Vaccin
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Bakgrund till vaccinering är gammal
På 400-talet efter Kristus beskrev man att en människa inte kunde få pesten två gånger, eller om den ändå fick det var andra gången oftast lindrigare och aldrig dödligt. Alltså människor som haft pesten och överlevt den var "vaccinerade".
I slutet av 1700-talet uppmärksammades att mjölkkor som blivit smittade med kokoppor inte blev smittade av smittkoppor senare. Detta testades på människan och i början av 1800-talet kom första vaccinet på människor mot smittkoppor som följd av detta.
Levande vaccin ansågs länge vara mer riskfyllda än vaccin med avdödat vaccin. Man blev varse att så var inte alltid fallet, t ex så spreds mul- och klövsjukan med avdödat vaccin under efterkrigsåren. Efter att man fått klart för sig att levande vaccin dessutom är effektivare så har man mer och mer övergått till levande vaccin.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Varför vaccinerar vi?
Vi vill naturligtvis skydda våra älskade hundar! Det är naturligtvis självklart att vi inte vill se våra hundar bli sjuka, kanske bli handikappade för livet eller t o m dö.
Vaccinering har t ex utrotat smittkoppor.
När någon kan vara smittbärare utan att bli sjuk (som inte förekom vid smittkoppor) så blir det naturligtvis svårare, men om alla höll djuren vaccinerade vore det möjligt att utrota de flesta sjukdomar med tiden som man kan vaccinera mot, under förutsättning att alla är vaccinerade.
Generellt skyddar vaccin mot sjukdom, men inte nödvändigtvis mot smitta. Detta innebär att vissa smittor kan överföras av vaccinerad hund till andra hundar. Det vanligaste är dock att det är sjuka djur som är största smittspridarna.
Nej till vaccin innebär i förlängningen ja till sjukdom. Det är allt för lätt att glömma bort att före massvaccineringens dagar insjuknade och dog många hundar av bl a valpsjuka, HCC och parvovirus. Det är lätt att tro att sjukdomarna är utrotade men så är det inte. Utbrott av valpsjuka, smittsam leverinflammation och parvovirus är sällsynt i Sverige men förekommer tyvärr fortfarande. Innan vaccinerna fanns dog många hundar av dessa sjukdomar, speciellt valpar och unga hundar.
En hund som är sjuk och inte har vaccinerats kan vissa djursjukhus vägra att lägga in för behandling p g a att hunden är ovaccinerad. Att vaccinera en hund som är sjuk är inte alla gånger lämpligt heller.
Först och främst ska vi ju bespara hundarna från onödigt lidande, och som jag ser det måste det vara onödigt att hundar ska bli sjuka mot något som de hade kunnat skyddas mot med att vaccin. Man ska alltid försöka förhindra i första hand och bota i andra hand.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Vaccinationsrutiner
Rutiner för vaccin kan variera beroende på hundens situation. En hund som bor mitt i skogen, aldrig träffad andra hundar och lite folk behöver kanske inte vaccineras lika ofta och mot lika många olika saker som en tävlingshund som far kors och tvärs runt om i världen.
Vissa sjukdomstillstånd hos hund kan orsaka nedsatt immunförsvar och då kan effekten av vaccinationen försämras eller utebli, risken kan även öka för biverkningar, då framför allt vid levande vaccin.
Långvarit behandling med glukokortikoider kan under vissa förhållanden leda till bristande immunsvar vid vaccinering speciellt vad gäller vaccinering med levande vaccin.
Vill man vara helt säker på att vaccinet tagit går det att ta en blodprov och skicka på analys, där mäter de antikroppsnivån för att se ifall vaccinationen har gett önskad effekt.
Hundar som lämnas till hundpensionat skall alltid vara minst fullvaccinerade med basvaccin. Likaså hundar på tävling, är på utställning, hundklubbar, kurser o s v.
Det är generellt inga problem att växla mellan avdödade och levande vaccin sorter eller olika märken av vaccin. Vid vissa kombinationer kan det dock bli försämrad immunitet eller krävas extra vaccinationer för att uppnå full immunitet. Oftast uppstår inte problemet ifall man går till en och samma veterinär, de har oftast bra koll på vilka sorter som ska ges.
Basvaccin som alla hundar bör ha:
Vaccin mot adenovirus typ 1 och 2
Vaccin mot parvovirus typ 2
Vaccin mot valpsjukevirus
Tilläggsvaccin för hund vid behov:
Vaccin mot parainfluensavirus typ 2
Vaccin mot herpesvirus typ 2
Vaccin mot leptospiros
Vaccin mot Bordetella bronchiseptica
Vaccin mot dermatofys
Hundvalpar som lever i en miljö med högt smittryck bör kanske få full vaccinering mot parvo, valpsjuka och hepatit redan vid ca 7-8 veckors ålder. Alltså hundar som träffar andra främmande hundar mycket eller som har hundkamrater som vistas mycket bland främmande hundar. Hundar som endast har begränsade kontakter med främmande hundar bör kanske vaccineras mot parvo vid 7-8 veckors ålder, innan de flyttar till sina nya hem. Under den tid hunden är nyvaccineras bör inte hundvalpen utsättas för högt smittryck och valpen bör också ta det lite lugnt första tiden efter vaccineringen.
Fullt skydd från vaccinering uppnås ca 2 veckor efter första vaccin. Före 2 veckor har vaccinet inte hunnit arbeta i djurens kropp för att skapa antikroppar mot vaccinet ännu.
Vid ett års ålder omvaccinerar man oftast hunden, detta p g a att våra Svenska bestämmelser för införsel på de flesta officiella hundställen (dressyrklubbar, hundutställningar, tävlingar m m) säger så. Egentligen bår denna booster ges ca 1 år efter den föregående vaccinen, men det går också bra att ge den lite tidigare så som vi oftast gör i Sverige.
Vid eventuella utbrott av någon allvarlig smittsam sjukdom i grannskapet bör man se över sina vacciner extra noga. Om t ex utbrott av valpsjka, parvo eller HCC konstaterats bör man ge extra vaccin till de vuxna djur som har vaccinationer äldre än två år. Vid utbrott av kennelhosta bör man ge extra vaccin till de hundar som är vaccinerade mot kennelhosta för mer än 1 år sedan.
Om du har en hund som insjuknat i t ex valpsjuka eller parvovirusinfektion bör den vaccineras omedelbart, men då endast med avdödat vaccin.
Om man tar hand om en vuxen hund som man inte vet om den är vaccinerad eller inte eller om hunden vaccinerats för många år sedan så bör man låta vaccinera om hunden, ifall man använder avdödad vaccin bör man upprepa vaccineringen med en månads mellanrum, men levande vaccin räcker det i regel med en vaccinering.
Vaccinationstillverkarna provar ut vilken mängd vaccin en hund behöver ha (1 ml), antingen det är en stor eller liten hund. Vill man inte ge sin lilla hund så stor mängd går det att lösa vaccinet i mindre mängd av den medföljande lösningsvätskan, vilket inte påverkar vaccindosen. Lösningsvätskan får dock inte vara ett vaccin, vilket är vanligt i multikomponentvaccin som består av både levande och avdödade komponenter. Troligen påverkas inte halveringen av den rekommenderade dosen men man måste dock vara väldigt noggrann vid upplösningen av det frystorkade vaccinet.
Man bör inte överdosera vaccin utan anledning. Vid utprovning av vaccin testas vanligen på avdödade vaccin dubbla doser och ska inte medföra problem, vid levande vaccin testas vanligen 10 gånger så hög dos utan biverkningar. Trots det bör man inte övervaccinera om inte behov föreligger.
