli inkontinent. Speciellt om hon är lite äldre när hon steriliceras.

Inkontinens efter sterilicering av tik är en inte okänd biverkan av sterilicering.

Dessa två problem uppkommer inte vid unga hundar som steriliceras och kastreras.

Däremot minskar risken för cancer på båda tik och hane efter operationen.

Då minst 25-30 % av alla tikar som inte används i avel drabbas av juvercancer förr eller senare så är en sterilicering av tik i unga år av en stor vinst hälsomässigt då sterilicering tycks påverka juvertumörer.

Testikelcancer hos hanhundar är inte fullt så vanligt som juvertumörer hos tikar, men ökar något på hanhundar som har testiklar som inte vandrat ner i pungen, alltså rena sällskapshundar.

Det finns medicinska fördelar att kastrera hanhundar, bl a: Testikeltumörer och prostataproblem är ökade risker på hanhundar som får ha kvar sina testiklar, speciellt om de inte används regelbundet i avel, användande av sina testiklar minskar riskerna för sjukdom.

Dessutom slipper båda könen lida av en omättlig (på sällskapshundar) könsdrift som kan driva dem till att uppföra sig synnerligen besvärligt, för dem själv och dess ägare och dess omgivning. En stress som sällskapshundar alltså kan slippa, om vi bryr oss.

Båda könen kan lättare gå upp i vikt när de sterilicerar och kastrereras, detta p g a att den stress som könsdriften kostar håller hundar slankare. Vill vi hellre ha en stressad hund än en hund som man får hålla kort med maten?

Ju äldre hunden är när den sterilicerar eller kastrereras, ju större risk är det att de drabbas av fetma efter operationen.

Jag själv tar alla dagar i veckan hellre en hund som jag får hålla kort med maten än en som jag ska försöka få att äta bättre...

Det finns medicinska fördelar att kastrera hanhundar, bl a: Testikeltumörer och prostataproblem är ökade risker på hanhundar som får ha kvar sina testiklar, speciellt om de inte används regelbundet i avel, användande av sina testiklar minskar riskerna för sjukdom.

 

 

Testosteronnivåerna

Hormonet testosteron är på toppnivå i okastrerade hanhundars liv när de blivit ordentligt könsmogna och de kommande året.

Efter det går testosteronnivån ner till ett normalt för vuxna oksastrerade hanhundar.

Könsdrift har två bitar. Den ena är den som är kopplad till hundens könsdrift, det andra är inlärt beteende.

En hanhund är som mest besvärad av sin könsdrift när de är i sin höjd av testosteron. Könsdriften kan ta över hela hundens liv. Detta är oerhört stressande för en hund.

En sällskapshund borde få slippa denna stress, speciellt när de är unga.

Har de gått länge med könsdrift så kan inlärda könsdriftbeteende kvarstå efter kastrering, vilket kan göra hundar mentalt ur balans.

Den mentala obalansen efter en sen kastrering brukar bli bättre efter ca 1-2 år.

 

 

Könsdrift = stress

Löp och könsdriften stressar tiken, löp stressar hennes eventuella hundkompisar. Löp stressar ägaren.

Stress av könsdrift hos icke sterilicerade tikar: För tiken rör det sig oftast om ca 3 veckor två gånger om året.

Löp och könsdriften är ett stressmoment som icke avelstikar borde få slippa.

 

Könsdriften stressar hanhunden, könsdriften stressar hans eventuella hundkompisar. Hanhundens könsdrift stressar ägaren.

Stress av könsdrift hos icke kastrerade hanhundar varar dygnet runt, året runt.

När hanhundar blir könsmogna så har de ca 5 gånger förhöjda värden av testosteron är när de blir vuxna. Här förstår man snabbt att vinsterna är ENORMA för hundstackaren att slippa gå igenom en sådan plågsam period. De kan då dessutom lära in parningsbeteenden som kan sitta kvar efter senare kastrering, då de är inlärda. Därför bör man, om man kan, kastrera hanhundar innan de kommer in i sin plågsammaste period i sitt liv, vad det gäller att leva med otillfredsställd könsdrift som plågar dem 24 timmar per dygn.

Hanhunden har alltså enorma fördelar av kastrering för att få leva i harmoni, ju tidigare, ju mer djurvänligt.

Könsdriften är ett stressmoment som icke avelshundar borde få slippa.