Vid den första grundvaccineringen på valpar med avdödat vaccin stimuleras bara delar av immunförsvaret, så som är normalt vid avdödat vaccin. Om andra vaccinationen en månad senare ges med levande vaccin så gör det inget, tvärt om, det är att föredra! Då får valpen ett mer fullständigt immunförsvar som brukligt vid levande vaccin.
Ibland gör inte ens en första vaccin så speciellt mycket nytta, den tas ut av sin egen immunitet som medföljer valpar. Så andra vaccinet är den viktiga. tar man andra valpsprutan med avdödat vaccin kan däremot hunden ha problem, det kan innebära att valpen inte har fullgott skydd förrän efter 1-års sprutan om man inte upprepar andra spruten med en tredje spruta en månad efter i sin tur.
Använder man avdödat vaccin bör man använda samma märke vid de upprepade vaccineringarna.
En dräktig tik kan vaccineras men det rekommenderar jag inte, även om just det vaccin man använder säger att det går bra, det är bättre att planera sin vaccinering på en avelstik så det inte behöver sammanfalla med parningar och dräktighet eller digivning.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Eventuella biverkningar av vaccination
Först måste man fastslå att det är extremt ovanligt att hundar får dödliga reaktioner på vaccineringar, dock får man räkna med ett visst mörkertal. Man ska alltid prova att vaccinera sin hund, skydda före bota. Sjukdomarna vi vaccinerar mot är ingen barnlek! De är helt enkelt ohyggliga.
Det finns en undersökning från England under 1995-1999, där var det 0,21 biverkningar av vaccin på 10,000 vaccineringar. Liknande undersökning gjordes i Australien, där var biverkningarna 0,2-0,4 biverkningar på 10,000 vaccineringar. Motsvarande siffror i Sverige under år 2000 visar på 67 rapporter på 568,800 vaccin (det motsvarar 1,18/10,000).
Mörkertalet är dock stort p g a att uppföljningen oftast är svår och någon säker koppling till det aktuella vaccinet inte alltid kan göras. För enskilda vaccinmärken blir det ännu svårare eftersom intresset för att rapportera biverkningar är olika hos olika veterinärer. Om sedan veterinären använder olika vaccinfabrikat påverkar också biverkningsrapporten.
Om en hundvalp får överkänslighets reaktion på vaccin kan man ta ett antikroppstest på hunden för att därifrån se ifall hunden kanske i alla fall kan prova att vaccinera om senare, man ska samråda noga med sin veterinär och överväga risker mot nyttan av vaccineringen. En hund som har överkänslighets reaktion vid 1-års vaccineringen men dock inte vid valpvaccineringen bör man överväga att inte låta vaccinera sin hund igen och istället låta den leva i stor utsträckning isolerad från främmande hundar eller hundar som vistas bland främmande hundar.
Även om man byter sort av vaccin kan reaktioner uppstå, det är omöjligt att helt förespå hur hunden ska reagera nästa gång efter att ha haft en överkänslighets reaktion.
Väljer man att omvaccinera en hund som tidigare haft överkänslighets reaktion bör man kanske göra det på morgonen och hålla sig i eller kring veterinären under de närmaste 8 timmarna.
Man kan i samråd med veterinär eventuellt prova att behandla hunden med antihistamin innan omvaccinering efter överkänslighets reaktion.
Icke-specifika systemiska reaktioner
Efter vaccination är det inte helt ovanligt med feber, trötthet och aptitförlust. Symtomen noteras några timmar efter vaccination och kan kvarstå i 1 - 1½ dygn. Oftast är reaktionerna milda och snabbt övergående. I enstaka fall blir reaktionerna kraftigare och understödjande behandling kan behövas. Reaktionen kan betraktas som normal. Reaktionen är vanligare då flera vacciner ges samtidigt.
Överkänslighetsreaktioner typ 1 (anafylaxi)
Reaktionen är snabb, inom 3 timmar efter vaccination. Symtom är hudsymtom, främst urtikaria och därefter kräkningar, diarré och andningssvårigheter. Symtomen kan kvarstå i 1-2 dygn. Noga obsevation och eventuell upprepad behandling med kortison, antihistamin och noradrenalin kan behövas.
Överkänslighetsreaktioner typ 2 (cytotoxisk)
Det innebär att hundens celler reagerar på vaccinet som främmande och försöker förstöra dem. Det är samma reaktion som kan ske vid blodtransfusion om det främmande blodet inte har samma blodgrupp som mottagarens. Denna reaktion är extra ovanlig och har endast setts efter levande vacciner.
Överkänslighetsreaktioner typ 3 (immunkomplexmedierad)
Denna sorts överkänslighet ses inte mera när de vacciner som framkallade detta inte används längre.
Autoimmunitet
Fall av innunmedierad hemoglytisk anemi, med start i anslutning till vaccinationer har förekommit.
Immunsuppression
Det är inte fastställt om vaccination kan orsaka en immunsuppression.
Vaccinvirulens
Levande vaccin ska inte ge allvarliga kliniska symtom hos en vuxen hund men kan orsaka problem hos yngre hundar både när individen själv blir vaccinerad eller via spridning från en annan nyvaccinerad hund. Detta kan bero på att vaccinet varit bristande eller att det vaccinerade djuret varit nedsatt i immunförsvaret.
En tillverkningsomgång av levande valpsjukevaccin örsakade encephalit hos ett tjugotal friska valpar som vaccinerats vid 12-14 veckors ålder i början av åttiotalet.
Valpsjukevaccin har också angetts som orsak till encephalit hos en kull valpar till en tik som vaccinerades när valparna endast var tre dagar gamla. Smittan tros då har överförts till valparna via att vaccin läckt ut på vaccinationsstället och/eller via mjölken.
Det visade sig senare att vid dessa tillfällen användes en valpsjukevirusstam som inte hade attenuerats tillräckligt.
Hundar med nedsatt immunförsvar har rapporterats kunna utveckla encephalit efter vaccination med levande valpsjukevaccin.
Vissa forskare avråder generellt från vaccination med levande vaccin till dräktiga djur eftersom immunförsvaret är förändrat under dräktigheten.Orsak till sjukdom efter vaccination kan också vara att djuret redan blivit smittat före vaccinationen.
Fel administrationssätt kan leda till problem.
En hund som fick en subkutan injektion av ett levande vaccin mot parainfluensavirus och Bordetella bronchiseptica avsett för intranasalt bruk blev allmänpåverkad och utvecklade senare en reversibel leverskada.
Biverkningar kan ibland orsakas av produktkontaminering.
Vaccin kan kontamineras av virus, bakterier, svampar eller mykoplasmer. Det kan ske till exempel i produktionen eller vid injektionstillfället. I samband med tillverkningen kontaminerades, troligen via fetalt kalvserum som användes vid cellodlingen, ett levande multikomponentvaccin för hund med bluetonguevirus vilket ledde till abort och dödsfall hos vaccinerade dräktiga tikar.
Lokala reaktioner
Smärta och/eller obehag kan uppstå vid vaccination t ex för att injektionen ges nära en nerv eller för att vaccinationsvätskan är för kall. Lokal smärta runt injektionsstället kan vara en lätt inflammation där p g a att kroppen svarar på vaccinationen.
Svullnad kan uppstå p g a att vätskan som sprutas in tar plats. En lokal inflammation kan även uppkomma som följd. Vissa veterinärer räknar detta som normalt, inte en följdsjukdom. Svullnaderna försvinner dock i regel förr eller senare. Det har funnit att ett antal svar från histopatologiska undersökningar visat att insända tumörbiopsi är att betrakta som ett troligen vaccinassocierat sarkom.
Alopeci på platsen för vaccination är hårlöshet, det har i huvudsak rapporterats efter rabiesvaccination.
Abscesser kan orsakas av kontamination av vaccinet med bakterier eller svampar vid tillverkningstillfället. Det kan också ske en infektion på grund av föroreningar i samband med själva injektionen.
Lokala reaktioner associerade med intranasala vacciner hos hund mot parainfluensa respektive Bordetella bronchiseptica kan förekomma och ses främst som hosta och/eller seröst näsflöde 2-5 dagar efter vaccinationen.
Inget vaccin kan under normala förhållanden förväntas skydda 100% av de vaccinerade individerna. Enstaka sjukdomsfall trots vaccination kan därför förväntas, endera till följd av att det vaccinerade djuret får kliniska symtom av ett levande vaccin eller till följd av att fullgott immunologiskt skydd inte utvecklats och djuret därför smittas av det cirkulerande smittämnet. Orsaken till utebliven effekt kan ligga på tre nivåer: egenskaper hos den vaccinerade individen, egenskaper hos vaccinet eller "den mänskliga faktorn". Vid flera fall av sjukdom hos vaccinerade djur bör en epidemiologisk utredning göras. Det har stor betydelse att snabbt ta reda på om problemet är kopplat till en enskild användare, en speciell klinik, en specifik vaccinbatch eller till ett vaccinmärke.
Den vanligaste orsaken till utebliven effekt av vaccination hos unga djur är interferens med maternella antikroppar vid vaccinationstillfället. Åldern spelar också roll eftersom nyfödda djur har ett omoget, men delvis fungerande, immunsystem (se "neonatal immunitet"). I en studie av levande parvovirusvaccin observerades en direkt korrelation mellan antikroppstiter av maternella antikroppar och andelen 6-veckors valpar som svarade på vaccinet. Behandling med glukokortikoider kan leda till uteblivet eller nedsatt immunsvar hos individen. Effekten är dock beroende av såväl dos som behandlingstid och varannandagsbehandling anses ge mindre påverkan på immunsvaret än daglig långtidsbehandling. Likaså påverkas vaccineffekten ibland av djurets allmäntillstånd och kroppstemperatur. Förhöjd kroppstemperatur (>39.8°C) hos 8-12 veckors valpar, experimentellt skapad genom hög omgivningstemperatur, medförde att vaccination mot valpsjuka inte gav skydd mot sjukdom, medan skyddet mot HCC inte påverkades. I vissa fall kan en eller flera batcher av vaccinet ha varit bristfälligt redan vid tillverkning.
Felaktig lagring av vacciner under transporten eller hos användaren kan också bidra till nedsatt effekt, liksom användning av vaccin efter utgångsdatum. Såväl hög temperatur som frysning kan förstöra eller nedsätta effekten hos ett vaccin, liksom för lång tid mellan vaccinadministrationen och blandningen av frystorkat vaccin med lösningsvätska.
Vaccination i anslutning till anestesi och operation har inte haft negativ påverkan på vare sig immunsvar eller allmän hälsa hos hund i en mindre studie. Studier av immunsvaret hos barn med cancer har i vissa fall visat att kemoterapi kan ha en suppressiv effekt på antikroppsproduktion. Mängden cirkulerande antikroppar mot valpsjuka, parvovirus och rabies har därför studerats hos hundar som genomgått kemoterapi mot olika tumörsjukdomar. Resultaten visade att hundar med cancer (före behandling) inte hade signifikant lägre titrar än friska kontrollhundar, trots att de kan anses vara immunsupprimerade av sjukdomen, inte heller observerades någon signifikant minskning av befintliga titrar efter genomförd behandling. Immunsuppression den första veckan efter vaccination har observerats vid studier av hundlymfocyter in vitro men förändringen anses vara mer immunmodulativ än immunsuppressiv och anses inte ha någon praktisk betydelse. Det är dock endast ett begränsat antal kombinerade vacciner som har undersökts.
Vid tidpunkten för vaccination bör individen vara "frisk". Det vill säga djuret ska inte ha en pågående infektionssjukdom, vara undernärd, stå på immunsupprimerande behandling eller utsättas för stress såsom att bo i en undermålig miljö med alltför många djur på ett begränsat utrymme. Vaccination av djur som har sjukdomar som sätter ned immunförsvaret kan medföra att ett levande attenuerat vaccin orsakar allvarliga symtom. Hos ett djur som haft en överkänslighetsreaktion mot vaccin bör alltid nödvändigheten av revaccination vägas mot risken för förnyad överkänslighetsreaktion.
Vaccination av dräktiga individer bör i första hand undvikas och i andra hand begränsas till sådana vacciner där tillverkaren uttryckligen anger att vaccinet är oskadligt för dräktiga djur. Ett undantag är vaccin mot hundens herpesvirus-1 som enbart ska användas till dräktiga tikar. Även om ett vaccin är godkänt och oskadligt för såväl foster som moder bör man betänka att den behandling som är indicerad vid en akut överkänslighetsreaktion kan framkalla kastning. Vissa forskare anser att attenuerade levande vacciner inte bör användas till dräktiga djur på grund av att vaccinstammen kan överföras till foster och orsaka sjukdom. Andra forskare avråder generellt från vaccination med levande vaccin till dräktiga djur eftersom immunförsvaret är förändrat under dräktigheten vilket innebär både en ökad risk för sjukdom och en påverkan på det normala svaret på en vaccination. Man kan läsa om varje läkemedelstillverkares rekomendationer på www.fass.se
Veterinärer bör, men gör tyvärr inte alltid, rapportera misstänkta biverkningar till läkemedelsverket.
Man kan inte bekräfta eller dementera några rasbundna kontraindikationer, men till följd av bristen på vetenskaplig dokumentation kan de heller inte säkert avfärdas.
Men till sist bör noteras, biverkningar som är allvarliga är ytterst ovanliga, sjukdomarna vi vaccinerar hunden emot är däremot ytterst farliga, i många fall kan de orsaka massdöd.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Förhöjd risk
Kennelmiljö är definitivt en miljö som ökar risken för smittsamma sjukdomar.
Parvovirus överlever mycket länge utanför värddjuret och smittan kan på så sätt lätt överföras successivt till nya kullar.
För många vanliga infektioner är unga hundar mer känsliga än äldre. Speciellt du valpar som börjar bli utan det naturliga skyddet från mamman och ännu inte har fått det nya skyddet från vaccin.
Vissa infektionsämnen (leptospiros, calicivirus, coronavirus) kan utsöndras lång tid från friska smittbärare. Om en sådan hund finns i en kennel kan den lätt smitta framför allt valpar som föds i kenneln eller hundar som kommer in i kenneln utifrån.
Vissa vacciner ger skydd från att hunden blir sjuk, men hunden kan trots det få smittan och därmed bli smittbärare.
Även om man är aldrig så noga med att vaccinera sina hundar så kan en flöde av andras hundar som passerar i kenneln, t ex inköp av nya hundar, hundar som kommer på parning, hundar som kommer för inackordering, öka risken för att introducera smittämnen i din grupp. Risken ökar vid ett högt antal hundar i gruppen men även om hygienen inte sköts bra i gruppen.
Den viktigaste smittvägen till en kennel är introduktionen av smittande individer. Hälsokontroll av inköpta hundar är ett måste men även att man granskar det allmänna hälsoläget i gruppen som hunden kommer från.
Stressen (både den fysiska och psykiska stressen) som följer av introduktion kan orsaka att latenta smittor i både den nya hunden och i den egna gruppen kommer upp till ytan igen. Det kan t ex fungera så vad gäller herpesvirus. Båda gruppernas hundar kan för den skull till synes vara friska hundar innan stressen utlöser problemet. På samma vis kan det vara med hundutställningar.