 

 

Kastrering av hanhund

Kastrering av hanhund innebär att testiklarna avlägsnas, precis som vi gör mer eller mindre på rutin på t ex häst, katt, gris o s v. Man bör inte kastrera förrän hunden blivit könsmogen, blir det könsmogen tidigt, bör man vänta tills den är minst 6 månader innan man utför ingreppet. Detta för att minska risken med sövning på hunden.

Hanhunden förlorar efter kastrering sin möjlighet att bli pappa. I många andra länder är det mer eller mindre rutin att hålla hanhundar kastrerade och har så varit i 10-tals år eller t o m 100 år. Det är numera vanligt att de tar sperma innan kastrering och fryser in, ifall att de vill ha tillbaka blodslinjerna.

Kastreringen i sig själv är en relativt enkel operation som veterinär utför. I regel blir hunden återställd väldigt fort efter operationen.

En vinst med kastrering är att risken för prostataproblem minskar för hanhundar som är kastrerade. De mentala vinsterna vid kastrering överväger dock, såtillvida man inte ska ha hunden som avels- och utställningshund. Man slipper hanar som suktar efter tikar, en hane kan känna löptikars doft på flera km avstånd. Hanen kan bli att yla, matvägra, kissa överallt, blir stöddigare mot andra hanhundar, kanske t o m rymma för att försöka ta sig till tikarna o s v.

Det man däremot ska tänka på är att hundar som t ex kissar inne av andra orsaker än av könsdriften, det problemet kommer inte förändras förrän problemet till kissandet åtgärdas. Se mera om rumsrenhet.

Om hunden redan har utvecklat många oönskade beteenden så kan ibland en kastrering dämpa det hela, men sällan ta bort det helt, men i vissa fall påverkar inte hunden. Det bästa är alltid att kastrera tidigt, om man endast ska ha hunden som sällskapshund, så får hunden mindre bekymmer och ägaren mindre bekymmer, samhället mindre bekymmer. Många vinster att göra här.

Om en hund redan har blivit svår p g a sin könsdrift anser vissa att man kan prova med p-spruta för att se ifall det hjälper, och tror därmed att kastrering kommer fungera lika bra eller dåligt, beroende på hur det tog på just den hunden, men det är sällan fallet. Kastrering och p-spruta fungerar oftast inte lika på hunden.

Om man låter kastrera sin hund, kastrering som alltid ska ske efter 6 månaders ålder, är det bra ifall man ber veterinären skriva ett intyg på testikelstatusen innan operationen, gärna i samband med operationen, ifall man någon gång kommer på att man vill ställa ut sin hund så går det bra mot uppvisande av intyg från veterinären där hunden är över 6 månader. På intyget ska framgå att hunden har normalt belägna och utvecklade testiklar.

Ifall man sparar sperma från hunden för eventuell framtida avel är det lika viktigt med testikelintyget.

En del är väldigt emot kastrering, så var jag en gång också, men efter framför allt lång och nära vänskap med hundfolk i bl a USA, Spanien och Portugal har jag blivit mer och mer imponerad av fördelarna. Det enda som fortfarande väcker en del frågor hos mig är varför katts kastrering är så mycket billigare än en hunds kastrering, medan t ex ett kejsarsnitt kostar ungefär lika mycket för en hamster som en hund...

Hundars ämnesomsättning går ner något i vila efter kastrering. Alltså motion och bra mat många gånger om dagen, uppdelat på många och små givor, mat som inte är allt för fet är bra att ta till ifall din hund drabbas. Det finns utmärkta bantnings foder på marknaden, av hög kvalitet för hund.

En nackdel ifall hunden blir för fet är att den oftast blir slö av fetman, lika som hos människor, blir man allt för fet är det jobbigare att röra sig.

Däremot blir hunden allmänt lugnare t ex runt löptikar! Det går inte i spinn och blir hyper för minsta löptikdoft t ex.

En hane som kastreras väldigt tidigt kan ibland kanske inte få så väldig muskelmassa som en bodybilder. De kan bli av lite slankare modell. Det beror på att hormonet testosteron inte bildas längre i hunden. Testosteronet bidrar vid bildande av extrema muskler.

 

 

Nackdelar med könsdrift hos sällskapshundar

Låter detta som en lycklig hund?

Varför ska vi utsätta våra sällskapshundar för det när det inte behövs?