Nya hundar bör därför inte introduceras i en kennel medan det finns dräktiga, digivande eller unga valpar i kenneln, de dräktiga och unga valparna är extra mottagliga för sjukdomar.
Man måste försöka få en lösning i sin kennel så allt blir optimalt vad gäller besöksregler, vaccinationer, rengöring, desinfektion och eventuella införandet av nya hundar i kenneln.
En sluten grupp där det sällan kommer in hundar utifrån är en mindre risk för smitta än t ex hundpensionat, tävlingar, kurser, hunddagis, hundtäta rastplatser och veterinärers väntrum där det kommer och går olika hundar mer eller mindre hela tiden.
Smittor från sjukdomar som lever kort tid utanför värddjuret som t ex kennelhosta, är vanligare att på med sig hem från t ex hundutställningar eller liknande miljöer.
Smittor som kan ligga levande en längre tid utanför värddjuret som t ex parvovirus eller smittsom som utsöndras under en längre tid som t ex Bordetella bronchiseptica är det svårare att direkt skydda sig från, de kan finnas på t ex en plats där smittat djur har varit och du sedan går med din hund.
Hundar med varierad hälsostatus, som t ex omhändertagna, dåligt skötta djur, ökar riskerna för smittspridning. Vaccinationer, avmaskningar och behandling mot övriga externa parasiter är ett måste för att kunna hålla en sådan anläggning. En extrem noggrannhet och renlighet. En stor fördel är om alla hundar kan vistas, åtminstone första tiden (minst två veckor till vaccinet gjort verkan eller två veckor efter att hunden verkar vara till synes helt frisk), en och en. Sjuka hundar ska alltid hållas isolerad.
Felaktigt skött kan kennlar, pensionat o d rent försämra hundars hälsa. Valpar ska alltid hållas åtskilda från främmande djur (eller egna kennelns djur som träffat främmande djur) då valpar är extra mottagliga mot allt, framför allt före de två veckorna har gått sedan hunden fick fullt vaccinationsskydd.
Om kennelns hundar har bristfälliga vaccinationer kan det sluta i en katastrof ifall smittan kommer in i kenneln och får fäste.
En studie av rabiesvaccinerade hundar där 70 % av hundpopulationen var vaccinerade mot rabies förhindrades 96,5 % av potentiella rabiesutbrott.
En studie på människor och mässlingsvaccin (morbillivirus, liksom valpsjuka) har man sett att om färre än 90 % av barnen i en population är skyddade uppstår utbrott av mässling. Om flera än 93 % av barnen är vaccinerade så skyddas barnen till 95 % mot mässling.
I Finland uppkom ett omfattande utbrott av valpsjuka 1994-95 som omfattade ca 5,000 hundar. Före det hade sjukdomen endast förekommit sporadiskt under 16 år i Finland. Orsaken var ett bristande vaccin av ett marknadsledande märke som gav bristfällig immunitet.
En omfattande epidemi av valpsjuka i Danmark 1991 visade sig bero på att ett alltför liten antal av hundarna var vaccinerade över huvud taget.
En genomgång av riskfaktorer i samband med ett utbrott av valpsjuka i USA visade att 94 % av alla sjuka hundar var ovaccinerade och att ovaccinerade hundar löpte 350 gånger så hög risk att insjukna än ovaccinerade.
Det har rapporterats under de senare 15-20 åren om omfattande epidemier av valpsjuka från Frankrike, Grönland och Canada.
En hög andel korrekt vaccinerade individer innebär alltså att ett befintligt smittämne fortfarande kan orsaka sporadiska sjukdomsfall, men att förutsättningarna för sådan smittspridning som krävs för ett sjukdomsutbrott kraftigt begränsas. Ett bra grundskydd i populationen innebär också ett skydd för de enstaka individer som inte svarat på vaccinet, inte ännu vaccinerats eller av andra orsaker är oskyddade genom att risken för allvarliga utbrott minskar.
I Nordamerika mätte man titrar mot parvo och valpsjuka på ca 1,400 hundar under åren 1996-1999. 95,1 % av hundarna hade skyddande titrar mot parvo och 97,6 % mot valpsjuka. I en mindre undersökning omfattande 122 hundar i Missouri fann man att endast 73 % av hundarna hade skyddande antikroppar mot parvo och 79 % mot valpsjuka. I de undersökningarna är prov tagna på de hundar som sökte veterinär i något ärende, det framgår alltså inte vaccinationsstatus för hundarna.
En studie i Sverige omfattande 700 slumpmässigt utvalda hushåll med hund visade att hundarna oftast var vaccinerade regelbundet och att ca 87 % vaccinerades mot parvo och 96 % mot valpsjuka + smittsam leverinflammation (HCC).
I Sverige mättes antikroppar (titrar) på 176 hundar med känd vaccinationsstatus. Hos 71 % påvisades skyddande immunitet mot parvo och 86 % mot valpsjuka och 92 % mot HCC.
En intressant studie gjordes 1996 på 30 hundar som tidigare importerats från Island. Hundar som bor på Island får inte vaccineras mot valpsjuka, på Island förekom inte valpsjuka. Tiden från vaccinering till undersökning på hundarna var 5,5 år i snitt. Av de 10 hundar som endast vaccinerats en gång hade 70 % skydd mot valpsjuka, vilket antyder att vaccinering mot valpsjuka hjälper längre tid än man trott.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Parvovirus
För hundar i Sverige rekommenderas att valpar vaccineras mot parvo vid tidigast 6 veckors ålder. Så tidiga vacciner har en stor risk att göra väldigt lite nytta eftersom valpen fortfarande har antikroppar från mamman som motverkar vaccinet. Valpen ska sedan omvaccineras mot parvo igen ca 1 månad senare. Den första parvovaccinen ger fullt skydd först efter ca 10 dagar. Sedan vaccinerar man hunden vid 1 års ålder igen mot parvo, efter det med 2-3 års intervall.
Det är viktigt att blivande mammor hålls vaccinerade mot parvo innan parning då de ger ett bra skydd till valparna.
När man vaccinerar med levande vaccin uppnås full immunitet efter ca 10 dagar oavsett ifall hunden är vaccinerad tidigare eller inte och oavsett hundens ålder vid vaccineringen så länge den är över 10 veckor. Väljer man avdödat vaccin ska man upprepa vaccineringen efter ca 1 månad innan man får full immunitet på hunden oavsett ifall det är en valp över 10 veckor eller en vuxen hund.
Parvovirus typ 2 (CPV-2)
Parvovirus typ 2 påvisades första gången 1978 i Sverige. Tidigare sågs mycket unga valpar som infekterades men den formen av sjukdomen är ovanlig idag eftersom tikarna i regel är vaccinerade och därmed ger antikroppar till sina valpar under den späda åldern.
Parvovirus förekommer numera även i två närbesläktade stammar, CPV-2a och CPV-2b. CPV-2a ger oftast lika som CPV-2 oftast milda symtom. Dessa virusstammar är vanligast i Europa.
I USA är den vanligaste parvovirus stammen CPV-2b som ger betydligt allvarligare symtom.
Parvovirus orsakar diarré och har i Sverige numera sällan så dramatiska förlopp p g a att vi ofta håller våra hundar vaccinerade.
Parvovirus är synnerligen motståndskraftigt, det kan överleva flera år utanför värddjuret. Parvovirus tål temperaturer upp till 100 grader C. Det dör först av PH 12 eller mer och tål de flesta förekommande desinfektionsmedlen i vanlig brukslösning.