Ger vi en hanhund lycka genom att låta den ha testiklar hängandes och slängandes till ingen nytta? Eller för tikar att blöda 2 gånger om året? Tikar med klent immunförsvar riskerar att bli sjuk vid varje löp, helt i onödan.

Eller ger vi hunden mer nytta när den inte behöver hota och inte blir hotad då den inte är en konkurent till okastrerade? När den inte behöver hålla hårt på sitt revir utan bara släppa det och vara glad istället. Den slipper göra promenaderna till en pissrunda att markera revir, eller undvika att göra det för att den lever i skuggan av andra dominanta hanhundar. 

 

 

Beteendet mot det tredje könet

Det tredje könet, d v s kastrater, är en så länge inte ett så naturligt bland våra hundar.

I länder där kastrater är vanliga är alla hundar vana vid kastrater och betraktar dem mer eller mindre som valpar, alltså som könlösa, bara hundar. Mycket okomplicerat.

I vårat land är det inte ovanligt att hundar betraktar kastrater som något underligt som man provar att behandla lite hur som hälst. Vi måste alltså utbilda våra hundar i att behandla dem som valpar, d v s med oskyldig respekt, då de är helt oförargliga och ingen skada gör.

Det finns även vuxna hundar som behandlar valpar utan respekt (de som inte umgåtts regelbundet med valpar och unga hundar och med bra ägare), där, liksom med tredje könet, måste vi naturligtvis också se till att ingen hund är respektlös mot valpar.

 

 

Könsbeteendet är kommet från två orsaker

Hundens könsbeteende har två grunder. Först är det könsdriften, efter den blivit könsmogen är det det beteende som hunden kunnat tillägna sig i samband med könsbeteendet. Alltså en fysisk del och en psykisk del.

Av denna anledning är det alltid bäst att utföra kastreringen innan den fått invanda OCH inlärda beteende i samband med sin könsdrift. Då har alltså kastreringen bäst önskad verkan.

Läs mer längre ner på denna sida om detta.

 

 

Kastrering av yngre hund

En hanhund som kastreras i lämpligaste åldern, d v s 6-7 månaders ålder eller innan könsmognaden kickat in till fullo kan leka som en valp med höglöpande tikar och alla andra hundar i resten av sitt liv.

Den blir mer i psyket som en evigt glad valp, om den i övrigt hålls i mental balans.

Detta p g a att den är befriad av sin könsdrift, innan den kickat in, så den vet vad den förlorat.

Valpar och extremt unga hundar anpassar sig alltså inte efter kastrering, utan fortsätter bara att leva som tidigare, lyckliga och fria från könsdrift.

 

 

Kastrering av äldre hund

En hund som kastreras när den är äldre kan bli väldigt förvirrad, kan bli osäker, den kan få beteende rubbningar, förlora sin identitet, ibland bli rädd, det kan ta väldigt lång tid för en hanhund att lära sig leva med sin nya identitet.

Tikar däremot sker det sällan så, då de har så långt mellan sina löp, så de kommer bara inte in i ny löpcykel, det är inget som hunden går och väntar på, då det sker så pass sällan, så tiken känner sig mentalt inte speciellt annorlunda, snarare endast mer i mental balans utan så mycket hormonpåverkan på psyket hela tiden.

En hanhund med utpräglade könsbeteenden som man kastrerar kan bli förvirrad. De kan rent bli mentalt handikappade. Ofta kan det balanseras upp efter 1-2 år, då hunden till sist lär sig leva utan den ställningen som den tidigare tyckts sig ha (med ägarens hjälp som låtit hunden få bre ut sin könsdrift).

Hundar som lever med kastratar från tidig ålder kommer lättare och snabbare anpassa sig till kastrering. Det gäller alltså vuxna hundar som man kastrerar.

 

 

Kastrerade brukshundar/arbetande hundar

Vad gäller att ha t ex jakthundar eller andra brukshundar kastrerade är det endast en fördel, först och främst tar man inte bort arbetsförmågan hos hunden när testklarna avlägsnas, utan man tar bort intresset för damer! Det är en stor fördel i olika typer av bruksarbete. Ta t ex alla jakthundar som årligen besvärar mig och mina tikar istället för att vara i skogen och jaga. Utan könsdriften kan hunden ohejdat fokusera på jakt eller andra bruksuppgifter istället för att jaga damer.

 

 

Kastrering för att lösa mentala problem

Att använda kastrering som kvick fix för allehanda problem och tro att mentala problem som hunden fått av människans tillkortakommanden ska lösas med kastrering är något som man inte ska hoppas på.