Parvovirus smittar via avföring. Hunden blir smittspridare ca 3-4 dagar efter den har smittats, oftast innan den uppvisat sjukdomstecken. Stora mängder virus utsöndras under 7-10 dagar men viruset kan som sagt överleva mycket länge i miljö och är därför mycket svårt att undvika.
Om en hund blir smittad av parvo verkar immuniteten kvarsitta minst 20 månader.
Om en hund blir vaccinerad med levande vaccin har den skydd upp till två år och för avdödat vaccin upp till 15 månader. De flesta levande vaccinationer på marknaden nu kan ge skydd i upp till 6 år.
P g a att vi i Sverige vaccinerar mot parvo i stor utsträckning ses endast enstaka sjukdomsfall, men även i övriga Europa är läget ganska kontrollerat för parvovirusinfektion.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
HCC - smittsam leverinflammation
Vaccin mot HCC ingår i det vanliga vaccinet hundar får i Sverige. Man rekommenderar att ge det första gången vid ca 12 veckors ålder. Omvaccinering vid ca 1 års ålder och sedan efter vart 2-3 år.
Om hunden vaccineras före 10 veckors ålder är det risk att vaccinet inte tar som det ska eftersom då valpen fortfarande kan ha immunitet från sin mamma som tar ut effekten av vaccineringen.
Levande vaccin tros ge fullt skydd efter 5-6 dagar, hur ofta en hund ska vaccineras mot HCC är oklart, man gissar på vart 2-3 år. Avdödat vaccin mot HCC kräver två vaccineringar innan full immunitet uppstår och troligen årliga omvaccineringar.
Adenovirus typ 1 (CAV-1)
CAV-1 orsakar infektiös hepatit (ICO eller HCC) och ses vanligen hos unga hundar. Viruset angriper celler i lever och njure. HCC ger hög dödlighet speciellt bland små valpar och unga, ovaccinerade hundar. Sjukdomsförloppet påminner om förgiftning. Hundar som överlever den akuta fasen får oftast buksmärtor, kräkningar, faryngit och ökad blödningstendens.
CAV-1 kan överleva flera veckor i + 4 grader C och i 20 grader C men förstörs på 3-5 minuter i + 60 grader C. CAV-1 tål inte ultraviolett ljus och PH 9. Det kan också dödas med ånga, jod, fenoler och natriumhydroxid. CAV-1 tål dock alkohol och eter.
Viruset kan utsöndras med alla kroppsvätskor under de första 14 dagarna, men återfinns endast i njurarna senare och utsöndras då med urin. Efter infektion kan hundar utsöndra virus med urinen i minst 6-9 månader. Virus kan smitta genom indirekt kontakt via exempelvis matskålar och händer men är inte luftburet.
Om en hund har haft HCC tros den ha full immunitet mot sjukdomen för resten av sitt liv efter det.
När man blodtestat HCC vaccinerade hundar 36 månader efter vaccination har 65 % av hundarna fortfarande immunitet mot HCC, vid denna undersökning har man dock inte redovisat för vilken typ av vaccin som används på viken individ, det framgår endast att det är hundar som är vaccinerade på tre olika sätt.
I Sverige är HCC ovanligt, men sjukdomen påvisas sporadiskt hos ovaccinerade vuxna hundar och hos ibland hos ovaccinerade valpar.
Från 1997 till 2003 har 0-6 fall i Sverige inrapporteras årligen, totalt 17 fall. I övriga Europa har man rekommendationer att vaccinera sina hundar mot HCC lika som i Sverige.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Valpsjuka (CDV = canine distemper virus)
Vaccination mot valpsjuka ges första gången i Sverige vid ca 10-13 veckors ålder (dock helst inte före 7 veckors ålder) och igen vid ca 1 års ålder. Vaccinet uppnår full effekt efter ca 5-10 dagar från första gångs vaccin. För vuxen hund rekommenderar man att vaccinera mot valpsjuka med ca 2-4 års mellanrum.
Valpsjukevirus är nära släkt med mässling, båda är så kallade morbillivirus. Man räknar valpsjuka som den alvarligaste virussjukdomen hos hund efter rabies.
Sjukdomen är mycket smittsam och finns i hela världen. Inom en vecka från infektion får hunden en febertopp som lägger sig, efter ca 1 vecka ytterligare kommer de akuta symtomen på valpsjuka som i sin tur ofta leder till ytterligare allvarliga infektioner. Har hunden väl insjuknat går det inte att bota utan är endast att försöka lindra symtom och hoppas på överlevnad. Om hunden överlever tros den dock ha fått livslång immunitet, eller som vissa studier visat minst 7 års immunitet.
Valpsjuka drabbar ovaccinerade hundar och är därför vanligast hos unga djur.
Hundens valpsjukevirus kan infektera mårddjur, hunddjur, hyena, tvättbjörn, björnar, stora kattdjur och sälar. Därför utgör ovaccinerade hundar inte en risk enbart för sina hundvänner utan även för andra djur som kan finnas vilt ute i naturen eller hos zoo, i våra hav och även andra sorters husdjur än hund.
Sälens valpsjukevirus kan orsaka sjukdom hos hund och mink.
Valpsjukevirus kan överleva i kroppsvävnad i 48 timmar vid + 25 grader C och i 14 dagar vid + 5 grader C. Viruset förstörs dock snabbt utanför värddjuret och är speciellt känslig för fettlösande preparat.
Hunden är den huvudsakliga smittkällan, hundar kan utsöndra virus med samtliga kroppsvätskor framför allt under de första 90 dagarna. De första 14 dagarna efter infektion är dock allra mest smittsamma. Vanligast blir hund smittat genom att andas in viruspartiklar från smittad hund, via luftvägar eller urin. Indirekt smittöverföring är också möjlig men inte vanlig, eftersom viruset överlever så kort tid utanför värddjuret.
Skydd uppnås redan 5 dagar efter vaccination och skyddet är kvar minst ett år. Levande vaccin förhindrar såväl infektion som spridning. Hos valpar av storvuxna raser tros skyddet minska snabbare än hos hundar av småvuxna raser.
Äldre studier har visat att skydd efter vaccinering troligen håller i sig minst 1 år, men det troliga är att hundar skyddas mycket längre.
I en studie i Sverige visades immunitet hos 65 % av hundarna 36 månader efter senaste vaccination.
Valpsjuka är ovanlig i Sverige p g a att stort antal hundar i Sverige är vaccinerade. Sjukdomsfall uppträder ibland ifall hundar är ovaccinerade eller har fått ett odugligt vaccin.
7 fall av valpsjuka i Sverige har rapporterats från 1997-2003.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Kennelhosta (parainfluensa)
Normalt smittas hund som har kennelhosta av en kombination av olika smittämnen som t ex parainfluensavirus typ 2, CAV-2 och Bordetella bronchiseptica.
Vaccination mot kennelhosta ges till hundar som vistas på ställen med mycket främmande hundar. Första vaccinet ges vid ca 10-12 veckors ålder, sedan vid 1 år, därefter oftast samtidigt med övriga vacciner, d v s vart 2-4 år. Vaccinet sitter dock endast kvar ca 1 år, så har man risk för epidemi av kennelhosta kan man ge vaccinet 1 gång om året, men dock helst inte tätare. Om man vaccinerar varje år mot kennelhosta bör man inte ge combi-vaccin (som innehåller mer än kennelhosta), upprepade vaccineringar till hundar som redan har full immunitet är inte bra.
Valpar kan, vid uttalad risk för smitta, ges vaccin mot kennelhosta redan vid 7-8 veckors ålder, men då måste det upprepar igen 1 månad senare, så tidigt vaccin kan eventuellt inte ha full effekt eftersom hundvalpen fortfarande kan ha immunitet från sin mamma som tar ut effekten av vaccinet.
Adenovirus typ 2 = CAV-2
CAV-2 tros vara en orsaken till kennelhosta. CAV-2 kan överleva i +4 grader C och i +20 grader C, det tår eter, alkohol och kloroform, men förstörs snabbt av värme (56 grader C i 20 minuter), det tål heller inte PH mindre än 5 eller PH över 9.
Virus kan finnas kvar i celler i lungor och tonsiller hos en infekterar hund i flera veckor men utsöndras endast under 8-9 dagar eftersom de senare neutraliseras av bildade antikroppar. Unga hundar, särskilt nyfödda, är mest mottagliga. Smittspridning sker mycket snabbt bland ovaccinerade djur.
Vaccination mot HCC tror även den ha en viss effekt på kennelhosta.
Herpesvirus typ 1 (CHV-1)
CHV-1 orsakas oftast en mild luftvägsinfektion. Hos nyfödda valpar, under 2-3 veckors ålder, ger infektion med CHV-1 däremot en allvarlig, ofta dödlig, infektion (del i "fading puppy syndrome"). Infektion under dräktigheten kan orsaka resorption av embryon, abort eller dödfödsel. CHV-1 kan också ge genital infektion hos vuxna hundar. CHV-1 har mycket begränsad överlevnad i miljön och är känsligt för vanliga desinfektionsmedel och fettlösande medel.
CHV-1 smittar framför allt via övre luftvägarna vid direktkontakt men smittöverföring via könsorgan kan förekomma.
Det finns ett EU-godkänt vaccin mot CHV-1 som är avsett att användas till tikar i samband med dräktighet för att via maternella antikroppar skydda valparna under de riskfyllda första tre veckorna. Vaccinet är främst avsett för problemkennlar. Vaccinet skyddar inte tiken mot infektion och förhindrar inte att valparna blir smittade senare i livet. Vaccinet har funnits en tid i exempelvis Frankrike och Tyskland men tycks inte användas i någon större omfattning.
Infektion med herpesvirus är vanligt bland hundar i Europa och förefaller vara lika vanligt förekommande i Sverige. Valpdödlighet orsakad av CHV-1 förekommer sporadiskt i kennelmiljöer både i Sverige och i övriga Europa.
Vaccin mot CHV-1 fyller ingen funktion hos icke dräktiga vuxna hundar eller hos valpar.
Parainfluensavirus typ 2 (CPiV-2)
CPiV-2 är en av orsakerna till kennelhosta. Om hunden endast drabbas av CPiV-2 uppstår lindriga symtom i övre luftvägarna. Om hunden är ovaccinerad (mot kennelhosta) kan symtomen bli lite kraftigare, speciellt om det är en större grupp hundar. Viruset är känsligt för vanliga fettlösande medel som t ex eter och kloroform.
CPiV-2 smittas under första veckan efter infektion, smittan sker via direktkontakt, många hundar innebär alltid en ökad risk.
Vaccin skyddar inte mot infektion men minskar symtom vid uppkommen smitta.
Om hund drabbas av CPiV-2 påvisas immunitet minst 2 år efter utbrott.
Vaccination mot kennelhosta ger skydd i högst 1 år.
Normalt ger kennelhosta inte särskilt allvarliga problem. För mycket unga eller svaga hundar kan sjukdomen dock vara farlig.
Antikroppar mot CPiV-2 förekommer hos ca en tredjedel av vuxna hundar som inte vaccinerats.
Bordetella bronchiseptica
Bordetella bronchiseptica är en bakterie som är en av de viktigaste orsakerna till kennelhosta framför allt hos valpar. Bakterien är spridd över hela världen. Den kan ofta påvisas i övre luftvägarna hos friska hundar. Sjukdomsfall kan vara svårbehandlade.
Sjukdomen kan överleva länge under varierande förhållanden men är känslig för UV-strålning, höga och låga PH-värden samt de flesta desinfektionsmedel.
Bordetella bronchiseptica smittas huvudsakligen genom direktkontakt. Smittade hundar utsöndrar mest bakterier ca en vecka efter infektion, men de fortsätter att utsöndra relativt stora mängder bakterier så länge de har symtom.
Bordetella bronchiseptica kan i undantagsfall eventuellt smitta människor med immunbristsjukdomar och nära kontakt med hund eller katt som är sjuka. Dock har bakterien påvisats hos två barn med normalt immunförsvar och utan djurkontakt.
Vaccinerna skyddar inte mot infektion men ger såväl kortare sjukdomstid som lindrigare symtom hos vaccinerade valpar.
Efter genomgången infektion med Bordetella bronchiseptica kvarstår skydd mot reinfektion i upp till 14 månader om hundarna hålls isolerad. Om hundarna däremot, efter genomgången sjukdom, utsätts för smitta regelbundet förefaller de bibehålla sitt skydd mot infektionen.
Vid en studie av Svenska vuxna hundar visades 22 % ha antikroppar mot Bordetella bronchiseptica och infektionen föreföll spridas separat från CPiV-2.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Leptospiros
Vaccination mot leptospiros ges ibland till hundar som ska åka utomlands och tillbakaföras till Sverige. Hundar som enadst vistas i Sverige har inga behov av att vaccineras mot leptospiros. Om man behöver ha sin hund vaccinerad mot leptospiros så ska man upprepa den vaccinen 1 gång årligen.
Man bör kontrollera landet dit man ska och se ifall leptospirosvaccin behövs, man bör alltid hålla hunden strikt kopplad utomlands, så man inte riskerar smittor i onödan.
Leptospira serovar icterohaemorrhagiae, Leptospira serovar canicola, serovarerna grippotyphosa, pomona och bratislava är spiroketer som orsakar leptospiros.
Leptospiros orsakad av serovarerna icterohemorrhagiae och canicola är numera ovanligt och ses framför allt hos valpar och ovaccinerade hundar.
Leptospira serovar canicola orsakar oftast en subakut infektion hos hund som ger symtom på nefrit medan den akuta formen ger akuta kräkningar, cirkulationskollaps och uremi. Hundar som drabbas av den akuta formen dör oftast inom fyra dygn.
Serovar icterohemorrhagiae ger liknande symtom men ger oftare ett perakut förlopp med tydligare blödningstendens.
De vanligaste symtomen vid leptospiros orsakad av andra serovarer var i en kanadensisk studie slöhet, matvägran, kräkningar, smärtor i buk eller ländrygg, uttorkning och polydipsi/polyuri.
Hundar som överlever leptospiros har ofta kronisk njurinsufficiens och blir ofta kroniska smittbärare. Leptospiros är en zoonos och diagnosen är anmälningspliktig.
Spiroketen är mycket känslig för torka, hämmas av PH under 6 eller PH över 8 och förstörs av temperaturer under 10°C och temperaturer över 34°C. Under gynnsamma, fuktiga och tempererade förhållanden, exempelvis i fuktig jord, kan spiroketen överleva i upp till sex månader, överlevnadstiden i ytvatten är flera månader och spiroketen trivs bättre i stillastående vatten än i strömmande. Bakterierna dör snabbt i outspädd sur urin, men överlever i basisk urin. Risken för leptospiros hos hund i Nordamerika ökar signifikant under sensommar och höst och är positivt korrelerad till regnmängden ca tre månader tidigare.
Olika serovarer brukar för enkelhets skull tillskrivas olika så kallade primära reservoarvärdar, även om grunden till värdpreferensen kan vara biologisk, immunologisk eller ekologisk. Hund anses vara primär värd endast för serovar canicola, medan serovar icterohaemorrhagiae har sin huvudsakliga reservoar hos råttor. Leptospiros kan smitta från hund till människa via direktkontakt via t.ex. saliv eller urin. Överföring av smitta kan ske genom direktkontakt med smittad urin, vid parning, intrauterint, genom bitsår eller genom förtäring av smittad vävnad.