Kastrering på hundar som redan har fått ett rejält utpräglat könsbeteende, t ex en hund som blivit högst revirbenägen, kanske t o m slagskämpe av könsdriftens drift kommer inte botas av kastrering.

 

 

Efter operation

Om man låter kastrera sin hund brukar veterinär rekommendera tratt till hunden under en tid, oftast första dagarna, så den inte biter sönder operationsstället. Det finns numera uppblåsbara tjocka halskragar man kan använda istället som gör att hunden inte stöter i så lätt överallt, en del hundar trivs inte alls med tratt. Man kan också prova munkorg, man kan ta till munkorg av läder eller tyg (nylon). Se bara till att hunden kan dricka sitt livsviktiga vatten!

På vissa hundar kommer effekten omedelbart av att tappa könsdriften. På vissa hundar smyger den som på och avtar bit för bit. På vissa hundar avtar den plötsligt med viss fördröjning.

 

 

Könsdrift

Könsdrift består av två delar, hormonell styrning och inlärt beteende.  Hundens könsbeteende har alltså två grunder. Först är det könsdriften, efter den blivit könsmogen är det det beteende som hunden kunnat tillägna sig i samband med könsbeteendet. Alltså en fysisk del och en psykisk del.

Hormonerna styr könsdriften. Vad hunden gör av könsdriften, eller tillåts göra, blir sedan ett inlärt beteende.

Innan könshormonerna börjar florera i kroppen på våra hundar är de oskyldiga valpar.

När hormonerna kickar in skapar det en enorm förändring, hundarna upptäcker ytterligare en dimension av livet.

Det gäller både hanhundar och tikar.

Hunden blir ofta könsmogen kring ½ till 1 års ålder. Massor av undantag finns. T ex: en hanhund jag hade blev könsmogen vid 3 års ålder. Jag har haft flera hanhundsvalpar som haft väl utvecklade parningsbeteenden som riktat sig mot löpande tikar före 8 veckors ålder, om de är fertila vet jag inte, och jag tvivlat på det. Likaså om så unga hundar kan genomföra en hängning vet jag inte heller. Yngsta hägning hos hanhund med återföljande kull var en hane som endast var 3 ½ månader gammal, enligt en kollega till mig (om det sedan var sant vet inte jag).

Ju längre en hund går och får utveckla sitt könsdriftsbeteende, ju mer effekt kan bli kvar av könsdrift efter en kastrering. Det är det inlärda beteendet som inte släpper lika lätt. En av orsakerna till att det inte släpper, förutom att det är sedan länge inlärda beteenden, är ägaren. Ägarna ursäktar ofta hundarna med att det är könsdriften som spökar, och låter hunden uppföra sig på ett sätt som annars inte är tillåtet.

Ser man t ex sin hanhund börjar uppföra sig "illa" på en utställning eller i andra miljöer med mycket hundar som man inte känner, så kan ägaren fråga runt om deras tikar löper, till sist får den svar av någon att de andras hund löper, eller snart ska löpa eller precis har slutat löpt, sedan suckar hanhundsägaren och ger hunden mer utrymme för att strula än om det inte funnits någon tik att skylla på.

Detta inlärda beteende är svårare för våra vuxna hundar att släppa (= det tar längre tid) om de inte har lärt känna det tredje könet, kastraterna, före kastrering. Den kan känna som den inte har någon identitet efter kastreringen. Den vet helt enkelt inte vad den blivit. Den omställningen kan ta ett tag på hundar som gått med könsdrift länge.

Av dessa anledningar är det alltid bäst att utföra kastreringen innan den fått invanda OCH inlärda beteende i samband med sin könsdrift. Då har alltså kastreringen bäst önskad verkan.

 

 

Jämförelse människa-vilda hunddjur-tama hundar

Vi människor "paras oss" mer eller mindre för jämnan. Hunden gör det inte.

I naturen är det endast ledarhunden som parar. Det är få hanhundar som blir ledare under sin livstid.

Bland våra tamhundar har vi i vår kultur att träna hundar så alla känner sig mer lika i en flock. Vårat parningssystem uppehåller det, då vi människor inte väljer partner utifrån ledaregenskaper, som sker i naturen. Detta kullkastar hela hirarkin gång efter annan bland avelshanar. Men lika som hos vilda hunddjur är det få fertila hanhundar som får para under sin livstid, trots ett växande antal kastrerade hanhundar.