I endemiska områden i USA anses hundar oftast smittas via jord eller vatten, som kontaminerats med urin från smittade vilda djur, och endast i undantagsfall från andra hundar. Epidemiologin påverkas framför allt genom intermittent utsöndring av organismer via urinen från kroniskt smittade individer. Hundar som överlevt infektionen kan utsöndra spiroketer i urinen intermittent i månader.
rekommenderas därför inte till valpar under 9 veckors ålder. Vaccin skyddar mot klinisk sjukdom men inte mot infektion eller smittspridning och förhindrar inte uppkomst av kroniska smittbärare. Vaccination skyddar inte heller mot infektion eller sjukdom orsakad av andra serovarer än de som ingår i vaccinet. I endemiska områden rekommenderas ofta vaccination innan sommarsäsongen eller 2-3 gånger per år.
En studie av Hartman och medarbetare (1984), av hundar som vaccinerats mot serovar canicola och serovar icterohemorrhagiae med ett inaktiverat bakterinvaccin, visar att efter den första vaccinationen, liksom efter varje revaccination, ses en IgM-produktion som når maximal titer ca en vecka efter varje vaccination och IgM-titern är inte längre detekterbar efter sju veckor. Detekterbara IgG-titrar ses först efter den andra vaccinationen och ligger som högst omkring en vecka efter vaccinationen men titrarna minskar till låga värden (1:20 i en ELISA-test) hos de flesta hundar redan inom ett halvår. Hos vissa hundar sjönk titrarna redan inom tre-sju veckor. Efter revaccination ett år efter de första två vaccinationerna sågs en mer markerad IgG-titerstegring som kvarstod med förhöjda nivåer ett år.
Sverige har låg förekomst av leptospiros hos alla djurslag inklusive hund. Leptospiros är anmälningspliktig och sedan 1997 har årligen 8-13 fall hos hund rapporterats till följd av påvisade antikroppar. Det framgår inte av rapporteringen om några av hundarna uppvisat kliniska symtom, om de endast vistats i Sverige eller om de testats just för att de vistats utomlands. De högsta påvisade titrarna (1:400-1:800) sågs hos två hundar år 2000 och två hundar år 2001.
I en italiensk studie var 30 % av nyligen infångade hittehundar seropositiva, 14-49 % av hundarna seropositiva i tre hundgårdar för hittehundar (varav två med bristande hygieniska förhållanden) medan seroprevalensen var låg (3,4%) bland de undersökta privatägda hundarna. De vanligaste serovarerna hos hundar som vaccinerats (mot ictero och canicola) var bratislava och grippotyphosa och dessa serovarer har också orsakat sjukdom hos vaccinerade och ovaccinerade italienska hundar.
I Glasgow var åren 1986-88 totalt 23% av ovaccinerade hundar seropositiva, främst mot serovar canicola, medan motsvarande siffra för Edinburgh var 12% vilket visar att smittrycket varierar även lokalt. I samma studie påvisades växt av serovar canicola eller serovar bratislava i urinen hos 8% av de provtagna hanhundarna.
I en studie från Grekland var 9,3% av hundarna seropositiva oavsett om de bodde på landet eller i Aten.
Leptospiros förekommer alltså med varierande prevalens i olika delar av Europa, och mer detaljerade uppgifter saknas ofta. Vaccination mot serovar icterohemorrhagiae och serovar canicola tillämpas i de flesta länder i södra och mellersta Europa.
Vaccin mot leptospiros (serovarerna canicola och icterohemorrhagiae) är ett tilläggsvaccin och ger ett begränsat skydd. Det finns idag ingen grund för att hålla hundar som endast vistas i Sverige vaccinerade mot leptospiros.
Eftersom infektionen är allvarlig för hund och dessutom en zoonos rekommenderas emellertid vaccination minst enligt nuvarande införselregler (vaccination högst ett år innan utresan) om hunden ska medföras på Europasemestern. Årlig revaccination rekommenderas för regelbundet resande hundar. Revaccinationen bör helst göras straxt före resan, speciellt vid planerad vistelse i skog, lantbruksmiljö eller kennelmiljö där hunden löper extra stor risk att komma i kontakt med urin från gnagare eller infekterade husdjur. Om det har gått mer än ett halvår mellan grundvaccinationen (de första två vaccinationerna mot leptospiros) och resan, och om hunden ska vistas i riskmiljöer, bör en extra revaccination övervägas eftersom antikroppstitrarna förefaller gå ner snabbare efter de två första vaccinationerna än efter de efterföljande boostervaccinationerna.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Rabies
Vaccination mor rabies ges till hundar som ska medföras utomlands för att sedan återvända till Sverige. Rabiesvaccin ska ej ges till hunden före 3 månader. Beroende på vilken sorts vaccin man väljer ska man upprepa vaccinet i intervall efter vad som gäller för den speciellt vaccin man väljer att ge sin hund.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Dermatofytos (ringorm)
Dermatofyter är ett samlingsnamn får en typ av svampar som ibland kan smitta djur eller människor.
Vanligaste på drabbade hundar i Sverige är Trichophyton mentagrophytes men även andra dermatofyter kan drabba hund.
Ringorm ger ofta hårlösa fläckar med grå krustor och fjällande hud, med eller utan klåda, till en följd av att svamparna brutit ner keratinet och fläckarna ökar i storlek allteftersom svampinfektionen breder ut sig.
Hos katt förekommer symtomlösa smittbärare men infekterade hundar normalt utvecklar symtom.
Dermatofyter sporer kan överleva länge men förökar sig endast när de har tillgång till levande hud, hårstrån eller annat keratin.
Vid rengöring måste alla synliga hårstrån tas bort och därefter avdödas kvarvarande svampsporer med desinfektionsmedel baserat på bensalkonklorid, hypoklorit eller glutaraldehyd. Dermatofyter dödas inte av fenoler eller alkohol.
Dermatofyter smittar genom direktkontakt eller genom kontakt med svampsporer via filtar, borstar eller andra typer av indirekt smittöverföring.
Vaccin kan ges profylaktiskt eller som en del av en behandling och miljösanering. Vaccinet ger enligt monografin relativt ofta smärtande svullnader på injektionsplatsen och kan tillfälligt förvärra de kliniska symtomen när det ges till djur med klinisk dermatofytos. Vaccination förhindrar inte uppkomsten av tysta smittbärare. Tidigare studier har visat på ett mycket begränsat värde av vaccination som förebyggande åtgärd.
Enligt monografin ger vaccinet skydd från fem veckor efter vaccination och därefter i minst nio månader.
Dermatofyter förekommer sannolikt överallt där det finns djur. Ringorm är dock en ovanlig diagnos hos hund i Sverige, men en viktig differentialdiagnos hos katt.
Vaccinet är definitivt ett tilläggsvaccin för vilket det i nuläget saknas indikationer i svenska hund- och kattbesättningar. Vaccination skulle möjligen kunna underlätta saneringen i en besättning med stor smittspridning men då enbart som komplettering till andra åtgärder.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Mina personliga reflektioner är att men helst inte bör vaccinera hundar förrän de uppnått 1 kg och naturligtvis är helt frisk vid vaccinationstillfället. Inte heller vaccinera dräktig eller digivande tik. Man kan planera avel och vaccinationer så det inte behöver krocka. Dock ska man se till att avelstikar har fullgott skydd av sina vaccineringar eftersom det skyddar även valparna under första, kritiska tiden.
Vid alla sorters vaccinationer finns det en liten risk för allvarliga biverkningar. Då jag har mycket kontakt med hundmänniskor får jag tragiskt nog in rapporter oftast årligen om svårt insjuknade hundar eller hundar som t o m dör i samband med vaccinering. Det synes mig som om det är oftast hundar som är under 1 kg eller hundar som är väldigt små, oftast hundar runt 1 år eller yngre och så verkar det som vissa raser har lättare att få biverkningar än andra men även hundar som är i dålig kondition tycks kunna ha lättare att få reaktioner på vaccin. Det finns mig veterligen ingen forskning som stödjer detta påstående, ännu...
Idag finns utmärkta combi-vaccin som innehåller parvo, valp, HCC och kennelhosta i ett. Det är ju de vanligaste vaccinen vi ger våra hundar i Sverige. Hunden behöver alltså inte få en massa olika sprutor för detta, utan allt är i ett och samma.
I våra stämplar från veterinärerna som vi får i samband med vaccin står det en massa konstiga bokstäver som jag ska försöka förklara här. DHPPI är det jag t ex ger mina hundar.
Första D(HPPI) står för Distemper = valpsjuka.
Andra (D)H(PPI) står för HCC = den smittsamma leversjukdomen.
Tredje (DH)P(PI) står för parvo
Fjärde kombinationen (DHP)PI står för parainflensa = kennelhosta
Så har ni t ex bokstavskombinationen DHP har hunden vaccinerats mot valpsjuka, HCC och parvo.
Ska hunden vaccineras mot massor av olika saker (rabies, leptospiros eller annat utöver det vanliga) bör man kanske dela upp sprutorna med någon tids mellanrum så kroppen slipper stressas av för mycket gifter att ta hand om på en gång.
Ska hundar införas på utställning i Sverige eller utlandet gå till respektive kennelklubbs hemsida och läs på. Det är olika bestämmelser i olika länder.
För att införa hundar till Sverige från olika länder ska man noga läsa på jordbrukverkets regler.
Ska ni flytta utomlands med er hund eller exportera en hund till annat land så kan ni ta kontakt med det landets ambassad och få samtliga regler för införsel till det landet vad gäller vaccin etc.
Tänk på att regler kan ändras lite nu och då, så kontrollera ånyo före varje resa för att vara på säkra sidan. Det är din skyldighet som djurägare att se till att du följer alla bestämmelser även om de är nya.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Jag undviker att ge mina hundar vaccin av ett visst märke eftersom jag ibland för besked om skador av vaccin och det alltid är av en viss sort de blivit vaccinerade med som jag får rapporterade till mig.
Jag har t ex en bekant som har ungefär lika många hundar som jag, så det blir ett antal vaccin varje år på hundar där med liksom här, den bekanta har ej tillgång till annat vaccin via sin veterinär än det som jag själv föredrar att inte använda. Ungefär varannan av de hundar som är unga och vaccineras på det stället blir lite trötta, slöa eller allmänt hängiga efter vaccineringen, dessutom är det inte ovanligt att de spyr och mister matlusten någon dag.
Mina hundar som normalt inte får vaccin av det märket får aldrig en enda gång en reaktion efter vaccinering av något slag. De är vid sitt vanliga, glada och pigga humör och lika matglada som vanligt.
Vid ett tillfälle som jag fick gå till en annan veterinär än den jag brukar anlita p g a att min ordinarie veterinär hade semesterstängt, tyvärr hade de endast det vaccin jag inte gillar, så vi fick ju ta det vaccinet då, det var inte något att välja på. Hundvalpen, som var ovanligt stor och kraftig för sin sort och fullständigt frisk, blev väldigt sjuk, trött, hängig, apatisk, ville inte äta och kräktes, han fick t o m feber, jag fick ringa valpköparna och skjuta upp utlämningen av valpen, man kan ju inte lämna ut en hund som är sjuk även fast den var besiktigad u a dagen innan... Mycket tragiskt att se det lilla livet må så dåligt. Dessbättre repade den sig på 48 timmar och var sedan åter sitt vanliga glada jag igen.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Mina personliga vaccinationsrutiner är:
På de hundar jag sparar själv i min kennel vaccinerar jag med levande vaccin mot DHPPI med ett slags levande vaccin vid tidigast 10 veckor eller när hunden uppnått en vikt av ca 1 kg. Vissa få av mina valpar kan vara långt över 10 veckor innan de blir stora nog (börjar uppnå en vikt på 1 kg) så jag vågar vaccinera dem.
Jag upprepar samma vaccin vid ca 1 års ålder i samband med övriga 1-års kontroller.
Därefter vaccinerar jag hundarna med 2-4 års mellanrum.
Mina hundar umgås sällan med okända, främmande hundar, vid de få tävlingstillfällen (hundutställning) per år som jag åker till är det nästan uteslutande utomhus och då mest i norr där det oftast är stora ytor, färre hundar totalt per utställning och heller inte onödigt trångt till hundarna och jag låter inte mina hundar nosa på andras hundar eller rastar dem där alla andra rastar sina hundar. Smittrisken finns där i större omfattning, men är tydligen liten jämfört med vad många av mina kollegor utsätts för, mina kollegor får smittor från utställningar i form av noskvalster, löss, loppor, kennelhosta, diarréer o s v årligen eller ofta flera gånger per år med sig hem från utställningar. Jag minns aldrig att jag fått med mig smittor hem från utställningar hittills. Jag undviker inomhusutställningar och jag undviker utställningar med trånga utrymmen. Jag låter inte mina hundar hälsa och nosa på varje glad och fin hund vi möter.
Jag har endast några få hundar rabiesvaccinerade och i ordning för att resa till vissa andra länder, men det är väldigt sällan jag pallrar mig iväg utomlands. Alltså extremt sällan. Det kan gå många år mellan att mina hundar är utomlands.
Jag importerar ibland hundar, där är jag extremt försiktig med mina nya importhundar, det känns väldigt oroligt när jag importerar trots att jag endast tagit hundar från extremt välskötta kennlar och endast fullvaccinerade individer. Jag tar inte hem importhundar när jag har småvalpar hemma. De nya hundarna får leva väldigt avskilt första tiden från mina andra hundar, men trots det tar man ju en risk, jag har ju inte direkt någon regelrätt karantän i mitt hem. Eftersom jag bl a har raser som är numerärt få i Sverige så måste man nästan importera ibland för att inte få inavel. Risken med smitta måste vägas upp mot de negativa effekterna på hälsan hos hundar som är inavlade eller risken att avla in hundar som är behäftade med genetiska sjukdomar som inte är önskvärda.
Jag har en gång fått diarrésmitta från en tik som var hos oss på parning, det är en av anledningarna till att jag har ändrat mina villkor för att få para här, följden har blivit att nu kommer inte många hit och parar, de köper hellre en hanhund av mig eller parar någon annanstans, vilket skyddar mina hundar från oönskad smitta och det är vad jag helst vill, att mina hundar är skyddade från onödig sjukdom.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
En vän till mig drabbades för några år sedan av ett otäckt utbrott av parvo som de fick med sig hem från en hundutställning. 17 av hundarna dog i dennes kennel inom loppet av 1 ½ månad, de flesta hundarna som dog var unga. Det blev mindre än hälften av hundarna kvar, trots att de sjuka hundarna las in på ett erkänt djursjukhus direkt när de insjuknade.
Vaccinationsrutinerna mot parvo, som brukligt var i USA där detta hände, vaccin var egenhändigt inköpt men det var transporterat och förvarat felaktigt innan vaccinet gavs åt hundarna så i princip kan man säga att hundarna lika som ovaccinerade fast de trodde att hundarna hade skydd mot parvo.
En fruktansvärd tragedi.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Updated 2010-02-05