Alla hanhundar som under en livstid är fertila men inte får para lever från och till i stor frustration. T ex en hanhund känner löptiksdofter på 3 km avstånd. Detta är antagligen en stor orsaken till att kastrerade hanhundar i regel lever längre och friskare än okastrerade hanhundar, de slipper åtskilligt med onödig stress genom åren.

Vi gör inte hunden en tjänst genom att jämföra den med människan i tid och otid. Ibland finns likheter människa-hund, ibland inte. Enda sättet att veta är att lära känna hundens värld.

 

 

Egna ideér om kastrering idag

Personligen om jag inte längre ville ha avelshundar, d v s slutar med uppfödning, skulle jag föredra att ha enbart kastrerade hanhundar, detta generellt ser jag som den perfekta sällskapshundar. Lika med katt, kastrerad hankatt skulle jag utan tvekan satsa på, om jag inte var så allergisk mot katt och enbart ville ha sällskapskatt/katter.

När jag säljer en hanhund och hör att den planeras att kastreras längre fram ser jag det som ett stort plus. Den hunden har alla möjligheter att lättare få leva ett liv i balans och harmoni och längre än sina okastrerade "bröder".

Det finns åtskilliga studier på att kastrerade hanhundar lever längre. Det visste man redan mycket långt innan Sverige släppte på sitt förbud på kastrering som fanns för hundar förr. Främst genom statestik från USA som utan tvekan är ett föregångsland när det gäller att hålla sällskapshundar kastrerade.

Maj 2015 förväntas Kalifornien överväga ett lagförslag som går ut på att alla hundar över 4 månader ska ha obligatorisk sterilisering om inte ägaren har rättigheten till vad som kallas "intakta djur". När man ser ett sådant lagförslag förstår man, om inte annat, hur vanligt kastrering är i USA. Läs mer i nyheter.

I USA råder en allmän mening att folk som har okastrerade och osterilicerade sällskapshundar är djurplågare, dåliga hundägare.

 

 

Mina tankar om kastrering från förr till nu

Förr tyckte jag det var en skamm att kastrera en hanhund. Jag tyckte det var hemskt bl a ifall hunden blev exeptionellt bra och kunde göra nytta i avel.

Ju mer kontakt jag har med folk som lever i länder där kastrering är norm bland sällskapshundar, bl a USA och södra Europa, har jag genom åren ändrat åsikt. Speciellt tillsammans med att jag ser fler och fler hundar som är kastrerade.

Jag tycker dessutom att inte var eviga hund behöver stå till grund som avelsbas, ifall de behövs. Det är viktigare att varje enskild hund har ett bra liv, vilket ALLTID varit det jag haft som grundmål genom åren. Men det är först nu som jag förstår hur bra liv och kastrering kan gå hand i hand om hunden i alla fall inte ska få para.

 

 

Det tredje könet

En ideal sällskapshund är i mitt tycke en hund som är hund, speciellt om hunden saknar könsdrift.

Könsdriften sätter ibland käppar i hjulen för oss. Tikar som man får passa. Tikar som man inte kan inackordera när de löper och därför kanske får skjuta upp semestern. Tikar kan sticka till hanhundar. Man har svårt att ta med löptiken och hälsa på någon med hanhund. Det blir blod. Hanhundar pinkar varje meter när tikarna i grannskapet löper. Hanhundar kan sticka till löptikar.

Tiken kan steriliceras, men det är ett stort ingrepp. Det är en mycket omfattande operation.

Hanen som kastreras är lite snipp-snipp klart.

En tik som sterilicerad medan den är ung kan bli lite loj, t o m lat. Tråkig.

Hanhundar som kastreras medan den är ung bibehåller sitt mer valpiga humör.

 

Äldre tikar som steriliceras blir ofta väldigt loj.

Äldre tikar som steriliceras har inte det inlärda löp-beteendet, då de inte löper, kickar inte det programmet in på tiken. Däremot kan eventuell dominans mot andra tikar kvarstå och ta längre tid innan det avklingar, eller inte gör det...

Äldre hanhundar som kastreras blir ibland förvirrade till att starta med, speciellt om de aldrig umgåtts med hanhundar av det tredje könet tidigare. De fattar inte var det är fråga om helt enkelt.

I länder där kastrering varit vanligt sedan gammalt, motsvarande så vi betraktar kastrering av katt här i Sverige, som är samma sak, de hundarna har alla en klar bild av det tredje könet, och har inte några svårigheter att förstå vad det är, vem de blivit, när de som vuxna blivit kastrerade.

Själva könsdriften, parningsdrift o s v finns ofta kvar på hanhundar som kastreras när de är äldre, ibland i några år, ibland för resten av livet.

 

 

Katt kastrering

Vi människor i Sverige har ofta en märklig syn på kastrering av hund.

Bland katter anses man vara en oseriös djurägare om man håller sällskapskatter okastrerade, speciellt hankatter. I länder där kastrering på hund är lika vanligt som kastrering av katt, t ex vissa sydeuropeiska länder och USA anses man vara oseriös djurägare om man håller sällskapshundar okastrerade, speciellt hanhundar.

Bland katter ses en hankatt som kastreras som ung som den perfekta sällskapskatten. Jag anser det är lika med hanhundar.

 

 

I länder med kastrering som en vanlig operation

Det finns hundgårdar/rasthagar som inte tar emot okastrerade. Pensionat som inte tar emot okastrerade. Hunddagis som inte tar emot okastrerade. Kynologer/hundtrimmare som inte tar emot okastrerade. Det finns hundtränare och kurser som inte tar emot okastrerade. Det finns bostadsområden som inte tar emot okastrerade. Hyresvärdar som inte tar emot okastrerade. O s v.

Varför då allt detta? Jo, för att skillnaden är så markant i ett sammanhang med kastrerade hundar eller inte kastrerade.

Dessutom visar det på hundägare som tar ansvar, är seriösa och riktiga djurälskare, sådana som man vill ta in i sig egen gemenskap.

 

 

Skillnader i kön

Detta får betraktas som HÖGST GENERELLT.

Ska vi generallisera hanhundar och tikar så kan man säga som följer;

Tik = mer loj, ojämn i humöret på lång sikt, ett psyke några veckor före löp, massor av olika humör under de ca 3 veckor långa löpet. Ett hela annat psyke de 2 kommande månaderna. För att sedan gå tillbaka till sitt egentliga humör, som varar ca 2 ½ månader, och sedan börjar det hela om. Tikar vill vårda, ta hand om, ha sin egen baby. Under löpet ska löptiken övervakas extremt noga eller låsas in när man inte kan kontrollera hunden. Det är svårt att ta med tiken där det finns andra hundar, tikar så väl som hanhundar. Tikar lämnar blodfläckar lite överallt i 3 veckor två gånger om året. Tikar är intelligenta, de är kluriga. De genomskådar mera. Detta gör att det är en större utmaning att träna en tik än en hanhund.

Hanhunden = lekfull, barnslig, kul. Alltid på när ägaren vill, man får direkt respons. De är inte långsynta. Hanhundar är jämna i humöret. De gillar att ha kul. Hanhundar drabbas mycket mer sällan av sorg. Hanhunden är lättare att lura. Lite mer lättledd och därmed lättare att träna än en tik. Hanhunden är p g a sina mentala egenskaper mycket lättlärda rakt igenom. Tar man bort könsdriften (innan den slår ut i full blom) så är dessa perfekta till sällskap.

 

Detta är högst generalliserat, men grunden i temperamentet hos tik respektive hanhund är vanlig hos väldigt många hundar.

 

Så väl hos hundar som hos människor finns det kvinnor som är man-haftiga, och vise versa.

 

Skillnaden mellan kön beror på hormoner.

 

Man kan säga att tik och hanhundar i förhållande till varandra är lite lika människor, även om det finns några skillnader. Kvinnor är mystik för karlar då karlar inte förstår dessa hormonsvängningar. Kvinnor vill vara "vuxna" (d v s bland människor sitta still), "att sitta still" är inlärt beteende, inte ärftligt.

 

En vanlig tanke i vissa andra länder är att hanhundar tyr sig bättre till tikar och vise versa. Detta finns det inga som helst belägg på, på hund. Denna tanke är alltså rena rappakaljan konstruerat i huvudet på människor utan kunskap. Däremot kan man lätt prägla hundar att bli sådana, då hundar är otroligt formbara och lyhörda får våra sinnesstämningar.

 

Se mer om könsskillnader och även lite om kastrering respektiva sterilisering.

 

På det hela taget är en hund vad du gör den till.

 

Uppdaterad 2018-07-14